Archive | Aktuellt RSS for this section

Bättre att förekomma än att förekommas

739D51C2-7FBE-47E8-A3A3-CCFA43ED27ED

DEN HÄR TEXTEN PUBLICERADES FÖRST I TIDSKRIFTEN CANIS NUMMER 6 2017

Att träna förebyggande är smart. Att lära hunden det du vill att den ska kunna innan den har lärt sig massa saker du inte vill att den ska göra, är betydligt enklare än tvärtom. Det gäller både att träna in rätt teknik i lydnadsövningar och lära hunden sådant den måste kunna i vardagen. Att dessutom träna hundens självförtroende för att kunna hantera potentiellt skrämmande situationer redan från valpstadiet gör att hunden kan klara saker den blir rädd för enklare. Och det går att göra så mycket mer än vanlig miljöträning.
En hund blir duktig på det den tränar på. Om den tränar på att dra i kopplet blir den bra på att dra i kopplet. Om den istället tränar på att gå med slakt koppel blir den duktig på det. Och om hunden aldrig fått träna på att dra i kopplet, utan redan från början enbart på att gå fint vid sidan så är det mycket lättare att träna än vad det är att lära den hund som under lång tid – kanske varje promenad i flera år – fått gå och dra. Så långt tror jag de flesta är med, och redan på valpkursen börjar valpen tränas i trevliga vardagsbeteenden. Sådant som sitt och ligg, komma när matte eller husse ropar, ta kontakt och hälsa fint.

43649B61-B79A-4183-89B4-702578C81636

Att vara lite av en pessimist är inte fel. Jag förutsätter alltid att mina hundar kommer vilja jaga bilar och rådjur, springa fram till människor och skälla på ringklockan – oavsett om jag har sett tendenser till det eller inte. Därför tränar jag det innan problemet uppstår – eftersom det är mycket enklare att lära hunden bra vanor innan de hunnit få en ovana som först måste läras om.

En hel del ledtrådar till vad som kommer bli problem – eller ligger i riskzonen att bli problem– kan du få redan när du väljer ras. Är det en ras som används eller historiskt har använts till jakt? Utgå ifrån att hunden kommer vilja jaga saker även om du valt föräldrar som inte jagar och du själv inte tänker jaga med hunden utan sysselsätta den på annat sätt. En sådan valp ska inte uppmuntras att jaga bort sädesärlorna på tomten och följa efter löv som flyger, eftersom det är embryon till än större jaktlust. Lär den att den får en godisbit eller leka med dig när den tittar på fåglarna eller vädrar efter harar på promenaden. Redan innan den fått syn på sin första flyende hare som väcker lusten att springa efter kan du alltså lägga grunden till bra vanor.

27AABD7E-DCBC-4FC1-8C27-7F97EA78E748

Väntar du istället på valp från en larmande ras eller en ras som har lätt till skall? Utgå ifrån att den kommer skälla på ljud i lägenheten och i möten på promenaderna. Och sätt igång att träna från dag ett – så fort du uppfattar ett ljud från trappen så kasta en godbit till din lilla valp. Lär den att det kommer bra grejer från dig när den spetsar öronen. Om du har en valp ur en vallande ras så misstänk med rätta att cyklister, joggare och bilar som kör förbi kommer vara högintressant. Lär valpen ett bra beteende – innan den lägger sig i diket för att lurpassa på den mötande bilen. Listan kan göras lång. Genom att ta reda på så mycket som möjligt om den hund du ska köpa desto bättre förberedd är du.

Men om du nu sitter med den där valpen som redan vid åtta veckor vill jaga allting, valla joggare och vakta trappen då kan vanliga belöningar som godis och leksak vara svårare att använda. Stå du där med din köttbulle, verkar den jaktgalna valpen tänka – jag vill jaga! Tack och lov går det utmärkt att jobba med positiv förstärkning ändå, genom att använda Premacks princip. Dr David Premack var en professor i psykologi verksam vid University of Pennsylvania som forskade på apor och deras beteende. Premacks princip är en förstärkningsteori som berättar att vad som är en förstärkare är relativt. Enligt Premack är det aktiviteter som är förstärkande – att äta snarare än godbiten i sig själv – och något som individen uppskattar att göra förstärker ett mindre sannolikt beteende. För den jaktgalna hunden kan till exempel att få sniffa i gräset där haren varit förstärka kontakt med sin förare. Istället för att förbjuda hunden från att sniffa efter haren – och göra sniffandet än mer intressant – erbjuds hunden att göra ett beteende den vill som belöning för att göra ett beteende tränaren vill att den ska göra. Gå fint i kopplet så får du gräva under busken, ta kontakt när du hör någon komma utanför så får du lov att skälla en eller två gånger. Att utnyttja Premacks princip och använda omgivningen som förstärkare är extra användbart i vardagssituationer eftersom hunden där ofta hindras från att göra sådant den verkligen vill göra – springa fritt, nosa obehindrat, hälsa på grannen eller jaga kaniner. Det fina i kråksången är dessutom att det mindre sannolika beteendet (sitta vid sidan istället för att hoppa på grannen) blir mer sannolikt när hunden vet att den bästa förstärkaren – det den vill göra – kan bli möjlig. Att få sniffa i gräset på spännande kissfläckar är en jackpotbelöning eftersom det är vad hunden själv skulle valt.

BE6C5F9F-85AD-4118-B6BF-85B688B23063

Så, nu har du utifrån rasbeskrivning, genom att titta på föräldradjuren och förstås din egen valp, ringat in en hel rad potentiella problem att jobba med. Toppen! Då går vi vidare till en annan sannolikhet: att hunden under sin uppväxt och i sitt liv kommer bli rädd för något.

