Motiverade hundar

Jag fick tyvärr inte med mig någon kamera, men som tur var fanns det andra, mer förberedda. Nedanstående bilder är tagna av Fannys matte, Eva-Karin Grönberg.

Först försökte vi oss på en gruppbild. Inte det enklaste…

Men till sist så hamnade åtminstone alla framåtvända…

Fred, Peg, Gip, Fanny, Frank och Fri.

Lite busrus efter agilityn.

Sötaste mamman!

Gip med morsan! <3

Gip tyckte det var äckligt att vara i en sån liten fålla med fåren, och fick titta på när syskonen vallade för att vänja sig.

Sen blev det hans tur igen.

Det är ju en himlans tur för alla andra svenska border collies att de inte ställs ut i Sverige, för tänk så avundsjuka de hade blivit på Gip som hade vunnit allt varje gång. Sån snygging han är alltså!

Fast det är klart. Hade man ställt ut border collies även i Sverige hade det säkert blivit som i resten av världen, och såna som på bilden nedan (som ändå är ganska måttligt pälsad jämfört med vad jag sett) som hade vunnit. Hualigen!

Hurra hurra! Idag var tydligen dagen då jag ÄNTLIGEN kunde få Gruset att snurra. Och det innan jag ens hunnit dricka mitt morgonkaffe! Var ska den här dagen sluta, tro?  Snurra är ett av de enklare tricken i boken, men Gip är så fäst vid leksaken att det varit omöjligt att få honom att snurra ett helt varv – tills idag. Han snurrar ett halvt och så flopp – tillbaka. Men idag så äntligen, och när han väl gjort det en gång så kunde han det igen och igen och igen. Han är rolig på så sätt, herr Grus. Snurra är ju ett sånt roligt trick, och det är bra för kroppskontroll, agility och helt nödvändigt för freestylen. Och en border collie som inte kan snurra? Nja. Nu ska vi träna in spinn också, det vill säga snurra åt andra hållet. Vill kan förresten redan snurra på muntligt kommando, och vi har gått över på spinn. Och Boo kan snurra, hon älskar att snurra, men bara åt ett håll! Mix kan nog gå efter en godis om man lockar henne, men det är ju just det jag inte velat göra med de andra. Glad att trägen vinner.

Det här med att inte vilja släppa leksaken med blicken är den främsta anledningen att agilityn igår blev rörig, tror jag. Han var mer koncentrerad av att kolla så att jag inte gav hans leksak till nån annan än att kolla så att han gjorde rätt för att få den. Det och för att border collie-benen hade så mycket hopp och studs och spring i sig att det liksom verkligen inte gjorde något om han fick springa lite extra och hoppa lite mer.

Nu ska vi se om jag kan hitta nåt annat världsproblem att lösa.