Archive by Author

“Alla hundar älskar mig!”

Olika raser

Ibland verkar det finnas en allmän uppfattning att alla hundar vill hälsa på alla människor de möter. Och emedan det stämmer för en del så gäller det långt ifrån alla. När jag hade Boo fick jag ofta höra meningen i rubriken – “Alla hundar älskar mig!” ofta direkt kopplat till att personen i fråga satte sig på huk och räckte fram handen. Jag förstår att det var av välmening, men Boo ville inte hälsa på främlingar. Och om människan dessutom betedde sig helkonstigt och satte sig ner, kanske till och med med vände ryggen till och dessutom sträckte fram handen så fick hon sina misstankar bekräftade – det var en skum figur. För hundar _utan_ rädslor kan det vara en smart taktik att sitta på huk: hunden behöver inte hoppa för att hälsa och ni hamnar på mer lika nivå rent höjdmässigt. Men för den rädda hunden kan den sortens inbjudningar te sig livsfarliga. Om man då dessutom har låtit främlingar ge hunden godis så kan det verkligen bli en konflikt i hundens huvud.

Men vänta, vad skriver jag nu? Att låta främlingar ge hunden godis för att visa att de är ofarliga är väl jättebra. Eller? Jag vet inte hur många gånger jag sett det tipset på olika ställen. Och även här förstår jag tanken: en främling som bjuder på karameller är ju snäll! Problemen med detta är dock flera. Dels som kan faktiskt rädslan bli ännu större, inte minst om hunden snabbt nappar åt sig godiset och sedan rycker undan. Om då människan dessutom får för sig att hålla fram en hand kan upplevelsen för hunden bli än värre. Dessutom skapar det helt fel förväntningar hos hunden, som omöjligt kan veta vilka av alla främlingar den möter som kommer bjuda på godis. Risken är att hunden vågar sig fram till någon som inte har godis, som kanske inte heller vill ha en hund hos sig och som skrämmer hunden ytterligare med sitt kroppsspråk.

För den ivriga unghunden som vill fram till varje pris liksom för den rädda hunden kommer här några tips på att minska både viljan att gå fram och rädslan för främlingar.

1. Låt belöningen komma från dig! I stället för att låta främlingen locka till sig hunden med en godbit, låt hunden vända rumpan mot främlingen och ta något steg mot dig för att få sin godis. Jag tycker det är bra att ha ett ord eller ljud som betyder “det du gjorde nu var rätt – kom och ta din belöning”, till exempel ljudet av en klicker eller ett kort ord (jag använder “Ja!”). Om du inte använder detta idag kan du träna det separat. Säg helt enkelt “Ja!” och ge en godbit några gånger till dess hunden kopplar ordet/ljudet med godis. I början räcker det med att hunden tittar mot främlingen för att den ska få sitt ja och en godbit. Tänk på att du tar med dig hunden ytterligare något steg bortåt – både godbiten och det ökade avståndet blir en belöning för den rädda hunden, samtidigt som hunden lär sig att det är bra att avlägsna sig. Nästa gång kan du låta hunden ta något steg närmare, och så upprepar du proceduren. Tänk på att det är hunden som bestämmer vilket avstånd som är lämpligt – oavsett om det är 15 centimeter, 15 meter eller mer. Tänk också på att det är hunden som bestämmer om den vill närma sig över huvud taget. För den (över)sociala hunden gör du likadant fast tvärtom. Ett lugnt beteende kan belönas med godbit och ett kortare avstånd. Även här bestämmer hunden vad som är lagom, dvs det avstånd den kan vara lugn på. Ibland kan den sociala hunden få ett “Varsågod att hälsa” när den uppvisat lugnt beteende som en extra belöning (var då säker på att den som hunden får hälsa på är helt okej med hur hunden hälsar, tills du tränat tips tre!). Tänk på att en del hundar uppvisar ett översocialt beteende för att maskera sin rädsla. Den rädda hunden kan tvärtemot få ett extra långt avstånd och kanske tas ur situationen helt. Målet med övningen är att hunden ska veta att främling aldrig betyder att den måste hälsa, samt att goda, roliga saker kommer från _dig_ och inget annat.

2. Låt hunden göra ett trick i stället för att hälsa! Ibland kommer människor – kanske framförallt barn – fram och frågar om de får hälsa. Och istället för att göra barnen ledsna (jag vill belöna dem för att de frågade så fint!) svarar jag “Hen vill inte hälsa, men du kan få se ett cirkustrick istället!”. Oftast tycker faktiskt både barn och vuxna att detta är ännu roligare. Se till att ha tränat tricket hemma i lugn och ro så att hunden vet precis vad den ska göra när du ber den sitta fint, gå på bakbenen, snurra eller vad det nu är. Och se till att avståndet hålls!

3. Lär hunden ett alternativt beteende! Det är bra att lära hunden vad den ska göra i hälsningssituationen, och sedan sätta signal på det. Om du lär hunden att “Varsågod att hälsa” betyder “nosa på skorna” eller ställa sig bakom dig, eller något annat som hunden vill göra och klarar av i situationen så har du ett bra verktyg att ta till. Om svaret på frågan “Får jag hälsa?” blir “Om hen vill – varsågod att hälsa” – hunden ställer sig demonstrativt bakom dig – “Nä, hen ville visst inte” så har många mycket lättare att förstå än ett nej. För ett nej kan så ofta följas av – just det: “Men alla hundar älskar mig!”

