Varför skäller hunden?

Jag sitter och jobbar i sovrummet, med dörren stängd, med hundarna runt omkring mig. Väntar på att det ska dundra in en stor lastbil på gårdsplanen som ska slamtömma, och jag vet att hundarna säkert kommer reagera på det. Så jag har laddat med godaste hemgjorda nötlevergodiset, och har öronen på helspänn för att kunna fånga upp och belöna en reaktion som inte är ett skall hos hundarna. Att det dundrar in lastbilar på gårdsplanen kan ju göras till en lugn och trevlig tillställning, nämligen.

Häromdagen var det en vän på facebook som frågat vad hon skulle göra med sina skällande hundar, som skällde både inne och ute, och som grannarna hade synpunkter på. Från minst tre fick hon rådet “antiskallhalsband”. Min vän är en duktig hundtränare och kan en hel del om inlärning – och förstår således att det inte är ett smart verktyg. Alls. Folk verkar vara så oerhört benägna att straffa bort oönskade beteenden, utan att ta reda på varför det skälls, och utan att vilja träna in ett bättre, alternativt beteende. En i kommentarsfältet tyckte det var så bra för att nu behövde hon inte ens ha halsbandet påslaget, det funkade ändå. Jo, hot om våld fungerar nästan lika bra som det verkliga våldet – på både hundar och människor. För visst funkar det – men till vilket pris?

Det första man måste ta reda på är varför hundarna skäller. Skallet är ett språk, och det finns massor av olika anledningar till varför en hund låter. Så, av vilka anledningar tror jag mina hundar kommer skälla på slamtömmarlastbilen? Så här brukar det vara:

Vill skäller främst av (positiv) upphetsning. Det är ju så KUL när nån kommer. Han skäller också lite på grund av att han har det i generna – hans mamma tar lätt till skall, och det är ett beteende som är arvbart. Dessutom skäller han just nu lite extra eftersom han är nio månader, och inne i en “spökperiod”. Han är nyligen könsmogen och precis nu inne i en utåtriktad fas.

Så, vill jag straffa bort glädjen hos Vill? Vill jag straffa bort den utveckling han genomgår? Vore det ens möjligt att straffa bort genetiken? Svaren på första och andra frågan är glasklart nej. Svaret på sista frågan är: fullt möjligt. Så klart kan jag straffa en hund till tystnad. Men lika effektivt och betydligt trevligare är att vända på det hela, belöna önskvärda beteenden och se till att de blir fler. I straffet finns dessutom en rad biverkningar – inte minst att relationen mellan mig och min hund riskerar försämras. Och vem vill det? Vill är en oerhört lättränad snubbe. När vi var på tollarspecialen hade jag bestämt mig för att ta tillfället i akt och skvallerträna hundskall. Det vill säga: varje gång en hund skällde så belönade jag Vill innan han hann reagera. Jag sa helt enkelt “JA!” så fort jag hörde en hund, och dök ner i fickan efter en godbit. Men blixtens hastighet drog han först slutsatsen att “JA!” = godbit och sen att hundskall = godbit. Ganska snart vände han till mig så fort han hörde en annan hund och inte en enda gång skällde han för att någon annan skällde! Inte på hela helgen! Han skällde för andra saker, men inte det. Så enkelt!