Hundar kan bli rädda för alla möjliga vardagliga saker och därför är det smart att träna som om hunden säkert kommer bli rädd. Till exempel antar jag att vi kommer få problem i hundmöten, att min hund kommer tycka åska och fyrverkerier är läskiga, att olika underlag är skumma och att barn är märkliga. Att träna förebyggande är enklare än att träna när hunden redan blivit rädd. Och det lönar sig verkligen mycket att ha pytsat in på hundens självförtroendekonto när spökåldrar, nyårsfyrverkerier, möte med lösspringande hundar och annat dyker upp. Saker som inte går att förutse men ändå går att förbereda för.

Kanske tycker du att det är svårt att veta hur du ska miljöträna på ett bra, lagom och effektivt sätt? För hunden som bor på landet kan en halvtimme i stan vara väldigt uttröttande och ge alldeles för starka intryck, om den är ovan vid att vistas där. Å andra sidan kan stadshunden tycka att en höststorm i skogen, en öppen eld eller att nosa där det varit vildsvin är kusligt. Målet med miljöträningen är inte att hunden ska bli överväldigad. Tvärtom faktiskt. Ofta kan det vara mer effektivt att gå på stan en lugn tisdagsförmiddag än en lördag vid löning. Då kan hunden i lugn och ro nosa och ta in alla spännande dofter, titta på de fåtal människor som finns på gågatan, kanske spana in en hund på avstånd och sitta på en bänk utanför mataffären och studera människor med kundvagnar. Och visst är det bra att hunden får träna hundspråk genom att ”snacka” med hundbekanta. Men att gå en lugn koppelpromenad och nosa på samma gräsfläckar kan ofta ge ett större utbyte än att rejsa omkring som en vettvilling med ett gäng polare i samma ålder. Risken med det sistnämnda – förutom skaderisk och att det slår över i bråk – är dessutom att unghundens förväntan när den ser andra hundar blir skyhög. Adrenalinkicken bara vid åsynen av andra hundar leder till stress och överslag. Och inte sällan till ett beteende i kopplet som vi inte alls vill ha: glädjen byts mot frustration som utvecklas till obehag. Och vips har vi ännu en hundreaktiv hund.

 

4332A6E4-0E0C-4E85-8813-F534DD5C606F

Utöver den sedvanliga miljöträningen är det faktiskt helt fantastiskt hur mycket du kan göra hemma i vardagsrummet med saker som finns i varje hem. Övningar som leder till ett ökat självförtroende hos hunden och som låter den ta itu med konstiga saker i hemmets trygga vrå. Här följer fem fenomenala hemmaövningar för att stärka självförtroendet:

1. Undersöka nya underlag. Många hundar tycker att nya underlag är märkliga. Första gången valpen stöter på en gallertrappa eller ett halt golv är kanske dessutom i samband med valpkursen eller veterinärbesöket då valpen redan är uppe i varv. Bubbelplast, en sticksig dörrmatta, en prasslig IKEA-kasse, ett kompostgaller som ligger på golvet eller en luftmadrass är bara några förslag på underlag att låta valpen undersöka.

2. Låt hunden låta. Lär valpen smälla igen skåpsluckor, slicka av slamrande tallrikar på klinkersgolvet och bröta omkring i en kartong med bollhavsbollar. Gå på loppis och leta efter barnleksaker som låter och låt valpen trycka på knapparna så att oljudet sätts igång. Börja enkelt – kanske med en skåpsdörr som är öppnad 10 centimeter och har en handduk som dämpar ljudet, och första fördisken kanske sker på en filt så det inte låter fullt så mycket. Lär valpen älska oljud genom att låta den leka med tomma petflaskor, pipleksaker och plåtburkar. När du tröttnar på ljudet är det bara att plocka undan.

3. Låt hunden lösa problem. När hunden gått på fel sida lyktstolpen eller råkat putta in tuggbenet under soffan ha lite tålamod och hjälp den inte utan låt den själv komma på att den måste gå tillbaka för att komma fram, och gå runt soffan för att komma åt benet. Kanske behöver du hjälpa den litegrann, men låt den upptäcka att den kan lösa klurigheter. Det finns en uppsjö roliga aktiveringsspel som stimulerar hundens problemlösningsförmåga. Men du kan göra ditt eget med hjälp av några kompostgaller som sätts ihop med buntband och ställts upp i olika formationer i hallen. Låt sedan hunden klura ut hur den ska komma åt godbiten som placerats där bakom – det blir effektiv hjärngympa. Se bara till att hunden inte är rädd för kompostgallret – då tränas det förstås först – samt att det inte kan välta även om hunden hoppar upp mot det. Att öppna paket med godbitar i eller att fiska fram leksak som gömts under täcket är andra förslag.

4. Rörelse är roligt. För många hundar är det otäckt när saker plötsligt rör sig. Det kan vara allt från hissen, pendeltåget, den gungande bryggan eller den automatiska skjutdörren som öppnas när ni passerar på stadspromenaden. Att lära hunden att den kan få saker att röra sig är både roligt och effektiv träning. Leken ovan – att stänga skåpsluckan – lär hunden att den kan generera både rörelse och ljud. Du kan dessutom lära hunden öppna skåpsluckor genom att knyta fast ett rep i handtaget som den kan dra i (tag bara bort repet när du inte vill att hunden ska göra det själv). Lär hunden putta en basket- eller pilatesboll med nosen och lär den ställa sig med tassarna på en skateboard. Se bara till att du finns där och stödjer den – använd sele så du kan hålla i hunden på ett säkert sätt – så att hunden inte skadar sig eller blir rädd.

5. Lek ”inte nudda golv”. Att balansera på stockar och stenar, murar, bänkar och elskåp är väldigt roligt och förgyller promenaderna. Men du kan börja med att låta hunden balansera på en stabil soffdyna, eller på fåtöljens armstöd, på en stol eller pall, på badkarskanten eller varför inte på ryggen på din sambo. Se även här till att du har sele på hunden så att du kan stödja den om den vinglar.