Ännu fler tips för den människorädda hunden finns i min bok Blygerhundar.

 

Hur mycket är för mycket?

Jag sitter och redigerar boken som kommer i augusti i år. Boken som har som syfte att hjälpa fler hjälpa sina rädda, ängsliga, blyga hundar. Det är en till största delen praktisk och ganska handgripligt bok, där en stor del beskriver olika övningar för att stärka hundens självförtroende och en annan stor del tar upp hur det går att jobba i själva problemsituationen. Det är roligt arbete och jag känner mig glad och lyckligt lottad som får sprida metoder, arbetssätt och tips jag verkligen tror på, till allt flera. Många fler än jag kan sprida till “bara” genom kursverksamheten. Samtidigt pågår det vanliga arbetet på Motiverade hundar – konsultationer och förberedelser för kurser, bland annat terminens blygerkurs. Och så det än så länge ovanliga jobbet med att förbereda inför den stora satsningen tillsammans med Jenny Marek vilken drar igång om en dryg månad. Så många flanker som syftar till en enda sak: göra livet bättre för allt fler hundar och hundägare. Det är ett privilegierat arbete. Det gör mig ödmjuk och tacksam.

Och mitt jobb är verkligen för det allra mesta otroligt roligt. Jag får möte så många härliga människor och hundar, och i de allra flesta fall blir utgången positiv. Metoderna är snälla och ändå effektiva. Tydliga för både hund och människa och därför enkla att använda. Även om en del blir förvånade i början över avsaknaden av bannor och det ibland kan vara klurigt att avgöra vad som är en känsloyttring och vad som är ett inlärt beteende så är det metoder som passar de flesta – hundar och människor. De baseras på vetenskaplighet men jag har också testat dem praktiskt och sett att de går att använda i verkliga livet.

Men så ibland så kommer det en hund som är så rädd, så rädd, så rädd. Och ibland väldigt missförstådd. Och ibland har det gått så lång tid att hunden hunnit få irreversibla sår på själen. Och även om den skulle kunna blir bra (eller åtminstone kunna leva i vårt samhälle under okej premisser) så har ägaren gett upp, eller är på väg att ge upp. En del har förändrat hela sin tillvaro. Slutat träffa släkt och vänner, slutat åka på semester, bytt jobb för att kunna pussla med arbetstider så att hunden inte behöver lämnas bort. Och det är väl helt okej tänker jag, att göra så. Om det är för en kortare period och om hunden blir gladare. Framförallt det sista, tycker jag är viktigt. Att det sker en förändring. Att hundens ångest mildras, att den läker. Vi har ett jäkla ansvar för våra hundar. Det är förstås inte bara rädda hundar som far illa. Det finns hundar som behandlas ojust på andra sätt också. Hundar som är ensamma hemma hela dagarna, hundar som inte får tillräcklig stimulans, hundar som behandlas orättvist, hundar som är sjuka eller har andra fysiska besvär. Och en del av dessa ägarna hade man ju verkligen önskat hade varit beredda att göra förändringar i sin tillvaro för att möta hundens behov.

“Det ska vara roligt att ha hund, och det ska vara roligt att vara hund” är en devis jag verkligen ställer upp på. Klart att det inte är roligt alla dagar. Senaste tidens äckelväder har verkligen inte lockat mig att gå ut, till exempel. Men jag måste – för hundarna. När hundarna är sjuka eller skadade är det varken roligt att ha eller vara hund. En del vardagsgrejer är inte så roliga de heller och jag är rätt säker på att mina hundar tycker livet suger när jag tränar nån av de andra. Men i det stora hela ska det vara gött att leva, annars kan det kvitta, för att parafrasera en känd låt. Och om det inte är bra just nu så ska det i alla fall bli bättre. Min egen rädda tik, Boo, lovade jag dyrt och heligt att om jag märkte en tendens att hennes hälsa och/eller rädsla blev sämre/värre så skulle hon få slippa. Hon hade fysiska problem i tillägg till sina rädslor, och att det var hälsan som tog henne tillsist – under en period när hon var som allra modigast och gladast – var underbart mitt i det fruktansvärda, för mig. Jag hoppas dock att jag hade orkat fatta samma beslut om hon hade blivit räddare och ängsligare trots att hälsan varit stabil. När mina nuvarande hundar varit skadade har de kanske inte vetat att koppelpromenader och sårtvätt varit tillfälliga – det har varit mitt ansvar att se till att de sköts som de ska och också att ha vetskapen att det bara är temporärt. Och det är där det är så svårt med rädslor. När har gränsen passerats för vad som är värdigt? Vad som är ett bra liv? Jag som själv hemfaller åt deppiga perioder med urdåligt självförtroende vet hur fruktansvärt det kan vara. Men jag är människa och kan intellektuellt förstå vad som händer. En hund har inte den förmånen.

Jag har hittills aldrig behövt råda någon klient att avliva sin hund. Däremot har jag stöttat några som redan varit på gång att fatta beslutet (och även avrått några från att göra det). Och det är återigen från en ödmjuk position jag handlar. Jag vet hur jävla jobbigt och tröstlöst livet med en rädd hund kan vara. Jag vet hur svårt beslutet är. Jag vet hur mycket som ligger bakom. Det kanske sker lättvindigt i något fall, men det är aldrig från människor som kommer till mig.