Boo skäller av osäkerhet. Det är en varning – “Det är nog bäst att du håller avstånd!”. Hon är den optimala vakthunden, hon reagerar snabbt, det låter väldigt allvarligt, men tittar man på hennes kroppsspråk så ser man att det inte ligger någon skärpa bakom. Att försöka straffa bort rädslor måste vara det dummaste man kan göra. Dock sker det om och om igen. Senaste exemplet på det var på en middag med massa hundägare, och en beklagade sig över sin osäkra tik som reagerade på det mesta. Samtidigt hade de – i den nya miljön, med nya människor och hundar och barn (som hon var särskilt rädd för) – bundit henne en bra bit bort. Och skällde på henne när hon skällde. En annan av gästerna föreslog att de skulle lägga henne på rygg, men såpass förståelse för situationen hade de i alla fall att de förstod att det var fel. “Hon skulle dö på fläcken om jag gjorde så” var svaret. Men ett litet straff var tydligen ingenting. Hunden ifråga var tyst mesta delen av tiden, men inte en gång hörde jag dem berömma henne för det.Tänk om de använt den metod jag använde på Vill. Barn = godbit! Hund = godbit! Främmande hundar/människor/ljud = godbit! Och tänk om de dessutom inte utsatt henne för att bindas i den miljön.

Mixi skäller främst för att det är inlärt. Hon skäller i alla möjliga situationer och på de mest olika saker, och både av glädje (husse tar ner selen), frustration och vakt/osäkerhet. Hon är dock väldigt lätt att bryta genom att be henne göra något annat. (Jag vill egentligen att mina hundar ska välja att göra något annat, men med Mixi som hade nästan nio års träning på att bli tillsagd att göra nåt, är det svårt att träna om i den här upphetsade situationen.)

Gip då, varför skäller han? Han skäller av olika anledningar. Främst för att de andra skäller och för att det är roligt att skälla. Han skäller i lek, och när han blir frustrerad – men GE mig bollen då! Häromdagen skällde han för att det stod en upp-och-nervänd skottkärra i hagen, och på lastbilen skäller han för att den är stor och nära. Han skäller helt enkelt för att han är en ung och ivrig hund som vill en massa, och som har snabba reaktioner. Han skäller också för att få en reaktion från mig, ganska ofta med glimten i ögat. Han är en verbal hund som snackar en massa och i träning så upplever jag att det finns ljud jag vill ha bort och dem jag inte bryr mig om. I hans fall handlar det om arousal (“grad av upphetsning”) – för låg och han kan låta för att han då tar in för mycket av omvärlden, och för hög och då kommer frustrationen. Men jag tror aldrig någon kommit på att sätta antiskallhalsband på hunden på lydnadsplan för att få den att ta apportbocken under tystnad. Man vill inte ha en låg hund där, utan en med svansen högt och schwung i steget.

Varför man inte resonerar på samma sätt i vardagen är en gåta.

Så hur gick det med lastbilen, undrar ni nu. Nja, sådär. Hundarna märkte den inte ens så det blev ett ganska misslyckat träningspass. Får placera mig mer strategiskt nästa gång…

5 Responses to “Varför skäller hunden?”

  1. rose-maria 21 August 2012 at 11:41 #

    Tack for din artikel.

  2. Cicci 23 August 2012 at 20:59 #

    Jag har en super skällig vovve, och jag har försökt lite med det tänk du har haft med Vill. Fast jag har belönat både tystnad med godis, och oljud med godis (om hon inte hunnit reagera). Försöker samtidigt lära in ligg i samband med ljuden… Men det är väldigt ofta som min hund tycks se skillnad på träning och inte träning.

    Hur tänker du kring att övergå från godbit till att inte bry sig om ljudet och inte förvänta sig godis heller? När kan hunden tänkas vara redo för det?

    • Jessica Mann 24 August 2012 at 10:33 #

      Väldigt olika från hund till hund, men att helt sluta belöna bra val vill jag inte göra. Min tik, Boo, som tycker andra hundar är läskiga, kommer jag alltid belöna bra val från. Sen om belöningen är en godbit, eller ökat avstånd till den andra hunden är en avvägningsfråga. Men jag kommer alltid bekräfta att det hon gjorde var “rätt” (dvs det jag tycker är önskvärt). Jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att det är beroende på plats och situation. Om mina grannar har en hund som skäller med jämna mellanrum så kan jag antagligen sluta belöna mina hundar för tystnad ganska snabbt när den hunden skäller. Det är en plats de är helt trygga på, och ett ljud de är vana vid. Är jag däremot på en tävling – och nerverna är lite på spänn hos hunden – så är jag mycket mer noga med att belöna bra beteenden. Så försök att läsa hunden och se när den är mogen för att du kanske bara belönar ibland, men fortsätt bekräfta hundens bra val resten av hundens liv. :-)