B12D6AB7-EABD-4747-872E-D098A3AD3263

Det absolut viktigaste när vi låter valpen upptäcka världens alla spännande saker är att aldrig någonsin försöka locka den mot det som är läskigt. Har du en matmotiverad hund riskerar hela träningen få motsatt effekt. Istället för att upptäcka att det var roligt att klampa omkring på den prassliga påsen går valpen efter godbiten och upptäcker för sent att den hamnat mitt på något läskigt. Inte nog med att godisets värde kan försämras (och börja förebåda otäcka saker) – det föremål som valpen inte hade hunnit tycka vara konstigt ännu blir mycket märkligt. Låt istället valpen själv närma sig föremålet och leverera belöningen en bit bort. Om valpen stannar 50 centimeter från kompostgallret, klicka eller säg ”bra” och kasta godbiten en meter bort. Nästa gång kanske valpen kommer 25 centimeter ifrån och då kan du kasta godbiten bara en kortare bit iväg. Försök inte övertyga valpen om att det är ofarligt – utan låt den, med ditt stöd och uppmuntran, upptäcka det själv. Så byggs självförtroendet bäst.

Det är bra att träna olika självförtroendestärkande övningar med alla hundar och lära dem ett bra alternativt beteende i hundmöten och andra potentiella svåra situationer redan innan där finns ett problem. Genom de här övningarna lär du hunden att den är en superhjälte: stark, modig och duktig. Då blir det dessutom lättare att ta itu med problem om de uppstår inom andra områden och se till att de inte blir så allvarliga.

Om du som nu läst detta inte har en valp utan en äldre hund, som kanske redan har problem, är det tack och lov på inga sätt omöjligt att träna om. Det kanske tar lite längre tid men tipsen fungerar faktiskt lika bra för alla. Och att stärka självförtroendet kan både vuxna och valpar behöva – och det är bra att jobba på det under hela hundens liv även om du börjat tidigt.

Får jag lyfta min hund?

DSC_8049

Igår var jag i Rottne och höll blygerföreläsning hos hundbutiken Csigora (kolla in deras fantastiska utbud av hundgrejer – wow!). Det var helt fullsatt och publiken var intresserad, frågvis och engagerad. Så roligt!

En av frågorna som dök upp var från en tjej som undrade om det var okej att hon lyfte upp sin hund vid hundmöten. Hunden blev helt onåbar om mötande hund kom för nära, men lugnade sig märkbart i famnen. Självklart, svarar jag. Gör det som funkar för din hund. Efteråt kom det fram ett par stycken och tackade mig för det svaret. De hade fått utstå så mycket spott och spe från omgivningen när de hjälpte sina hundar genom att lyfta upp dem. Allt från att de klemade med hundarna till att de “förstörde” dem genom att göra så. Och trots att de märker på hundarna att de hjälper dem genom att lyfta upp dem så hade de börjat tveka. Vem vill bidra till att förstöra sin hund, liksom.

Detta är något jag stöter på ganska ofta. Folk frågar om de kan fortsätta som de gör, fortsätta med det de MÄRKER att de får positiv effekt från då omgivningen lägger sig i och säger att de gör fel. Och jag säger som alltid: allt som funkar funkar – så länge det funkar av rätt orsak. Om hunden blir lugnare i nästa hundmöte har du gjort rätt. Om hunden tvärtom blir värre i nästa hundmöte var kanske inte metoden så effektiv ändå.

Låt mig förklara. Säg att du har en hund som tycker det är svårt med kloklippning. Du bestämmer dig för att lägga hunden på rygg i din famn och hålla fast den tills du klippt alla klorna. Vid tredje tassen ligger hunden helt still och du kan klippa. Allt frid och fröjd – eller? Nja. Om hunden nästa gång du tar fram klotången inte bara gömmer sig under sängen utan dessutom försöker bita dig så kan du vara ganska säker på att metoden – trots att den tycktes funka vid senaste kloklippningen – inte var en lyckad metod. Hunden blev förvisso stilla efter en stunds brottande, men av helt fel anledning. Den gav upp, den slappnade inte av. Hade du mätt hundens kortisolnivåer (stresshormon i blodet) hade det sannolikt varit högre än innan. Så trots att det verkade funka – funkade det inte.

Men om du utvecklar en strategi – lyfta hunden i hundmötet, ge hunden en leksak efteråt för att få pysa ur sig, låta de orädda hundsyskonen gå före när ni kommer till något svårt på promenaden – som gör hunden lugnare, nöjdare och mer orädd i fortsättningen: go for it! Strunta i vad omgivningen säger, det är du som är expert på din hund. Lita på magkänslan, och låt ingen berätta vad som är rätt eller fel. Varken jag eller någon annan kan ge dig det givna svaret i varje situation, för varje hund är unik. Det enda du med 100 procents tillförlitlighet kan veta är att inlärningens mekanismer är desamma för alla levande varelser och att positiva erfarenheter bygger självkänsla på lång sikt. Samt att i rädslesammanhang är det känslan som måste förändras först och främst, och beteendet kommer i andra hand. Det vill säga: det är faktiskt inte utfallet som är problemet, utan den känsla hunden har som gör att den använder utfall som strategi. Och att utfall som strategi är något den gör för att det har fungerat. Och att om vi vänder känslan – genom att lyfta upp, mata med mjukost, ge bollen, öka avståndet – så kommer känslan bakom utfallet att minska och beteendet bli ett annat, framförallt när det nya beteendet (ta kontakt med matte, gå undan, sitta i famnen osv) blir belönat.

Det är egentligen inte svårare än så.