I vartenda fall önskar jag att det hade gått att spola tillbaka tiden. En del hade jag önskat hade avråtts från att köpa just den valpen eller vuxna hunden. I en del fall är det en enstaka händelse som satt spår. Ibland missförstånd om vad en hund är och hur de ska behandlas. Många önskar jag hade sökt hjälp tidigare när problemet var mindre och nyare och lättare att råda bot på. Men eftersom tidsresor ännu inte finns tillgängliga så kan vi bara gissa oss till framtiden och försöka fatta beslut med den information vi har. Tack och lov lönar det sig oftast att fortsätta kämpa. Att jobba med självförtroendet. Att ändra litegrann i livet för att kunna ha en dräglig tillvaro. Att se problemen för vad de är. Att veta när det är nog.

 

Annie, Annie, Annie!

annieplanch1

I helgen var allra sista rephelgen för Musikalen Annie. På söndag är det premiär!!!  Vill har dock sitt första framträdande på föreställning helgen efter – Charlie tar hand om premiären och Vill genrepet på lördag. Wow så jag längtar!

Jag känner en så stor tacksamhet för vad hundarna tar med mig på för äventyr! Vem skulle trott för ett år sedan att jag skulle repat scener, tillbringat en stor del av helgerna i en loge eller i “byxan” (kullisen vid sidan av scenen) och därifrån väglett hund, och på köpet lärt mig alla låtarna till en hel musikal utantill (nästan i alla fall).

annieplanch

Vill är så otroligt miljöstark. Det finns egentligen bara en sak som bringar honom ur fattning och det är att inte ha koll på mig. Om han vet var jag är så är strålkastare, hög musik, dansande människor, rekvisita och allt som hör teatern till med rökmaskiner och stress plättlätt.  Så det har varit den största utmaningen, att få honom trygg i att veta var jag är när han går på och av scen. Numer letar han aktivt efter Norah – hans Annie – och följer med henne villigt och lyssnar på allt hon säger. Han har också vant sig vid de ytterligare tre-fyra personer som handhar honom inför och under några olika scener. Så länge han tjänar en karamell på att vara med någon så är han inte svårövertalad. Men han är verkligen en enpersonshund. Jag hade nog inte fattat det innan, hur extremt bunden han är till mig. På teatern går han lös hela tiden när han är off duty, och då går han i mina fotsteg. Nog kan han fjäska sig till lite gos och godis, men han är inte social på det sätt som Gip är. Dock så älskar Vill dagarna på teatern. I helgen körde vi igenom hela klabbet fyra gånger och han klarade det galant. Efter några justeringar i svåraste scenen känner jag mig helt säker på att han kommer göra ett superjobb. Han och alla andra!

Om jag är nervös? Klart jag är! Pirrigt och förväntansfullt som bara den! Känner mig så lycklig som får vara med om detta och ser fram emot den extra nerv som kommer komma när publiken är på plats. Det är en så extremt proffsig föreställning. Alla – utom hundarna – har någon sorts teateraknytning. Inga glada amatörer här inte – utan glada superproffs.

Om du inte köpt din biljett ännu så finns det fortfarande platser kvar! Här kollar du det: http://www.annie2016.se/ Gröna dagar är Norah och Vills!

spelplan

 

Att belöna en känsla

IMG_6931

 

I veckan startade denna terminens enda blygerkurs. Blygerkurserna är kurser för blyga, rädda, reaktiva hundar. Hundar som skäller på andra hundar, som skäller på brevbäraren, som biter om en människa kommer för nära eller vill fly när sopbilen kommer. Hur rädda hundarna är, vad de är rädda för – och hur de reagerar varierar stort. En del av hundarna har jättestora problem och andra betydligt mindre. Det är en av mina absoluta favoritkurser att hålla – svårast och roligast när vi ser framgångar! En fråga som ständigt uppkommer på de kurserna är “Men kommer inte hunden skälla/morra/reagera MER om den får en belöning när den gör det?” Jag ska försöka reda ut begreppen lite!

Oavsett vad hunden gör, och vad den reagerar på är målet att vända hundens känsla. Jag vill inte bara stoppa beteendet (skälla, göra utfall, fly, bita) utan jag vill verkligen att hunden ska vara lugn och tyst för att den känner sig lugn och trygg. Att bara sätta ett plåster på beteendet löser inget för hunden. Kanske blir ägaren nöjd, åtminstone tillfälligt, men risken är stor att de undantryckta känslorna hos hunden bubblar upp på annat sätt. Kanske morrar inte hunden längre på barnet – men när situationen blir för svår är risken stor att den biter i stället. Knappast en bättre utveckling!

Det är nämligen ganska enkelt att stoppa beteendet. I många fall kan man straffa bort det (inlärningspsykologisk är definitionen av straff just det – en minskning av beteendet). Att ändra känslan hos hunden är inte speciellt mycket svårare, men det kan ta längre tid.

