Gip har ju haft en del problem att förstå verbala signaler, vilket jag skrivit om tidigare. Till viss del tror jag det beror på att jag började införa dem väldigt sent, och flera stycken samtidigt. Några undantag finns och de sitter som berget. Men jag tror också att det är sån Gip är som person – han tittar till situation och lyssnar inte på vad som sägs, han försöker lista ut det i stället. En typisk sån sak hände i lördags när vi skulle fotografera hundarna ihop. Gip satte sig men såg olustig ut. La sig sen, med huvudet i backen – det var en typisk platsliggningssituation och därför var han säker på att han nog missuppfattat – trots att jag gav en godbit som bekräftelse. Han skulle inte lägga sig framför ett agilityhinder, till exempel. Att han inte lyssnar och tar in har också att göra med att han blir väldigt upphetsad i träningssituationen och gör allt på samma gång. Den delen har jag dock börjat komma till rätta med genom att belöna väntandet massor, samt ibland göra det kroppsligt svårare (till exempel skiften på balansbollen gör att han koncentrerar sig och lyssnar) eller avgränsat (det går inte att backa uppe på soffbordet).
Så när det då inträder en ny liten person i livet så är det så lätt att bara se förra hundens karaktärsdrag och tro att man måste jobba med samma saker – och strunta i att jobba på de områden där förra hunden är starkare. Jag brukade skämta när Gip var liten att jag hade en sån lång speclista med saker jag ville ha som inte Boo har att jag missade att lägga till de saker som Boo är bra på (kloklippning, åka bil och vara lugn och i stillhet ensam/bakom ett kompostgaller/i ett annat rum) och bara bad om att den nya valpen inte skulle ha hennes svagare sidor. Kanske har jag gjort det igen för Vill har det som Gip saknar (enorm matlust och han älskar att vara nära och myser när man klipper klor.). Och vad gäller signalkontrollen så tycker jag att det verkar som att det kommer bli enklare med Vill. Han blir ju minst lika upphetsad när det kommer till träning, men han håller huvudet kallt. Över huvud taget är han en person som funderar mycket, och han kan verka stimmig och flamsig, men det är en smart liten grabb det där. En ganska hård hund, tror jag det kommer bli – han skapar sig inte minnesbilder av obehag, utan trampar på i ullstrumporna, samtidigt som han har ett mycket gott minne. Han är inte alls så där valpflamsig och splittrad, utan när han till exempel söker efter dummy så gör han det länge utan att ge upp eller bli distraherad. Nå, det ligger ju i rasen så det är ju kanon! Men även i andra sammanhang är han snabb i huvudet. Att skilja på sitt och snurra, till exempel, bereder honom inga svårigheter.
Men det som gäller är att se vad som verkligen är hans starka och svaga sidor och inte tro att det är en ny Gip eller Boo jag har fått. Nu beror ju Gips svårigheter med stimulus på mig, till största delen, att jag väntade och var otydlig, så det är ju jag som ska ändra min träning. Jag som har ändrat min träning, det vill säga. Folk frågar mig ”Varför inte en till border collie, när du är så nöjd med Gip?” Finns fler svar på den frågan, men det som är relevant för det här blogginlägget är att jag gillar olikheterna och tycker det är roligt att träna olika sorters hundar (det kan man ju få inom en ras också naturligtvis). Hittills hittar jag mest olikheter som jag gillar, och en hel drös med likheter som jag också gillar. Att de är olika individer finns det inte någon tvekan om.