 

Höstens andra träningstema: Nose work

Gip a  gip b

Jag har inte bara tränat heelwork och freestyle denna hösten. Gip har fått träna massor av nose work också. Han har tränat specialsök från han var fyra månader gammal och vi flyttade till Hundcampus, och är en erfaren hund när det kommer till nosarbete. Han har tränat både te (som jag börjar alla hundar med), lungcancer (i det projekt som pågick på Hundcampus i samarbete med Karolinska), heroin, kokain, amfetamin, LSD och marijuana (syntetiska dofter), kantareller, krut och förstås min doft i både spårarbete och lydnadens vittring. Trots detta, och trots att vi tränat en del på noseworkdofterna, så valde jag att gå en nybörjarkurs i nose work, dels för att det är kul att gå kurs, inte minst med Gip, och dels för att nose work – som den tävlingsgren den är – fokuserar på delvis andra saker än det praktiska specialsöket. Gip har till exempel aldrig uppmuntrats att skynda och inte heller att vinda in källan där han står. Tvärtom har han tränats för att börja söka där han stå och jobba sig metodiskt genom hela området. Han är väldigt noggrann och lugn i specialsöket till skillnad mot nästan allt annat han gör. Så jag var faktiskt lite nervös första tillfället för att det skulle bli väldigt hejsan hoppsan och slarvigt. Som tur var besannades inte mina farhågor utan intruktörerna på Hunddagiset (numera DogEdu) var noggranna och ganska nördiga. Inlärningen var annorlunda – första tillfället fick hundarna leta efter en godbit och resterande tillfällen parades doften med godbit (för de som ville, jag avstod då Gip aldrig jobbat på det sättet). Varken sökplattform eller golvbana användes, istället hade de upp-och-nervända burkar som hundarna lärde sig associera med doften genom att köra många repetitioner med doften/godiset på eller nära dessa burkar. Smart och enkelt!

dp

Vid sista tillfället fick hundarna träna på en doftprovsliknande situation vilket Gip nailade ;-) och jag anmälde honom därför till doftprov redan veckan efter, vilket han klarade med bravur. Duktig pys! Sedan dess har vi varit med på några träningsträffar och Gip och jag har även tränat en del med vännerna Helen och Sophi. Största skillnaden för Gip – förutom tiden som jag inte jobbat något för att korta – är förstås de olika momenten. Inomhussök/rumssök är han van vid, men i nose worken är hunden alltid kopplad vilket tog ett tag för oss båda att vänja sig vid. Lådsök har vi tränat en del på redan innan (både Gip och framförallt VIll ville initialt gärna använda lådorna som targets alternativt slita dem i bitar men de tendenserna verkar Gip helt ha släppt nu). Fordonssöket och framförallt utomhussöket ställde till det lite i början, när Gip inte förstod vad vi gjorde. Men med en tydlig arbetssignal i form av bland annat en sele och en tydlig startrutin verkar han numer förstå vad han ska göra oavsett var vi är. I går sökte vi på ett ställe han brukar träna annat på och där en hund precis kissat och han nosade bara supersnabbt på kisset, konstaterade att där inte fanns nån eukalyptusdoft och jobbade vidare. Duktig!

 

fordon

Nästa helg ska vi tävla för första gången och jag ser fram emot att se hur Gip jobbar i den situationen. Det jag vet är att både Gip och jag älskar att jobba med näsan men att jag motiveras mest att träna när jag har kurs eller tävling på gång så detta passar oss alldeles utmärkt.

 

dp  gip rosett träning ute rosett

 

Velpotta, jo – jag erkänner!

gipflyg

Ny sport nya utmaningar. Jag har blivit hals över huvud nyförälskad i hundträningen i och med HtM och freestyles intåg i mitt medvetande. Gip tricksade till sig uppflyttningsrosett i freestylens första klass för några veckor sedan, och för Tesla har jag ett GRYMT program. På pappret och i mitt huvud i alla fall – Tesla kan inte hälften av tricken som behövs om det ska bli som jag vill, och jag kommer säkert revidera några gånger på vägen. Men det gör inget – det är hans klass 3-program jag byggt och han har ju faktiskt inte ens startat ettan ännu, haha. Lilla Ivy har två låtar – en fs och htm – som jag bestämt mig för men ännu inte kommit till skott att planera så mycket kring. Eller rättare sagt: har ett jättebra fs-program som Frida Binette spånade fram på stående fot när vi var på kurs för henne i somras, men jag har inte börjat bryta ner och anpassa det ännu.

Men, så har vi då Vills program. Klass 3-låten som jag spånat på sedan i våras och sugit på och gottat mig åt var inte rätt för honom när det kom till kritan. För snabb och kanske mest en freestylelåt, faktiskt. Fortfarande asbra, men inte just nu. Så återstår det där att hitta en ny låt. Alla låtar jag valt har jag känt YES! för första gången jag hörde dem, men nu står jag inför det lyxiga problemet att jag har flera som jag tvekar mellan. Eller, egentligen två, tror jag. Två helt olika. En pigg och teatralisk och en mörkare, mer dramatiskt. OCH JAG GILLAR DEM BÅDA. På helt olika sätt.

Just nu är planen: bygg två program och känn mig för. Känns helt galet, men vad tusan.

Lydnaden då? Äh, den känns fortfarande ganska tråkig faktiskt. Få se om jag någonsin hittar tillbaka till den!

Den fina bilden på Gip och mig tog Mikael Svensson under en tävling i somras.

Hur mycket är för mycket?

Jag sitter och redigerar boken som kommer i augusti i år. Boken som har som syfte att hjälpa fler hjälpa sina rädda, ängsliga, blyga hundar. Det är en till största delen praktisk och ganska handgripligt bok, där en stor del beskriver olika övningar för att stärka hundens självförtroende och en annan stor del tar upp hur det går att jobba i själva problemsituationen. Det är roligt arbete och jag känner mig glad och lyckligt lottad som får sprida metoder, arbetssätt och tips jag verkligen tror på, till allt flera. Många fler än jag kan sprida till “bara” genom kursverksamheten. Samtidigt pågår det vanliga arbetet på Motiverade hundar – konsultationer och förberedelser för kurser, bland annat terminens blygerkurs. Och så det än så länge ovanliga jobbet med att förbereda inför den stora satsningen tillsammans med Jenny Marek vilken drar igång om en dryg månad. Så många flanker som syftar till en enda sak: göra livet bättre för allt fler hundar och hundägare. Det är ett privilegierat arbete. Det gör mig ödmjuk och tacksam.