Jag jobbar mycket med motbetingning. Det betyder att jag vill att hunden ska få en positiv association till det som den tycker är läskigt. Om hunden till exempel tycker att skateboardåkare är läskiga kan jag ge hunden en godis varje gång den ser en skateboardåkare. Varje gång! Oavsett vad hunden gör när den ser skateboardåkaren så får hunden en godis. Om den tittar lugnt får den en godis. Om den skäller hejvilt får den en godis. Och den vanligaste frågan jag då får är “Men kommer inte skällandet ÖKA när den får en godis för att den skäller?” Jag förstår frågan, och jag förstår verkligen tveksamheten bakom detta. Jag förstår att det kan kännas lite bakvänt. Men. Man måste titta varför hunden skäller. I detta fallet är det för att hunden är rädd. Beteendet (skällandet) är i själva verket en känsloyttring. Lika lite som att den frysande hunden som skakar av köld skulle börja skaka mer av att få en filt över sig kommer hunden börjar skälla mer för att den får en godis.

Vi kan tänka oss att detta försiggår i hunden:
1. Skateboardåkare – fara – jag måste skälla för skrämma bort den.
Träning: Skateboardåkare = får massa godis
2. Skateboardåkare – det händer trevliga saker när de kommer – jag vänder mig mot matte för att få min godis.

Egentligen är det väldigt enkelt! Jag förstår dock att det kan kännas galet att ge hunden som morrar på barnet godis. Eller hunden som sticker svansen mellan benen när det åskar. Men vi vill lära hunden att barnet eller åskan inte betyder fara utan att trevliga saker händer. Om hunden inte vill äta godisen i den läskiga situationen är det inte så konstigt. Då har vi gjort det för svårt för hunden. Att öka avståndet till skateboardåkaren och stå på längre avstånd och titta – och äta godis – är receptet mot det.

Avståndet kan vara den bästa belöningen. Morrandet betyder ju faktiskt inget annat än “Jag tycker situationen är läskig!” och genom att ge hunden avstånd ger vi hunden det den behöver. Om vi konsekvent ger hunden det den vill ha kommer den inte känna sig rädd. Den vet att barnet inte kommer komma nära. Och känslan blir en annan. Anledningen till att godis ändå är effektivt är att det är enkelt (att öka avståndet är inte alltid möjligt) och att det är lugnande att äta samt stimulerar hundens belöningscentra. Det vill säga – den positiva känslan ökar.

Om jag däremot skäller på hunden för att den morrar så kanske den förvisso blir tyst. Det är ingen idé att varna. Och i stället kommer bettet direkt. “Hunden bet utan förvarning” står det sedan i tidningen. Ja, för hunden fick lära sig att det inte är någon idé att förvarna.

Ganska vanligt är tipset att ignorera hunden när den blir rädd. Som att vår reaktion skulle vara det som får hunden att bli rädd. Det är ett knasigt resonemang ur flera hänseenden. Man säger då att hunden inte kan bli rädd utan vår inblandning. Det stämmer naturligtvis inte. Om du låter hunden vara ute ensam på tomten när det åskar och det slår ner i ett träd så kommer hunden bli rädd oavsett om du är där eller inte. Hundens rädsla har inget med att vi nonchalerar den att göra. Tvärtom – om du som ägare, med förhoppningsvis en bra relation till din hund, – klappar om hunden efter den blivit rädd och visar att du trygg och säker är där – så kommer hunden inte lämnas i limbo att ta itu med känslan själv.

Om du ser en skräckslagen människa som håller på att drunkna så väntar du inte tills den lugnat sig innan du försöker rädda den, inte sant? Ju snabbare människan kommer upp ur vattnet, ju mindre bestående rädslor (och förstås – skador) för vattnet kommer den få. För hunden som är rädd för sopbilen eller skateboardåkaren är känslan – rädslan – lika verklig som för människan i vattnet. Du och jag kanske vet att drunkningssituationen utgör en reell fara och sopbilen gör det inte. Men för hunden är dödsskräcken på riktigt. Och ju snabbare vi hjälper hunden ur situationen – går åt andra hållet, tills exempel – desto mindre stress samlas i kroppen. Det vill säga – ju snabbare något positivt händer i situationen (en godis, ett ökat avstånd, en klapp över ryggen, ett lugnande ord) – desto mindre rädsla kommer byggas upp. Det är dock viktigt att du beter dig lugnt. Hundar speglar ofta våra känslor och om du blir rädd och upprörd ja _då_ kan hundens känsla bli värre. Men inte av en godisbit eller ett lugnande ord.

Så. Det är inte beteendet som belönas. Det är inte känslan som belönas. Det är känslan som förändras! Från rädsla och oro till trygghet och glädje. Och är inte det exakt vad vi vill?

 

 

Varmt välkommen Ditte!

ditte-16-nils-h

Stora, fantastiska, roliga nyheter! Från och med i höst kommer Ditte Andersson att hålla kurser här på Motiverade hundar! Ditte kommer smygstarta i november med en kurs i vardagslydnad och nästa termin kommer det fyllas på med allt fler kurser. Känns otroligt förmånligt och roligt att kunna välkomna en så rutinerad, duktig och omtyckt hundinstruktör hit!

abby_i_kn_med_piggy

Så här presenterar Ditte sig själv:

Jag heter Ditte Andersson och är utbildad hundinstruktör. Jag bor på landet i närheten av Motala tillsammans med mina två hundar Abby och Magic. Nytt för hösten 2016 är att jag är på gång att flytta till Bottnaryd och kommer börja jobba hos Motiverade Hundar och Jessica Mann. Jag har jobbat som hundinstruktör sedan 1999 men hundintresset började långt tidigare.

Jag håller kurser i valpträning, unghunds- och vardagslydnadskurser, och tävlingslydnad med flera. Jag håller även kurser i framför allt tävlingslydnad på andra orter. Jag jobbar även med privatträningar, fra i tävlingslydnad, vardagsrelationen, aktivering, blodspår etc.

