Archive | July, 2012

Lydnadsdebuten avklarad!

Så har vi äntligen varit iväg på vår första lydnadstävling, Gip och jag, och det gav mersmak! Jag var helt löjligt nervös innan vi åkte, sov inget natten till igår, och när jag sov drömde jag att jag missade vår ingång och fick tränga mig igenom ett hav av människor helt oförberedd och med alla papper i oordning. Dessutom är ju regn inte Grusets absoluta favorit, och tja, det har ju regnat en eller annan droppe denna sommaren – och prognosen sa regn under tävlingen (men vi slapp det!). Lekte med tanken att stryka oss, för var vi verkligen redo? Men så gaskade jag upp mig och åkte med inställningen att ha kul, miljöträna och kanske till och med göra ett moment eller två, eller tre. Eller nio? Jag var på plats i god tid vilket är en nödvändighet för Gip som måste få tid att känna in atmosfären. Han måste få yla lite (vilket han gör när han hoppar ut från bilen), få svansa mot alla hundar och se om han inte möjligtvis kan få gosa med nån människa. Och så måste han bajsa. Jo, det är sant, om inte Gruset har fått tömma tarmen så kan han inte tänka. Så allt detta hann vi med med råge, och även matten hann lugna sig.

I lottningen drog jag nummer tretton (passande på fredagen den trettonde!) av femton, vilket betydde att platsen skulle bli med bara två andra hundar eftersom de delat upp det i fyra-fyra-fyra och så tre. Jag hade tjuvkikat på funktionärerna när de gick på planen och den var blöt, men kanske han ändå skulle lägga sig? För platsliggningen tycker Gip är svårt. Han blir osäker när jag bara står och hänger och på träning har han rest sig och kommit och frågat vad jag vill. Men senaste gångerna har han klarat det, men jag var ändå helt beredd på att få ge ett dubbelkommando om han skulle resa sig. Alternativt att han inte skulle lägga sig alls… Vår tur och Gip kastade sig ner i sfinxposition. Jag lämnade honom och sen stannade tiden. Fy satan vad mycket man hinner tänka på två minuter. Men Gruset låg kvar – och vi fick en tia på platsen, hurra! Kändes som om jag kunde åka hem med bara de poängen i bakfickan, faktiskt. Vid ett tillfälle rörde sig hunden bredvid varpå Gip viftade med svansen och jag var säker på att han skulle gå upp. Men nej!

Vi tog en liten promenad efteråt och sen fick Gip sitta i bilen medan jag kollade på några ekipage. Småpratade med en tävlande som också stod och väntade, och det kändes rätt lugnt allting. Jag tog ut Gip när det var fem ekipage före oss, och det var för tidigt. Tre hade räckt. Nu hann han gå upp i varv, gå ner i varv och bli lite okoncentrerad och splittrad. Men han kampade och lekte fint på parkeringen och hade öronen i gladaste positionen så jag kände ändå att det var läge att gå in. Fram till tandvisningen var det en låååång väg att gå, bland vattenpölar och fjärilar i magen. Nå, Gip satt fint och snällt och svansviftande – och dagens andra tia. Dags för linförighet, och om det finns egentligen inget annat att säga än: hem och träna. Den var katastrofdålig och ingenting stämde. Gip gnällde hela tiden, han drog i kopplet (domaren hade tydligen bett mig länga kopplet vilket jag inte hörde, och hon var snäll nog att inte dra för det, men att kopplet var oslakt emellanåt var alltså delvis mitt fel. BU!) och jag fick totalt hjärnsläpp och glömde bort hur jag brukar svänga helt om. En femma och det var inte mer än rätt. Så nu ska vi verkligen träna. Han är rätt bra på fritt följ – men jag måste även komma ihåg att träna linförighet, samt på nya platser.

Av med kopplet, och nu kom nästa orosmoment: han FÅR inte springa och kissa alternativt fram till en annan hund. Det är ett av våra stora problem. Om Gip blir trött sticker han och fångar en annan hunds leksak och om han blir osäker så drar han och kissar. På planen direkt bredvid pågick tävling i en annan klass. Runt planen massa träd. Gulp. Jag kan ju lugna läsaren med att han inte ens var på väg, inte en tillstymmelse till att vilja lämna mig under hela programmet, och med det är jag så himla nöjd. För som jag slitit med det!

