Archive | 23 March 2018

Får jag lyfta min hund?

DSC_8049

Igår var jag i Rottne och höll blygerföreläsning hos hundbutiken Csigora (kolla in deras fantastiska utbud av hundgrejer – wow!). Det var helt fullsatt och publiken var intresserad, frågvis och engagerad. Så roligt!

En av frågorna som dök upp var från en tjej som undrade om det var okej att hon lyfte upp sin hund vid hundmöten. Hunden blev helt onåbar om mötande hund kom för nära, men lugnade sig märkbart i famnen. Självklart, svarar jag. Gör det som funkar för din hund. Efteråt kom det fram ett par stycken och tackade mig för det svaret. De hade fått utstå så mycket spott och spe från omgivningen när de hjälpte sina hundar genom att lyfta upp dem. Allt från att de klemade med hundarna till att de “förstörde” dem genom att göra så. Och trots att de märker på hundarna att de hjälper dem genom att lyfta upp dem så hade de börjat tveka. Vem vill bidra till att förstöra sin hund, liksom.

Detta är något jag stöter på ganska ofta. Folk frågar om de kan fortsätta som de gör, fortsätta med det de MÄRKER att de får positiv effekt från då omgivningen lägger sig i och säger att de gör fel. Och jag säger som alltid: allt som funkar funkar – så länge det funkar av rätt orsak. Om hunden blir lugnare i nästa hundmöte har du gjort rätt. Om hunden tvärtom blir värre i nästa hundmöte var kanske inte metoden så effektiv ändå.

Låt mig förklara. Säg att du har en hund som tycker det är svårt med kloklippning. Du bestämmer dig för att lägga hunden på rygg i din famn och hålla fast den tills du klippt alla klorna. Vid tredje tassen ligger hunden helt still och du kan klippa. Allt frid och fröjd – eller? Nja. Om hunden nästa gång du tar fram klotången inte bara gömmer sig under sängen utan dessutom försöker bita dig så kan du vara ganska säker på att metoden – trots att den tycktes funka vid senaste kloklippningen – inte var en lyckad metod. Hunden blev förvisso stilla efter en stunds brottande, men av helt fel anledning. Den gav upp, den slappnade inte av. Hade du mätt hundens kortisolnivåer (stresshormon i blodet) hade det sannolikt varit högre än innan. Så trots att det verkade funka – funkade det inte.

Men om du utvecklar en strategi – lyfta hunden i hundmötet, ge hunden en leksak efteråt för att få pysa ur sig, låta de orädda hundsyskonen gå före när ni kommer till något svårt på promenaden – som gör hunden lugnare, nöjdare och mer orädd i fortsättningen: go for it! Strunta i vad omgivningen säger, det är du som är expert på din hund. Lita på magkänslan, och låt ingen berätta vad som är rätt eller fel. Varken jag eller någon annan kan ge dig det givna svaret i varje situation, för varje hund är unik. Det enda du med 100 procents tillförlitlighet kan veta är att inlärningens mekanismer är desamma för alla levande varelser och att positiva erfarenheter bygger självkänsla på lång sikt. Samt att i rädslesammanhang är det känslan som måste förändras först och främst, och beteendet kommer i andra hand. Det vill säga: det är faktiskt inte utfallet som är problemet, utan den känsla hunden har som gör att den använder utfall som strategi. Och att utfall som strategi är något den gör för att det har fungerat. Och att om vi vänder känslan – genom att lyfta upp, mata med mjukost, ge bollen, öka avståndet – så kommer känslan bakom utfallet att minska och beteendet bli ett annat, framförallt när det nya beteendet (ta kontakt med matte, gå undan, sitta i famnen osv) blir belönat.

Det är egentligen inte svårare än så.