Archive | 2012-01-11

Prioritering

Nu har Vill bott in sig hos oss ordentligt, och det är en rasande härlig valp. Faktum är att jag tycker det är nästan bara roligt med valp, och inte speciellt jobbigt alls. Han leker finemang med mig, han sover på nätterna, pölarna och högarna inne är få och hanterbara – och han är superduktig på att uträtta sina behov ute, även när han promeneras med tre andra hundar. Han är kaxig och modig, han är envis som synden vilket är fantastiskt. Han är ett matvrak utan dess like och dessutom snabbtänkt, gullig som få och rar. Men så klart finns det saker som kunde vara ännu bättre. Jag har identifierat några områden som jag måste prioritera.

Det första är ljuden. Jag visste att tollare är en ljudlig ras, och var beredd på att behöva ta itu med detta så det är ingen överraskning. Vill låter mycket och gärna, och han tar till ljud när han inte gillar något, när han blir förskräckt, när han vill något och så vidare. Faktum är att han låter till och med när han äter för att det inte går snabbt nog för honom att få fatt i kulorna. I träning har jag nolltolerans mot ljud, och eftersom han är så matglad har jag faktiskt gjort så att att han får stilla den värsta hungern innan vi börjar träna. Jag tränar ju med maten, men passen är korta och vi tränar ju inte upp ens i närheten av den deciliter han får – med en mindre hungrig valp hade jag tränat först och sen gett det som var kvar i skål, men med Vill gör jag tvärt om. Då är han lite lugnare, men han är minst lika på i träningen så jag märker att jag enbart tjänar på detta. Undantaget är när vi leker burlekar eftersom han då får maten som är kvar inne i buren – men då är belöningsfrekvensen skyhög och han hinner inte bli frustrerad. Om han låter när vi tränar vänder jag mig bort med en gång, och hittills har det funkat bra. När vi tränar apportering, eller ute på promenad, är han tyst – det är maten han har en sån skyhög lust efter. Men jag är medveten om att när apporteringen och jobbet i sig blir mer värt så kan det sannolikt komma ljud då också.

Den andra grejen som jag får vara vaksam på är att han inte är överförtjust i främmande människor. Han är absolut inte rädd, men han är ganska så ointresserad. Detta kan vara en bra egenskap (jag har ju en som ÄR rädd, och en som nästan lika gärna springer till andra som till mig, så ett visst ointresse är kanske lagom), men jag måste se till att han kommer vilja kampa med andra till exempel. Bygga värde för människor helt enkelt. Det kan ju tränas så enkelt som att om han hälsar på andra så får han godis av mig. Ännu inget problem,  men jag är uppmärksam på det.

Han har lite ”don´t wanna – don´t hafta” (Susan Garrett-lingo!) i sig, men det börjar bli bättre. Det tog sig uttryck i bland annat, att om jag har mat så ville han inte kampa. Men vi jobbade oss igenom det ett par gånger och han börjar förstå att enda sättet att få det han vill är att göra som jag vill. Jätteviktigt att han inte får lov att börja shejpa mig! Lite samma tendenser ser jag i träningen där han inte helt köpt att han måste göra för att få. Men även där är det framsteg. Från början ville han inte leka alls om jag hade de torraste torrfoderkulorna i närheten, men igår kampade han glatt trots att jag bjöd på slantad kycklinghals.

Det fjärde som jag måste ha i bakhuvudet är att jag måste göra mig viktigare än storebror. Vill och Gip fann varandra med en gång och de leker så himlans fint ihop. Gip har äntligen förstått att han får säga till lillebror när han biter för hårt i öronen eller stjäl hans mat, och han är verkligen så otroligt bra med lilleman. Och även om jag inte kan vara lika rolig som en annan hund, så måste jag verkligen se till att han inte väljer Gip före mig. Än så länge är det inga problem att kalla in Vill mitt i lek med brorsan, och så måste det förbli, likaså att det är hanterbart att träna dem båda i samma rum (se tidigare inlägg). Jag var så överlycklig över hur goda vänner Boo och Gip blev med en gång att jag missade den biten med Gip, och har fått jobba mycket med det senare.

Det är inga stora saker det här, men jag tror att det är klokt att ha det i bakhuvudet redan från början. Vips är han ingen liten bäbisvalp längre och då blir det ett onödigt arbete att ta itu med saker som kanske då utvecklats till ett problem.

Motiverade hundar
Det ska vara kul med hund