Och mitt jobb är verkligen för det allra mesta otroligt roligt. Jag får möte så många härliga människor och hundar, och i de allra flesta fall blir utgången positiv. Metoderna är snälla och ändå effektiva. Tydliga för både hund och människa och därför enkla att använda. Även om en del blir förvånade i början över avsaknaden av bannor och det ibland kan vara klurigt att avgöra vad som är en känsloyttring och vad som är ett inlärt beteende så är det metoder som passar de flesta – hundar och människor. De baseras på vetenskaplighet men jag har också testat dem praktiskt och sett att de går att använda i verkliga livet.

Men så ibland så kommer det en hund som är så rädd, så rädd, så rädd. Och ibland väldigt missförstådd. Och ibland har det gått så lång tid att hunden hunnit få irreversibla sår på själen. Och även om den skulle kunna blir bra (eller åtminstone kunna leva i vårt samhälle under okej premisser) så har ägaren gett upp, eller är på väg att ge upp. En del har förändrat hela sin tillvaro. Slutat träffa släkt och vänner, slutat åka på semester, bytt jobb för att kunna pussla med arbetstider så att hunden inte behöver lämnas bort. Och det är väl helt okej tänker jag, att göra så. Om det är för en kortare period och om hunden blir gladare. Framförallt det sista, tycker jag är viktigt. Att det sker en förändring. Att hundens ångest mildras, att den läker. Vi har ett jäkla ansvar för våra hundar. Det är förstås inte bara rädda hundar som far illa. Det finns hundar som behandlas ojust på andra sätt också. Hundar som är ensamma hemma hela dagarna, hundar som inte får tillräcklig stimulans, hundar som behandlas orättvist, hundar som är sjuka eller har andra fysiska besvär. Och en del av dessa ägarna hade man ju verkligen önskat hade varit beredda att göra förändringar i sin tillvaro för att möta hundens behov.

“Det ska vara roligt att ha hund, och det ska vara roligt att vara hund” är en devis jag verkligen ställer upp på. Klart att det inte är roligt alla dagar. Senaste tidens äckelväder har verkligen inte lockat mig att gå ut, till exempel. Men jag måste – för hundarna. När hundarna är sjuka eller skadade är det varken roligt att ha eller vara hund. En del vardagsgrejer är inte så roliga de heller och jag är rätt säker på att mina hundar tycker livet suger när jag tränar nån av de andra. Men i det stora hela ska det vara gött att leva, annars kan det kvitta, för att parafrasera en känd låt. Och om det inte är bra just nu så ska det i alla fall bli bättre. Min egen rädda tik, Boo, lovade jag dyrt och heligt att om jag märkte en tendens att hennes hälsa och/eller rädsla blev sämre/värre så skulle hon få slippa. Hon hade fysiska problem i tillägg till sina rädslor, och att det var hälsan som tog henne tillsist – under en period när hon var som allra modigast och gladast – var underbart mitt i det fruktansvärda, för mig. Jag hoppas dock att jag hade orkat fatta samma beslut om hon hade blivit räddare och ängsligare trots att hälsan varit stabil. När mina nuvarande hundar varit skadade har de kanske inte vetat att koppelpromenader och sårtvätt varit tillfälliga – det har varit mitt ansvar att se till att de sköts som de ska och också att ha vetskapen att det bara är temporärt. Och det är där det är så svårt med rädslor. När har gränsen passerats för vad som är värdigt? Vad som är ett bra liv? Jag som själv hemfaller åt deppiga perioder med urdåligt självförtroende vet hur fruktansvärt det kan vara. Men jag är människa och kan intellektuellt förstå vad som händer. En hund har inte den förmånen.

Jag har hittills aldrig behövt råda någon klient att avliva sin hund. Däremot har jag stöttat några som redan varit på gång att fatta beslutet (och även avrått några från att göra det). Och det är återigen från en ödmjuk position jag handlar. Jag vet hur jävla jobbigt och tröstlöst livet med en rädd hund kan vara. Jag vet hur svårt beslutet är. Jag vet hur mycket som ligger bakom. Det kanske sker lättvindigt i något fall, men det är aldrig från människor som kommer till mig.

I vartenda fall önskar jag att det hade gått att spola tillbaka tiden. En del hade jag önskat hade avråtts från att köpa just den valpen eller vuxna hunden. I en del fall är det en enstaka händelse som satt spår. Ibland missförstånd om vad en hund är och hur de ska behandlas. Många önskar jag hade sökt hjälp tidigare när problemet var mindre och nyare och lättare att råda bot på. Men eftersom tidsresor ännu inte finns tillgängliga så kan vi bara gissa oss till framtiden och försöka fatta beslut med den information vi har. Tack och lov lönar det sig oftast att fortsätta kämpa. Att jobba med självförtroendet. Att ändra litegrann i livet för att kunna ha en dräglig tillvaro. Att se problemen för vad de är. Att veta när det är nog.

 

Annie, Annie, Annie!

annieplanch1

I helgen var allra sista rephelgen för Musikalen Annie. På söndag är det premiär!!!  Vill har dock sitt första framträdande på föreställning helgen efter – Charlie tar hand om premiären och Vill genrepet på lördag. Wow så jag längtar!