Läggande under gång: tio! Inkallning: nio! (han satte sig snett). Utanför planen och innan vi åkte tränade jag blott en enda sak: ställande under gång. På träningen satte han det varje gång och döm om min förvåning när han pladaskla sig. Och här gjorde jag mitt största fel. Jag såg det i ögonvrån, men i stället för att omedelbart ta upp honom/ställa om honom/bryta (det var ju ändå en nolla) så fortsatte jag gå och ställa mig och tog upp honom på vägen tillbaka. URKASS träning! Jag skäms! Men jag blev seriöst väldigt väldigt förvånad. Nästa gång ska jag ha en plan. Apportering: nio (“tveksamt”. Jo, herr fin i kanten gillar inte andras dreggel. Så nu ska vi träna på snabba gripanden, för det är en så onödig poäng att tappa.) Hopp över hinder: 8,5 (han dundrade in i mig vid avslutet, jättesynd för det var verkligen snyggt för övrigt). Och så helheten: 8. Vilket sammantaget gav 142,5 och ett andrapris. Och jag ger också helheten en åtta, tycker att alla betygen var helt korrekta och rättvisa. Jag är sjukt nöjd med att ingen av mina farhågor slog in, men också väldigt missnöjd med ställandet. Och linförigheten borde gått bättre. JAG borde inte tabbat mig som jag gjorde. Men Gruset var glad, vi hade kul och det kändes verkligen som vi – med linförigheten undantaget – var ett team. Och det är känslan som är viktigast.

Åkte direkt hem och anmälde mig till revanch-tävling ;-) om två veckor. Ger bra tid att träna upp svagheterna på, och det är dessutom på vår nya hemmaklubb så då hinner vi bekanta oss med stället också.

Klanhelg

I helgen som var var det dags för klanhelg, det vill säga kennelläger med Tollarbos, Lönnlövets och Agrosofens tollarkennlar. Wow vilket arrangemang, helt otroligt ambitiöst. Det var runt 60 hundar anmälda så det var verkligen full rulle – små rödtottar precis överallt, och vi höll till på Säbyholms naturbruksgymnasium utanför Stockholm.

Vill hade lyckats skada benet tidigare i veckan och är ordinerad koppelvila av veterinären, så jag var lite orolig för hur det skulle gå. Och Vill visade exakt hur fort man kan springa och hur högt man kan hoppa i koppel… Tack och lov kunde vi ändå delta fullt ut i de två workshops vi var anmälda till (jakt nybörjare och freestyle). Jag vågade låta honom springa litegrann, och han visar ingen hälta alls så det var ett bra beslut. Tycker jag fick ut mycket av båda kurserna. Kände igen mycket från den jaktkurs vi gick tidigare i sommar och freestylen var ganska inriktad på musiken och hur skapa fina övergångar mellan momenten. Perfekt för oss!

Jag hade med mig kameran, men lyckades inte få några bilder. Däremot hade både Maria Lindén och Mikaela Gröndahl fingret på avtryckaren och fick fina bilder på alla hundarna när de jobbade. Och snälla är de – jag fick lov att låna.

Vill fick springa på sin första markering (när hunden ser var “bytet” landar, och springer på vår signal) någonsin. Jag har tyckt att han varit så ointresserad av dummyn att jag inte vågat prova – men all annan träning med dummy har visst gett resultat, och han plockade den fint.

Och sen kom han glatt springande med den till mig. Jovisst behövs det mycket träning men, en bit på väg har vi allt kommit.

Valparna fick också prova att göra ett sök (det vill säga att hunden inte sett var “bytet” landat, utan letar med näsan på vår signal) vilket han inte heller gjort. Först fattade han (så klart) inte alls vad jag ville, men så fort han hittade dummyn plockade han den och sprang till mig med den. Fina valpen!

Sicken stil han har, Wonkenstånk…

På söndagen tränade vi freestyle.

Han är så himla rolig att jobba med. En riktigt härlig hund!

Fast liiiite trött blir man allt efter en sån actionhelg :-)