Med mina egna hundar tränar jag tävlingslydnad, jaktapportering, trix och konster, nosarbeten m.m.

SONY DSC Hundkurs-2014-3

Nu ser jag fram emot ett härligt samarbete på en ny ort.

 

Ditte smygstartar med en vardagslydnadskurs redan nu i november. Klicka här för att komma till infosidan! 

 

vm_2011_ztat_sitt

Jaktläger!

13516571_10155054019649358_1115672979320738679_n

I helgen som var, var jag och Vill på jaktläger i fantastisk miljö, fantastiskt sällskap och i ett fantastiskt arrangemang! Sjöön utanför Borås var platsen, och Klickerförlaget/Apportering till vardag och fest-gänget var det som anordnade. Proffs! Anna och jag, samt Vill, Tesla, Alice och Majken delade stuga och trots sömnbrist, knottinvasion och regn så var det bara kul! Första natten sov vi, nej, tillbringade vi i en husbil, där varje andetag från hundarna fick världen att gunga. Tack vare fantastiskt generösa medkursare (som också, av andra anledningar, sovit dåligt) fick vi byta till ställets lyxigaste stuga. Eftersom jag inte funkar om jag inte får sova så är detta en big deal!

Nåväl, över till hundträningen! Vill har tränat jakt ganska sporadiskt i sitt liv. Inte för att han saknar talang, tvärtom, utan för att jag satsat på annat och framförallt saknat jaktträningskompisar. Tack vare att Sara (som också var på lägret, yay) köpt sin lilla spanielkorsning Trixa och förvandlats till jaktnörd så finns nu bästa träningssällskapet på nära håll.

13592191_10155053908609358_869635799038321144_n

Lägret höll högt tempo och vi hann med allt möjligt:

Avlämningar vid vatten Här var fokus att inte skaka sig innan avlämning, och att skicka hunden mellan två människor och lära in kommandot “skaka”. Vill fick lägga stor fokus att komma i lugn sinnesstämning trots att det plaskade och badades runtomkring. Oerhört nyttigt!

WT-station Upplägget var: stadga/hälsa på “skytt”, fotgående efter skytt, stadga när en dummy kastades in i skogen och föraren fick hämta, markering bortanför stället där föraren plockat dummyn. Svårast var helt klart att springa förbi stället där jag varit och grejat. Vill är extremt nyfiken på allt jag gör, så det kunde jag ana. Första försöket blev lite väl svårt, men vid andra försöket sprang han snabbt förbi till markeringsplatsen. Han fick söka efter dummyn som låg i sly och gyttja, och då tog han en lov tillbaka för att undersöka – men kom på sig och fortsatte jobba. Resten klarade han superbra. Duktig kille!

Avlämningar land + vilt Här jobbade vi mest med att gripa snabbt och hålla fast även sånt som har en sladdrig form (sånt som kan tas för leksak). Med omvänt lockande håller han jättefint, så jag ska gradvis banta bort den hjälpen. När vi kom till viltet (passets sista lilla stund, tyvärr) så var fåglarna ganska soggiga (många hundar, och regn). Vill grep dock (återigen <3 omvänt lockande!) allt utom kaninen. Första gången han såg en sån, och jag fick stressa på lite. Efter lite uppmuntran höll han den dock snyggt. Har köpt kanin nu för att träna, men det kommer inte bli nåt problem. ;-)

Fotgående Fotgående eller meditation, det är frågan. Vill har ju nästan bara tränat lydnadsfot, men detta passet var så otroligt smart upplagt och passade oss perfekt, så det tog inte lång stund innan han gick superfin jaktfot, lös med störningar. Vi gick och gick och gick, i en stor cirkel. Inga belöningar (eller knappt några belöningar i alla fall) utan bara gå. Sååå behagligt! För Vills del kunde jag redan passet efter använda detta för att lugna honom. Runt på cirkel, trampa i hälarna, händerna i fickorna och gå. Till och med när vi försvårade med att blanda in vatten och stenkast i vatten så höll han sig i skinnet.

Sök Första passet dag två och vi fokuserade mest på närsöket. Vi satte hunden, vittrade en yta med en tennisboll och blåste närsökssignal. När hunden letade bra så smög medhjälparen in bollen i söket när hunden inte såg, och vi fick på så sätt ett lugnt, långt och noggrannt sök. Kanon! Kombinerade detta med att stå på längre avstånd. Större sök hann vi inte med, men detta var kanon för Villson!

Grid work Aaaaaah min strukturhjärna njuter av slika ting! Grid work betyder helt enkelt att man gör upp ett gigantiskt rutnät av tex staketstolpar (för att ha riktmärke) och skickar hunden på markeringar och sök i varierad svårighet. Allt från gräs-väg-gräs till gräs-väg-gräs-skog och så det som gjorde mig lyckligast på hela helgen: det fiiina långa skicket på gräs-litet vattendrag-gräsmatta-större vattendrag-hämta dummy på en ö och tillbaka igen. Wow, vilken hund jag har! Önskar jag fått det på film.

Dirigeringsrotation Stationer med dirigeringsövningar, där vi baklängeskedjade en, framlängeskedjade en och en var en övning vid vatten. Intressant med bak- resp framlängeskedjan. Vill verkar ha mycket lättare för framlängeskedjning. Det är ganska förvånande med tanke på hur noga han är med att ha all info. Men här verkade det bara störa honom.