Jag känner en så stor tacksamhet för vad hundarna tar med mig på för äventyr! Vem skulle trott för ett år sedan att jag skulle repat scener, tillbringat en stor del av helgerna i en loge eller i “byxan” (kullisen vid sidan av scenen) och därifrån väglett hund, och på köpet lärt mig alla låtarna till en hel musikal utantill (nästan i alla fall).

annieplanch

Vill är så otroligt miljöstark. Det finns egentligen bara en sak som bringar honom ur fattning och det är att inte ha koll på mig. Om han vet var jag är så är strålkastare, hög musik, dansande människor, rekvisita och allt som hör teatern till med rökmaskiner och stress plättlätt.  Så det har varit den största utmaningen, att få honom trygg i att veta var jag är när han går på och av scen. Numer letar han aktivt efter Norah – hans Annie – och följer med henne villigt och lyssnar på allt hon säger. Han har också vant sig vid de ytterligare tre-fyra personer som handhar honom inför och under några olika scener. Så länge han tjänar en karamell på att vara med någon så är han inte svårövertalad. Men han är verkligen en enpersonshund. Jag hade nog inte fattat det innan, hur extremt bunden han är till mig. På teatern går han lös hela tiden när han är off duty, och då går han i mina fotsteg. Nog kan han fjäska sig till lite gos och godis, men han är inte social på det sätt som Gip är. Dock så älskar Vill dagarna på teatern. I helgen körde vi igenom hela klabbet fyra gånger och han klarade det galant. Efter några justeringar i svåraste scenen känner jag mig helt säker på att han kommer göra ett superjobb. Han och alla andra!

Om jag är nervös? Klart jag är! Pirrigt och förväntansfullt som bara den! Känner mig så lycklig som får vara med om detta och ser fram emot den extra nerv som kommer komma när publiken är på plats. Det är en så extremt proffsig föreställning. Alla – utom hundarna – har någon sorts teateraknytning. Inga glada amatörer här inte – utan glada superproffs.

Om du inte köpt din biljett ännu så finns det fortfarande platser kvar! Här kollar du det: http://www.annie2016.se/ Gröna dagar är Norah och Vills!

spelplan

 

Att belöna en känsla

IMG_6931

 

I veckan startade denna terminens enda blygerkurs. Blygerkurserna är kurser för blyga, rädda, reaktiva hundar. Hundar som skäller på andra hundar, som skäller på brevbäraren, som biter om en människa kommer för nära eller vill fly när sopbilen kommer. Hur rädda hundarna är, vad de är rädda för – och hur de reagerar varierar stort. En del av hundarna har jättestora problem och andra betydligt mindre. Det är en av mina absoluta favoritkurser att hålla – svårast och roligast när vi ser framgångar! En fråga som ständigt uppkommer på de kurserna är “Men kommer inte hunden skälla/morra/reagera MER om den får en belöning när den gör det?” Jag ska försöka reda ut begreppen lite!

Oavsett vad hunden gör, och vad den reagerar på är målet att vända hundens känsla. Jag vill inte bara stoppa beteendet (skälla, göra utfall, fly, bita) utan jag vill verkligen att hunden ska vara lugn och tyst för att den känner sig lugn och trygg. Att bara sätta ett plåster på beteendet löser inget för hunden. Kanske blir ägaren nöjd, åtminstone tillfälligt, men risken är stor att de undantryckta känslorna hos hunden bubblar upp på annat sätt. Kanske morrar inte hunden längre på barnet – men när situationen blir för svår är risken stor att den biter i stället. Knappast en bättre utveckling!

Det är nämligen ganska enkelt att stoppa beteendet. I många fall kan man straffa bort det (inlärningspsykologisk är definitionen av straff just det – en minskning av beteendet). Att ändra känslan hos hunden är inte speciellt mycket svårare, men det kan ta längre tid.

Jag jobbar mycket med motbetingning. Det betyder att jag vill att hunden ska få en positiv association till det som den tycker är läskigt. Om hunden till exempel tycker att skateboardåkare är läskiga kan jag ge hunden en godis varje gång den ser en skateboardåkare. Varje gång! Oavsett vad hunden gör när den ser skateboardåkaren så får hunden en godis. Om den tittar lugnt får den en godis. Om den skäller hejvilt får den en godis. Och den vanligaste frågan jag då får är “Men kommer inte skällandet ÖKA när den får en godis för att den skäller?” Jag förstår frågan, och jag förstår verkligen tveksamheten bakom detta. Jag förstår att det kan kännas lite bakvänt. Men. Man måste titta varför hunden skäller. I detta fallet är det för att hunden är rädd. Beteendet (skällandet) är i själva verket en känsloyttring. Lika lite som att den frysande hunden som skakar av köld skulle börja skaka mer av att få en filt över sig kommer hunden börjar skälla mer för att den får en godis.

Vi kan tänka oss att detta försiggår i hunden:
1. Skateboardåkare – fara – jag måste skälla för skrämma bort den.
Träning: Skateboardåkare = får massa godis
2. Skateboardåkare – det händer trevliga saker när de kommer – jag vänder mig mot matte för att få min godis.

Egentligen är det väldigt enkelt! Jag förstår dock att det kan kännas galet att ge hunden som morrar på barnet godis. Eller hunden som sticker svansen mellan benen när det åskar. Men vi vill lära hunden att barnet eller åskan inte betyder fara utan att trevliga saker händer. Om hunden inte vill äta godisen i den läskiga situationen är det inte så konstigt. Då har vi gjort det för svårt för hunden. Att öka avståndet till skateboardåkaren och stå på längre avstånd och titta – och äta godis – är receptet mot det.

Avståndet kan vara den bästa belöningen. Morrandet betyder ju faktiskt inget annat än “Jag tycker situationen är läskig!” och genom att ge hunden avstånd ger vi hunden det den behöver. Om vi konsekvent ger hunden det den vill ha kommer den inte känna sig rädd. Den vet att barnet inte kommer komma nära. Och känslan blir en annan. Anledningen till att godis ändå är effektivt är att det är enkelt (att öka avståndet är inte alltid möjligt) och att det är lugnande att äta samt stimulerar hundens belöningscentra. Det vill säga – den positiva känslan ökar.