  3. angelica 5 September 2012 at 17:53 #

    Hej Jessica! Kul att du tog upp frågan!! :) just nu tränas hundarna var för sig och i grupp på att vara tysta. Varje gång det skälls får dom gå in, ibland strax efter ut igen fast med matte släpandes efter i belöningsmaskinssyfte.. :P liten, liten förbättring är det men den är dock minimal.. (hundarna e tränade likadant innan flytten och där gick det i perioder, dock var det mycket mer rörelser där). Ja vill juh gärna att dom ska kunna vara ute mycket nu m trädgården och allt även då ja e inne, tyvärr tycker jag att gnäll och skall i syfte att få mig dit dom är, eskallerat stort sen ja började träna att vara tysta ute på nya gården. Vad fasiken gör jag för fel?? :(

  4. Marlene 31 October 2012 at 23:22 #

    Hej!
    Hamnade på denna sida när jag googlade runt och fastnade verkligen för denna artikel! Har en treårig blandrahane(softis, golden, labrador, schäfer) som jag VET skulle kunna vara världens underbaraste hund om jag bara lyckades jobba på rätt sätt med honom.. Han var som valp rätt självständig i många sammanhang men inte i andra.. Har alltid varit lite utåtagerande sedan han var valp men då i en mer positiv bemärkelse.. han var”tokig i hundar” som valp och upp till ca 1,5 års ålder på det sättet att han så fort han såg en hund bara ville fram, drog som tusan, studsa upp och ner i kopplet av glädje och blev okontaktbar! Lekte fantasstiskt fint med alla hundar han fick träffa och aldrig rädd för någon hund inte ens dom som var 10 gånger större än han… Lite likadan var han när vi träffa folk vi kände/hälsade på han skulle bara fram och var överlycklig av att hälsa på alla människor som han visste att vi kände! en riktig gladskit! Skällde aldrig på någon utan var bara överlycklig! när han var lös sprang han aldrig fram till okända människor, dom brydde han sig inte om, bara dom han kände. sen blev han som förbytt på en dag- hörde några ungdomar skrika och sprang nyfiket dit fast jag ropade in honom, ungdomarna började gallskrika både på mig och min hund och jag ropade antagligen med mycket stressad och hård röst åt min hund att stanna vilket han inte gjorde utan han börjar tokskälla och cirkulera runt ungdomarna.. Efter att jag efter många om och men får tag på honom ta jag tag i honom och gör det som jag absolut inte skulle gjort i denna situation men som jag då trodde var det rätta, att ta tag i honom och försöka lägga i kull honom och med sträng röst fya honom… efter den dagen är vår relation inte densamma… och han har blivit skällig mot det mesta.. fortsatt springa fram till människor och cirkulera runt dem och skälla, skäller och uppträder osäkert mot hundar när han går i i koppel, skäller på folk som vi hejjar på och han vill fram till..låter inte glatt utan mer som att han ska visa att “em är du egentligen?”människor och hundar som han väl får hälsa på går det jättebra med men han har blivit oerhört störningskänslig, skällig och vaktig… ostört kan vi leka bra tillsammans och han älskar både godis, kamp, tafattlekar m.m men minsta störning vill han fram och skälla ut… känns så tråkigt att han gått från att vara världens gladaste (dock inte lydigaste) till att ha blivit osäker och utåtagerande..är säkert inte bara den situation som jag berätatt om som ledde till detta men det kändes verkligen som en helvändning från en dag till en annan… Har du några tips och råd att ge mig och min hund? MVH/Marlene

Leave a Reply