Stoppsignal land + vatten Att påstå att både jag och Vill (och speciellt jag) var svintrötta här är ingen överdrift. Haha, har inte ens något att säga om denna stationen, mer än: jobba på.

Störningsträning Aaah, Vills paradgren. Han är ju så sinnessjukt störningstränad att jag inte riktigt vet vad som skulle få honom att brista. Jo, det vet jag: vatten. Men allehanda bollar och dummys och ljud och lock är no problemo för denna påg som går BEAST MODE på störningar. Självklart älskade vi denna stationen pg av BÄST. Haha!

Scurry En tävling i lag där man dels skickar hundarna på sök och dels får en markering var 30 sekund oavsett vad som händer. 12 sök och 12 markeringar, 6 minuter. Jag ville låta Vill vila inför tollingen så jag tog ut Tesla att praoa som retriever. Och oh my god! Han kan ju inget om stadga eller om att vänta på sin tur, eller att söka vidare trots att annan hund springer mot markeringen. Han bara tokrusar, men jävlar vilken arbetsglädje. Trots att han gjorde lite dumma saker som att försöka sno dummyn från en seriös labbepojk så blir jag överlycklig över att se honom ge järnet. Och att han kunde apportera grejer, hade jag ingen aning om. Får bli brukset för den svartvita tror jag!

Valfri träning (tolling) Helgens sista övning var valfri, och eftersom vi faktiskt var 6 tollare (av 24 hundar) så fick vi till en hel tollinggrupp. Sååå kul! Jag hade med nät och vi fick testa på hela kedjan: ansmygning, tolling (tre ggr/sida), skott och markering på vatten. Vill var väääldigt uppe i varv (mer av tollingdelen än av markeringen), men med omvänt lockande (har jag sagt att jag äääälskar omvänt lockande!) så fick jag honom att ligga lugnt (lugnare) innan kast. Skitskoj!

13529142_10155056973699358_5873598678474602024_n

Jag har filmer på flera av delarna, som jag ska försöka få in (blir nästa inlägg dock).

TACK till grymmaste Elsa, Lena, Åsa och Lisa! Vi ses ju förr – men även nästa år!

Så. Ja, vi ska satsa på jakten, helt klart. Jag ska ta lydnadschampionatet med Vill detta året och sedan lägger jag nog lydnaden på is ett tag med honom och satsar på jakten. Jag hinner inte allt med alla hundarna helt enkelt. Vi har ett prova på tollingjaktprov på specialen i augusti inbokat, samt två prov i september. Ska bli döskoj!

Åh! Ni minns hemlisen jag pratade om förra inlägget? Ingen hemlis längre! Sååå stolt och nöjd och tacksam – men mer om det senare!

13590302_10155051493339358_630616612288264277_n

Det händer grejer

IMG_7995

Gissa vilka som väntar på sin tur i fårhagen – och vem som är måttligt intresserad?

 

Ja, jösses vad det händer grejer… Nästan så det känns lite overkligt emellanåt. 2016 har så här i dryg halvtid inneburit så mycket nytt och så mycket roligt!

IMG_7590

Salukin Adam på aktiveringskurs.

IMG_7608

Utöver mitt stora och fortfarande hemliga projekt som tar min MESTA tid, så har jag hållit en hel radda fantastiskt roliga kurser. Kurserna har varit ganska få under första halvåret. En valpkurs, en aktiveringskurs, en trickskurs och en lydnadskurs är allt jag hunnit med.

IMG_7239

Borde vara förbjudet med border collie-valpar!

 

Dessutom har jag hållit tre av fem tvådagarstillfällen på min instruktörskurs i specialsök.

IMG_7334

Hella på instruktörskurs.

IMG_7076

Yay på instruktörskurs.

 

Och en från valp till stjärna-kurs, några heldags specialsökskurser och ett par helger med blygerkurser. Några externa helgkurser har jag också hunnit med. Och så har jag hållit en onlinekurs i specialsök i Klickerkloks regi, vilket satte mina tekniska kunskaper på prov – men gav mersmak! Okej, det kanske inte är så lite ändå.

IMG_6962

Ulrika och Nicci på trickskurs.

IMG_7882

Lisa och Molly på aktiveringskurs. Sista tillfällets femkamp: balansera boll på sked!

IMG_7711

Rut på aktiveringskurs. Sista tillfällets femkamp: köttbulleslalom.

 

13576323_10153939819423218_1306691082_n-001

I dagarna har jag och Jenny Marek dessutom lanserat ett helt nytt utbildningsupplägg. Vi slår våra påsar ihop (lugn, Motiverade hundar kommer leva kvar som vanligt!) under namnet Attityd Hundkunskap, och kommer under 2017 erbjuda en supernördig, superrolig, superbra helårsutbildning i fyra steg.

IMG_7116

Linn och Yay på instruktörskurs!

Går du ett eller två steg blir du en kunnigare hundägare, går du tre steg blir du instruktör och går du alla fyra blir du beteendeutredare. När Jenny kontaktade mig och föreslog samarbetet tog det mig ungefär fyra sekunders betänketid innan jag hojtade JAAAA och så här några planeringsmöten, massa tänk och en bra bit på vägen så känns det minst lika bra.