Om jag däremot skäller på hunden för att den morrar så kanske den förvisso blir tyst. Det är ingen idé att varna. Och i stället kommer bettet direkt. “Hunden bet utan förvarning” står det sedan i tidningen. Ja, för hunden fick lära sig att det inte är någon idé att förvarna.

Ganska vanligt är tipset att ignorera hunden när den blir rädd. Som att vår reaktion skulle vara det som får hunden att bli rädd. Det är ett knasigt resonemang ur flera hänseenden. Man säger då att hunden inte kan bli rädd utan vår inblandning. Det stämmer naturligtvis inte. Om du låter hunden vara ute ensam på tomten när det åskar och det slår ner i ett träd så kommer hunden bli rädd oavsett om du är där eller inte. Hundens rädsla har inget med att vi nonchalerar den att göra. Tvärtom – om du som ägare, med förhoppningsvis en bra relation till din hund, – klappar om hunden efter den blivit rädd och visar att du trygg och säker är där – så kommer hunden inte lämnas i limbo att ta itu med känslan själv.

Om du ser en skräckslagen människa som håller på att drunkna så väntar du inte tills den lugnat sig innan du försöker rädda den, inte sant? Ju snabbare människan kommer upp ur vattnet, ju mindre bestående rädslor (och förstås – skador) för vattnet kommer den få. För hunden som är rädd för sopbilen eller skateboardåkaren är känslan – rädslan – lika verklig som för människan i vattnet. Du och jag kanske vet att drunkningssituationen utgör en reell fara och sopbilen gör det inte. Men för hunden är dödsskräcken på riktigt. Och ju snabbare vi hjälper hunden ur situationen – går åt andra hållet, tills exempel – desto mindre stress samlas i kroppen. Det vill säga – ju snabbare något positivt händer i situationen (en godis, ett ökat avstånd, en klapp över ryggen, ett lugnande ord) – desto mindre rädsla kommer byggas upp. Det är dock viktigt att du beter dig lugnt. Hundar speglar ofta våra känslor och om du blir rädd och upprörd ja _då_ kan hundens känsla bli värre. Men inte av en godisbit eller ett lugnande ord.

Så. Det är inte beteendet som belönas. Det är inte känslan som belönas. Det är känslan som förändras! Från rädsla och oro till trygghet och glädje. Och är inte det exakt vad vi vill?

 

 

Varmt välkommen Ditte!

ditte-16-nils-h

Stora, fantastiska, roliga nyheter! Från och med i höst kommer Ditte Andersson att hålla kurser här på Motiverade hundar! Ditte kommer smygstarta i november med en kurs i vardagslydnad och nästa termin kommer det fyllas på med allt fler kurser. Känns otroligt förmånligt och roligt att kunna välkomna en så rutinerad, duktig och omtyckt hundinstruktör hit!

abby_i_kn_med_piggy

Så här presenterar Ditte sig själv:

Jag heter Ditte Andersson och är utbildad hundinstruktör. Jag bor på landet i närheten av Motala tillsammans med mina två hundar Abby och Magic. Nytt för hösten 2016 är att jag är på gång att flytta till Bottnaryd och kommer börja jobba hos Motiverade Hundar och Jessica Mann. Jag har jobbat som hundinstruktör sedan 1999 men hundintresset började långt tidigare.

Jag håller kurser i valpträning, unghunds- och vardagslydnadskurser, och tävlingslydnad med flera. Jag håller även kurser i framför allt tävlingslydnad på andra orter. Jag jobbar även med privatträningar, fra i tävlingslydnad, vardagsrelationen, aktivering, blodspår etc.

Med mina egna hundar tränar jag tävlingslydnad, jaktapportering, trix och konster, nosarbeten m.m.

SONY DSC Hundkurs-2014-3

Nu ser jag fram emot ett härligt samarbete på en ny ort.

 

Ditte smygstartar med en vardagslydnadskurs redan nu i november. Klicka här för att komma till infosidan! 

 

vm_2011_ztat_sitt

Jaktläger!

13516571_10155054019649358_1115672979320738679_n

I helgen som var, var jag och Vill på jaktläger i fantastisk miljö, fantastiskt sällskap och i ett fantastiskt arrangemang! Sjöön utanför Borås var platsen, och Klickerförlaget/Apportering till vardag och fest-gänget var det som anordnade. Proffs! Anna och jag, samt Vill, Tesla, Alice och Majken delade stuga och trots sömnbrist, knottinvasion och regn så var det bara kul! Första natten sov vi, nej, tillbringade vi i en husbil, där varje andetag från hundarna fick världen att gunga. Tack vare fantastiskt generösa medkursare (som också, av andra anledningar, sovit dåligt) fick vi byta till ställets lyxigaste stuga. Eftersom jag inte funkar om jag inte får sova så är detta en big deal!

Nåväl, över till hundträningen! Vill har tränat jakt ganska sporadiskt i sitt liv. Inte för att han saknar talang, tvärtom, utan för att jag satsat på annat och framförallt saknat jaktträningskompisar. Tack vare att Sara (som också var på lägret, yay) köpt sin lilla spanielkorsning Trixa och förvandlats till jaktnörd så finns nu bästa träningssällskapet på nära håll.

13592191_10155053908609358_869635799038321144_n

Lägret höll högt tempo och vi hann med allt möjligt:

Avlämningar vid vatten Här var fokus att inte skaka sig innan avlämning, och att skicka hunden mellan två människor och lära in kommandot “skaka”. Vill fick lägga stor fokus att komma i lugn sinnesstämning trots att det plaskade och badades runtomkring. Oerhört nyttigt!

WT-station Upplägget var: stadga/hälsa på “skytt”, fotgående efter skytt, stadga när en dummy kastades in i skogen och föraren fick hämta, markering bortanför stället där föraren plockat dummyn. Svårast var helt klart att springa förbi stället där jag varit och grejat. Vill är extremt nyfiken på allt jag gör, så det kunde jag ana. Första försöket blev lite väl svårt, men vid andra försöket sprang han snabbt förbi till markeringsplatsen. Han fick söka efter dummyn som låg i sly och gyttja, och då tog han en lov tillbaka för att undersöka – men kom på sig och fortsatte jobba. Resten klarade han superbra. Duktig kille!

Avlämningar land + vilt Här jobbade vi mest med att gripa snabbt och hålla fast även sånt som har en sladdrig form (sånt som kan tas för leksak). Med omvänt lockande håller han jättefint, så jag ska gradvis banta bort den hjälpen. När vi kom till viltet (passets sista lilla stund, tyvärr) så var fåglarna ganska soggiga (många hundar, och regn). Vill grep dock (återigen <3 omvänt lockande!) allt utom kaninen. Första gången han såg en sån, och jag fick stressa på lite. Efter lite uppmuntran höll han den dock snyggt. Har köpt kanin nu för att träna, men det kommer inte bli nåt problem. ;-)

Fotgående Fotgående eller meditation, det är frågan. Vill har ju nästan bara tränat lydnadsfot, men detta passet var så otroligt smart upplagt och passade oss perfekt, så det tog inte lång stund innan han gick superfin jaktfot, lös med störningar. Vi gick och gick och gick, i en stor cirkel. Inga belöningar (eller knappt några belöningar i alla fall) utan bara gå. Sååå behagligt! För Vills del kunde jag redan passet efter använda detta för att lugna honom. Runt på cirkel, trampa i hälarna, händerna i fickorna och gå. Till och med när vi försvårade med att blanda in vatten och stenkast i vatten så höll han sig i skinnet.

Sök Första passet dag två och vi fokuserade mest på närsöket. Vi satte hunden, vittrade en yta med en tennisboll och blåste närsökssignal. När hunden letade bra så smög medhjälparen in bollen i söket när hunden inte såg, och vi fick på så sätt ett lugnt, långt och noggrannt sök. Kanon! Kombinerade detta med att stå på längre avstånd. Större sök hann vi inte med, men detta var kanon för Villson!

Grid work Aaaaaah min strukturhjärna njuter av slika ting! Grid work betyder helt enkelt att man gör upp ett gigantiskt rutnät av tex staketstolpar (för att ha riktmärke) och skickar hunden på markeringar och sök i varierad svårighet. Allt från gräs-väg-gräs till gräs-väg-gräs-skog och så det som gjorde mig lyckligast på hela helgen: det fiiina långa skicket på gräs-litet vattendrag-gräsmatta-större vattendrag-hämta dummy på en ö och tillbaka igen. Wow, vilken hund jag har! Önskar jag fått det på film.

Dirigeringsrotation Stationer med dirigeringsövningar, där vi baklängeskedjade en, framlängeskedjade en och en var en övning vid vatten. Intressant med bak- resp framlängeskedjan. Vill verkar ha mycket lättare för framlängeskedjning. Det är ganska förvånande med tanke på hur noga han är med att ha all info. Men här verkade det bara störa honom.

Stoppsignal land + vatten Att påstå att både jag och Vill (och speciellt jag) var svintrötta här är ingen överdrift. Haha, har inte ens något att säga om denna stationen, mer än: jobba på.

Störningsträning Aaah, Vills paradgren. Han är ju så sinnessjukt störningstränad att jag inte riktigt vet vad som skulle få honom att brista. Jo, det vet jag: vatten. Men allehanda bollar och dummys och ljud och lock är no problemo för denna påg som går BEAST MODE på störningar. Självklart älskade vi denna stationen pg av BÄST. Haha!

Scurry En tävling i lag där man dels skickar hundarna på sök och dels får en markering var 30 sekund oavsett vad som händer. 12 sök och 12 markeringar, 6 minuter. Jag ville låta Vill vila inför tollingen så jag tog ut Tesla att praoa som retriever. Och oh my god! Han kan ju inget om stadga eller om att vänta på sin tur, eller att söka vidare trots att annan hund springer mot markeringen. Han bara tokrusar, men jävlar vilken arbetsglädje. Trots att han gjorde lite dumma saker som att försöka sno dummyn från en seriös labbepojk så blir jag överlycklig över att se honom ge järnet. Och att han kunde apportera grejer, hade jag ingen aning om. Får bli brukset för den svartvita tror jag!

Valfri träning (tolling) Helgens sista övning var valfri, och eftersom vi faktiskt var 6 tollare (av 24 hundar) så fick vi till en hel tollinggrupp. Sååå kul! Jag hade med nät och vi fick testa på hela kedjan: ansmygning, tolling (tre ggr/sida), skott och markering på vatten. Vill var väääldigt uppe i varv (mer av tollingdelen än av markeringen), men med omvänt lockande (har jag sagt att jag äääälskar omvänt lockande!) så fick jag honom att ligga lugnt (lugnare) innan kast. Skitskoj!

13529142_10155056973699358_5873598678474602024_n

Jag har filmer på flera av delarna, som jag ska försöka få in (blir nästa inlägg dock).

TACK till grymmaste Elsa, Lena, Åsa och Lisa! Vi ses ju förr – men även nästa år!

Så. Ja, vi ska satsa på jakten, helt klart. Jag ska ta lydnadschampionatet med Vill detta året och sedan lägger jag nog lydnaden på is ett tag med honom och satsar på jakten. Jag hinner inte allt med alla hundarna helt enkelt. Vi har ett prova på tollingjaktprov på specialen i augusti inbokat, samt två prov i september. Ska bli döskoj!

Åh! Ni minns hemlisen jag pratade om förra inlägget? Ingen hemlis längre! Sååå stolt och nöjd och tacksam – men mer om det senare!

13590302_10155051493339358_630616612288264277_n