Archive | 21 August 2012

Varför skäller hunden?

Jag sitter och jobbar i sovrummet, med dörren stängd, med hundarna runt omkring mig. Väntar på att det ska dundra in en stor lastbil på gårdsplanen som ska slamtömma, och jag vet att hundarna säkert kommer reagera på det. Så jag har laddat med godaste hemgjorda nötlevergodiset, och har öronen på helspänn för att kunna fånga upp och belöna en reaktion som inte är ett skall hos hundarna. Att det dundrar in lastbilar på gårdsplanen kan ju göras till en lugn och trevlig tillställning, nämligen.

Häromdagen var det en vän på facebook som frågat vad hon skulle göra med sina skällande hundar, som skällde både inne och ute, och som grannarna hade synpunkter på. Från minst tre fick hon rådet “antiskallhalsband”. Min vän är en duktig hundtränare och kan en hel del om inlärning – och förstår således att det inte är ett smart verktyg. Alls. Folk verkar vara så oerhört benägna att straffa bort oönskade beteenden, utan att ta reda på varför det skälls, och utan att vilja träna in ett bättre, alternativt beteende. En i kommentarsfältet tyckte det var så bra för att nu behövde hon inte ens ha halsbandet påslaget, det funkade ändå. Jo, hot om våld fungerar nästan lika bra som det verkliga våldet – på både hundar och människor. För visst funkar det – men till vilket pris?

Det första man måste ta reda på är varför hundarna skäller. Skallet är ett språk, och det finns massor av olika anledningar till varför en hund låter. Så, av vilka anledningar tror jag mina hundar kommer skälla på slamtömmarlastbilen? Så här brukar det vara:

Vill skäller främst av (positiv) upphetsning. Det är ju så KUL när nån kommer. Han skäller också lite på grund av att han har det i generna – hans mamma tar lätt till skall, och det är ett beteende som är arvbart. Dessutom skäller han just nu lite extra eftersom han är nio månader, och inne i en “spökperiod”. Han är nyligen könsmogen och precis nu inne i en utåtriktad fas.

Så, vill jag straffa bort glädjen hos Vill? Vill jag straffa bort den utveckling han genomgår? Vore det ens möjligt att straffa bort genetiken? Svaren på första och andra frågan är glasklart nej. Svaret på sista frågan är: fullt möjligt. Så klart kan jag straffa en hund till tystnad. Men lika effektivt och betydligt trevligare är att vända på det hela, belöna önskvärda beteenden och se till att de blir fler. I straffet finns dessutom en rad biverkningar – inte minst att relationen mellan mig och min hund riskerar försämras. Och vem vill det? Vill är en oerhört lättränad snubbe. När vi var på tollarspecialen hade jag bestämt mig för att ta tillfället i akt och skvallerträna hundskall. Det vill säga: varje gång en hund skällde så belönade jag Vill innan han hann reagera. Jag sa helt enkelt “JA!” så fort jag hörde en hund, och dök ner i fickan efter en godbit. Men blixtens hastighet drog han först slutsatsen att “JA!” = godbit och sen att hundskall = godbit. Ganska snart vände han till mig så fort han hörde en annan hund och inte en enda gång skällde han för att någon annan skällde! Inte på hela helgen! Han skällde för andra saker, men inte det. Så enkelt!

Boo skäller av osäkerhet. Det är en varning – “Det är nog bäst att du håller avstånd!”. Hon är den optimala vakthunden, hon reagerar snabbt, det låter väldigt allvarligt, men tittar man på hennes kroppsspråk så ser man att det inte ligger någon skärpa bakom. Att försöka straffa bort rädslor måste vara det dummaste man kan göra. Dock sker det om och om igen. Senaste exemplet på det var på en middag med massa hundägare, och en beklagade sig över sin osäkra tik som reagerade på det mesta. Samtidigt hade de – i den nya miljön, med nya människor och hundar och barn (som hon var särskilt rädd för) – bundit henne en bra bit bort. Och skällde på henne när hon skällde. En annan av gästerna föreslog att de skulle lägga henne på rygg, men såpass förståelse för situationen hade de i alla fall att de förstod att det var fel. “Hon skulle dö på fläcken om jag gjorde så” var svaret. Men ett litet straff var tydligen ingenting. Hunden ifråga var tyst mesta delen av tiden, men inte en gång hörde jag dem berömma henne för det.Tänk om de använt den metod jag använde på Vill. Barn = godbit! Hund = godbit! Främmande hundar/människor/ljud = godbit! Och tänk om de dessutom inte utsatt henne för att bindas i den miljön.

Mixi skäller främst för att det är inlärt. Hon skäller i alla möjliga situationer och på de mest olika saker, och både av glädje (husse tar ner selen), frustration och vakt/osäkerhet. Hon är dock väldigt lätt att bryta genom att be henne göra något annat. (Jag vill egentligen att mina hundar ska välja att göra något annat, men med Mixi som hade nästan nio års träning på att bli tillsagd att göra nåt, är det svårt att träna om i den här upphetsade situationen.)

Gip då, varför skäller han? Han skäller av olika anledningar. Främst för att de andra skäller och för att det är roligt att skälla. Han skäller i lek, och när han blir frustrerad – men GE mig bollen då! Häromdagen skällde han för att det stod en upp-och-nervänd skottkärra i hagen, och på lastbilen skäller han för att den är stor och nära. Han skäller helt enkelt för att han är en ung och ivrig hund som vill en massa, och som har snabba reaktioner. Han skäller också för att få en reaktion från mig, ganska ofta med glimten i ögat. Han är en verbal hund som snackar en massa och i träning så upplever jag att det finns ljud jag vill ha bort och dem jag inte bryr mig om. I hans fall handlar det om arousal (“grad av upphetsning”) – för låg och han kan låta för att han då tar in för mycket av omvärlden, och för hög och då kommer frustrationen. Men jag tror aldrig någon kommit på att sätta antiskallhalsband på hunden på lydnadsplan för att få den att ta apportbocken under tystnad. Man vill inte ha en låg hund där, utan en med svansen högt och schwung i steget.

Varför man inte resonerar på samma sätt i vardagen är en gåta.

Så hur gick det med lastbilen, undrar ni nu. Nja, sådär. Hundarna märkte den inte ens så det blev ett ganska misslyckat träningspass. Får placera mig mer strategiskt nästa gång…