Motiverade hundar

Jag tycker ibland det varit svårt att få till bra kvalitetsfylld träning med alla fyra, när alla fyra är närvarande alltså. Till viss del för att de inte är så bra på att vänta på sin tur men kanske mest för att både Boo och Gip blir lite låga om nån annan låter och piper. Med nån annan menar jag herr Orange, som har haft stora problem att vänta i buren på sin tur. Boo blir ju ofta sådär allmänt loj och ”tråkig” och då har jag skitit i att träna henne, hon har legat på sängen och bara ”bläääää”. Jamen slipp då. Desto tråkigare att Gip inte kan leka om han tror att han trampar nån på tårna. Att behöva tjata fram honom gör inte underverk för träningsviljan (varken min eller hans) direkt. Så så mycket jag kunnat har jag tränat dem utomhus, då är både jag och Gip och Boo glada. Vill har jag kunnat träna inne eftersom han ganska högaktningsfullt struntar i om det är hans tur eller inte. Han vill oavsett och låter sig icke nedslås. Och Mixi, tja, hon blir ju mer tränad när andan faller på sådär. Och därför är det så skönt när pusselbitarna faller på plats, och den separata träningen kan sammanföras och lärdomar kan dras från andra områden. Idag tränade jag dem alla inne, och förutom att Boo var en bushöna som ideligen försökte sno åt sig mer träningstid (genom att tjuvträna vid sidan av mig) så gick det betydligt bättre än vad det gjort tidigare.

Vill fick träna på halsbandsgrepp och varsågod till matskål ,klossen och ingångar utan kloss samt att vara tyst i buren när de andra tränade med väldigt sparsamt med belöning. Gip fick träna att gripa apporten med lagom (snabbt men tyst) entusiasm, samt gå på klossen med apporten och frivilliga skiften. Boo fick träna på att backa – och jag fick träna på att hålla på kriterierna. Fler steg, snabbare och kortare latenstid. Hon var ivrig, och bjöd på små hoppstån – nånting jag ska försöka fånga nästa akt. Musen klickade jag för allt utom sitta eller ligga och stirra mig djupt in i ögonen. Att lååååångsamt höja ena tassen gilldes inte. Allt annat var värt nåt. Ingen effektiv inlärning där, hon blir för osäker på vad jag vill och ännu mer stillsam. Några belöningstillfällen blev det, men jag måste klura ut hur jag ska få igång henne.

Nå, alla hundarna sover som små barn runt omkring mig nu i alla fall, och det kändes som om tre av fyra tog träningssteg framåt.

Allt är inte så rosenskimmrande som i förra inlägget. Boo slickar på tassarna. Slickar, slickar, slickar. