Motiverade hundar

Några visdomar som Maria Brandel delade med sig av – och som inte är någon nyhet men som man (i alla fall jag) kan behöva höra igen och igen är att inte vara rädd för att prova nya strategier, inte vara rädd för att ha flytande kriterier (beroende på miljö, dagsform, vad man gjort innan etc – flytande både upp och ner. Vad klarar min hund här och nu?) och inte vara rädd för att backa om det behövs. Men! att alltid jobba framåt och se till att inte fastna på ett ställe. Hellre gå lite för fort fram än lite för långsamt och inte låta hunden bli så bekväm på ett steg att den inte vill gå vidare utan tror att det den gör är slutprodukten. Det sista är ju verkligen något jag försökt jobba med senaste året, faktiskt har det varit min övergripande tanke. Klätt i Susan Garrett-kostymen Average or better har jag pressat på. Det är bra.

Däremot är jag – och inte bara jag – sämre på en annan sak och det är att jobba med det som man är riktigt dålig på. Det är så förstärkande när det går bra att det är lätt att hamna i fällan att man med sin hund gör det som man är bäst på. I träningspass efter träningspass. Så nu tar jag tjuren vid hornen och tar itu med sånt som verkligen behövs. Igår backade jag tusen steg och återgick till kloss samt baklänges march för fotgåendet med Gip. Fritt följ (och linförighet) är verkligen något som vi behöver, och vi behöver jobba på det. Det duger inte med halvdant. Och jag kan inte lappa och laga där vi är utan jag måste riva ner och sammanfoga byggklossarna på nytt. Så baklänges march med belöning bakom ryggen, och klossen med ingångar från alla håll. Det gick förvånansvärt bra och på morgonens träningspass idag kunde jag snabbt belöna i position och svänga upp åt rätt håll. Han tappade faktiskt inte fokus  och position en enda gång när han gick rättvänt idag. Wow! Så ska det ju vara.

Kanske hamnade jag faktiskt till och med i fällan att inte gå framåt när det behövs? Njä, jag tror att vi behöver många lyckanden i den här övningen eftersom den har en historia av frustration (min). Dessutom såg jag till att vara noga med hur jag belönar. Jag leker ju helst med Gip (för det är så hejdundrande roligt!) men för att få in exaktheten måste jag belöna med godis, så jag såg till att ha godis gott nog och stort nog att vara lekfull med. Då kunde jag först belöna i position och sen kasta godbiten för att få en bra utgångspunkt för en ny repetition. Och dra på trissor om han inte blixtsnabbt jagade min hand, och galopperade ut för att ta den kastade godbiten. Bra där!

Nu gäller det att jag tänker igenom alla steg hur vi går vidare. Och tränar en sak i taget. Fotgåendet innehåller ju så tokigt många komponenter, och med en hund som Gip är det nog viktigt att ta en sak i taget. Gå rakt fram ett pass. Köra svängar ett annat, ingångar ett tredje, tempoväxlingar ett fjärde, stegförflyttningar ett femte, osv.

Vill då? Vad är det som halkat efter med honom? Den största svårigheten – att han hellre ville äta än leka – är vi på god väg att knäcka. Han lekte fint på kursen, och vid ett tillfälle stack han faktiskt och snodde leksaken trots att jag klickat och var på väg att ge godis. Hurra! Så där är en grej jag målmedvetet jobbat mig igenom. Nu är det inga problem att få honom att leka även om jag har en skål med korv framme. Han är ju så ung att det kan tyckas som en kilometerlång lista på vad som behövs tränas på, men det samma gäller ju Gip. Och det är inte det jag menar egentligen, även om just det jag jobbar på med Gip är ett moment. Utan jag menar sånt som har betydelse för många delar (och attityden i fotgåendet har ju onekligen det) så som ovilja att ta i, röra sig bort eller kunna vara stilla. Om jag ska pinpointa en sak med Vill så är det väldigt svårt för honom att släppa belöningarna. Både såna som är utlagda och de som finns i min hand (och jag jobbar helst så att jag kan ha både godis och leksaker framme). Så det ska vi verkligen ta itu med nu (igen! Eller kanske Mera!. Det är inget nytt.). Ett omvänt lockande med godbitar är han ganska bra på, men generaliserar inte till när jag bara håller godiset i handen under tex fritt följ. Kastar jag en leksak bakom honom har han hemskt svårt att inte kolla på den. Att röra sig från en godbitskål är svårt som tusan, och tar jag handen bakom ryggen vill han gärna följa med och kolla läget. Inte så att han försöker ta det jag har, utan han vill ha koll. Så jobba mer med att han måste se ut som att han heeeelt glömt att det finns nåt gott eller roligt i faggorna.

Och så måste jag så klart lista vad vi är bra på. Det går ju inte att bara jobba med svårigheter hela tiden, det vore alldeles för deppigt. Men att inte vara rädd för att ta tjuren vid hornen och faktiskt tro att man kommer lyckas – det är nog det viktigaste.