 

IMG_6472

Vill och Norah – Sandy och Annie i musikalen Annie!

Annieposter

Vill har debuterat eliten, tävlat rallylydnad, tränat en hel massa jakt och ska om några veckor tävla heelwork to music. Men det roligaste vi gör är ändå repetitionerna med musikalen Annie. Det är utmanande att få honom att träna med någon annan än mig, och det i en miljö så olik den vanliga träningsmiljön. Men vi provar, tänker, provar igen och har nu, lagom till sommaruppehållet, kommit en bra bit på vägen. Jag är så förbaskat stolt över min superstjärna!

IMG_6531

Charlie och Vill som båda spelar Sandy.

IMG_8118

Gip har blivit nykär i träning! Vi har så förbaskat roligt ihop just nu och han är pepp och glad. Så pass att det går att gå in och styra i detaljer och vilja ha resultat. Älsk! Vi har blivit uppflyttade i trean, och har startat två gånger (utan färdiga moment, för att testa att ha kul på tävling), och han känns som en riktigt fin tränings- och tävlingskompis. Han har dessutom fått prova på rallylydnad och han hälsar att det är det roligaste han någonsin gjort. Jag hade egentligen bara tänkt prova det med Vill (som hälsar att det är JÄTTEKONSTIGT att vi går kringelikrokar och sitta framför och att jag pratar med honom) men insåg snart att det är Gip som är rallyprinsen i huset! Förbaskat kul.

IMG_8171IMG_8221

Han har också varit på vallhundskurs – med Anders som förare! De var så duktiga att jag blev helt varm i hjärtat. Jag hoppas verkligen Anders kommer vilja fortsätta valla med Gippen.

IMG_8251

Tesla utvecklas mycket hela tiden, som den unga hund han är. Jag jobbar hårt med att hitta hans knappar. Han är inte en hund som anstränger sig i onödan, han älskar livet men vet att mister man en chans på en gotta eller lek står där tusen åter. I träning gör det honom svår, han tränar GÄRNA, men springa sitt snabbaste eller vända ut och in på sig för bollen? Njäää. Det är ju den här personligheten som gör honom FANTASTISK i vardagen. Stencool, vänlig, lugn och trygg. Sommaren ägnas åt att lära Tesla tigga kreativt, det vill säga vi tränar tricks och shaping där han får tigga till sig aktivitet. Och så har jag begränsat utbudet på sköjsigheter som inte kommer genom mig. För om man har åttiosju leksaker, två stenskojiga brorsor och fri tillgång på köttiga ben så kanske man inte, om man är en Tesla, inser att man får jobba lite ibland.

IMG_8152

Han har dessutom varit iväg på tio dagars bootcamp hos Minou Green. Där tränade han vallning och framförallt kunde Minou lösa upp en del spänningar och frustration som jag inte fixade jobba med själv. Nu på morgonen har vi haft pass nummer två här hemma på egen hand och det känns jättebra.

IMG_7447

Gip tränar nose workens utomhussök med extremstörning av Vill. ;-)

Sammanfattningsvis är hundlivet på både privat och professionellt plan väldigt väldigt bra just nu! Om man bara kunde önska några fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan och ork att utnyttja den extra tiden så vore det kanon.

IMG_8015IMG_8031

Att träna upp en känsla, sammanfattning från en tävlingshelg

I helgen som var tävlade jag tre hundar, fyra starter, på tre dagar. Eftersom jag tävlat ganska lite tidigare, och aldrig ens två starter på en helg så var det lite av ett test. Jag ville se om jag kunde skifta fokus från den ena hunden till den andra, om jag skulle orka och om det skulle kännas kul. Jag hade helt olika mål med starterna dessutom. Gip fick tävla två gånger (jag efteranmälde honom på lördagen till tävlingen på söndag, då jag också skulle starta Tesla, så det var inte planerat från början). Han har känts så otroligt fin i träningen senaste tiden. Inte alls så där hetsig som han har en tendens att vara, och inte heller låg vilket han varit historisk, utan pepp och faktiskt ganska seriös. Vår relation har blivit bättre, och han är tåligare. En del hundar är mogna när de är två – andra när de ska fylla sex. ;-) Den största förändringen är nog att jag har börjat tro att han kan, att jag säger till honom att sluta larva sig, och att jag tränar honom lite mer som jag tränar Vill (attitydmässigt, de behöver fortfarande helt olika sorts träning). Spänningen var stor på att se om han kunde ha med sig detta in på tävlingsplanen. Förra tävlingen kändes det ju som det började släppa, men var det bara tur? Han har inte alla momenten klara i trean, så jag hade inga tankar på några poäng, utan det var bara attityden jag ville testa av. Attityden och vittringen som jag bråkat nåt enormt med senaste tiden. Han är ju stensäker på nosdelen, men när jag la till apporteringen så tog hans föremålsintresse överhanden och han plockade hejvilt och glömde lukta. Och som den hund Gip är så har det varit svårt att nå fram och lyckas kommunicera vad jag ville. Efter ett tips så sent som i måndags fick jag dock snurr på det, men om det skulle hänga med ända till tävlingens näst sista moment var väl ändå högst oklart.

Jag var på plats lite för tidigt – den plötsliga sommarvärmen påverkar Gip en hel del, och jag var rädd att han inte skulle orka. Tog in och ut ur bilen flera gånger, och han kändes pepp. Gruppmomenten var stabila, ingen oro och ingen tendens att tappa uppgiftsfokus. Gött! Och programmet var som en dröm! Nä visst, han _kan_ ju inte allt, och utifrån (och poängmässigt) var det säkert inget att hurra för, men jag visste ju vad jag letade efter. En pepp men inte hetsig hund, en tyst hund, med fokus på uppgiften och varken en frustande cirkushäst eller en segpropp. Och jag fick just detta! Att han sedan dessutom fick åtta på vittringen (med kommentaren att han nosade lite länge (!!!)) var ju helt otroligt bra. Så så så nöjd!

Att jag efteranmälde till söndagens tävling berodde helt på att jag inte kunde tro att det var sant. En gång är ingen gång, men två gånger är en vana – eller hur. I söndags var det stekhett. Nästan 30 grader på tävlingsplatsen, och det påverkade naturligtvis hundarna. Gip orkade (?) inte sitta hela sitt i grupp utan la sig, och jag suckade inombords. Men bestämde mig att genomföra tävlingen i alla fall, jag måste ju få testa. Och lyckan när han går ut och gör en massa bra saker (inklusive vittringen!), och känns lika fin och pepp som på fredagen. Det är sån jävla seger! Trots nollad sitt i grupp och en hel del dumma missar fick han till och med bättre poäng än på fredagen. Långt från förstapris, men det var inte heller målet. Det känns onekligen ironiskt att jag så många gånger (inklusive i fredags) fått kommentaren att det säkert går bra, att jag har det enklare, att det är lite mer räkmacka – för att jag har en border collie. Nej, han är inte någon enkel hund, den lille Gip, men när han är bra då jäklar är han bäst!

På lördagen startade jag Vill i eliten, och om det vill jag inte säga något alls. Han har varit skadad (igen) och tränat alldeles för lite, och det går inte med den hunden. Han var förhållandevis tyst i fria följet, och det tar jag med mig, men resten stryker vi ett streck över. Världens gladaste hund, förstås, och han är övertygad om att han är bäst – vilket han så klart är. En hel hög med köttbullar och massa lek med bollen bevisar ju det. Han kan ju inte lastas för att han inte tränats nog!

Och så den lille Teslans debut! Så spännande att se hur han skulle vara på tävling! Varmt och lång väntan (Gips klass och tvåan låg före), men Tissel var på sitt vanliga godmodiga humör. Hunden bredvid störde honom på platsen så jag fick ge två kommandon för nedläggandet – men när samma hund reste sig och gick till matte så hade han ändå klart för sig vad han skulle göra. Han satt snällt på tandvisningen. Han gjorde alla moment ungefär så bra som han kan dem – utom ställandet. Ställandet som är hans paradgren! Det moment som jag litade mest på skulle funka. Det nollade han – men jag tar på mig det. Dängde i med ett STÅÅ som väl fick hundarna i bilarna att ställa sig upp, men som på nära håll fick Tesla att tvärnita – och sen sätta sig. Naj!

Supernöjd med attityden och att han faktiskt var precis som på träning, och det är ju det viktigaste. Även om det så klart varit kul med ett förstapris. Andraplacering blev det i alla fall, så vi fick träna på att stå på pallen. På lördag är det dags igen (jag fick efteranmäla honom) och då ska jag försöka vara lite normal i min kommendering, hehe.

Jag då? Jo, jag är faktiskt ganska nöjd med min insats på i alla fall tre av tävlingarna. Vills tävling kändes i efterhand helt onödig, jag borde förberett honom bättre, men huvudsaken att HAN inte vet att jag känner missnöje. Klart att det finns en enorm förbättringspotential även vid de andra starterna, men jag höll ihop, höll oss i bubblan och skötte mina uppgifter ganska bra. Var helt utmattad i måndags efter anspänningen, men faktiskt – det är ju kul att tävla! Trevlig stämning, trevliga medtävlande och förstås mina fina lagkamrater som jag är så glad i. På söndagen var Ida med och det var ju en himla trevlig bonus. Summa summarum: kommer nog dröja tills jag kör en sån här mastodonthelg igen, men tävla är ROLIGT!

Vill man så kan man

villfokus

I helgen är det äntligen dags för mig och Vill att bli av med elit-oskulden! Åh det ska bli så roligt! Nästan lite högtidligt, faktiskt. Tack vare Vills skador och det däringa livet, kommer premiären senare än planerat, och vi är inte riktigt färdiga ännu sedan vilan i vintras. Nåja. Målet för dagen är att gå ut och ha kul, klarar vi oss utan nollor blir jag glad, men poängen är inte det viktiga, denna gången.

Det finns alltid en röst inom mig som viskar att jag ska stryka mig. För inte kan väl jag? Och ska man verkligen tävla innan man har minst tolvor på träning? Ptja, inte vet jag. Om Vill gör precis allt han kan, och om jag gör mitt allra bästa, så har vi säkert chans på poängen, men OM är ju inte något man ska förlita sig på, speciellt inte på tävling. En av Vills styrkor är att han aldrig blir låg eller ledsen, så en tävling även om den inte är perfekt är då rakt inget som får någon negativ inverkan på hans känsla. Jag tror jag har en väldigt klar bild över våra svagheter och styrkor, och den viktigaste styrkan är ju att vi har så jäkla kul ihop. Och det ska vi gå ut och ha i helgen också! Vill man så kan man! 

547267_10152233027559358_614225856_n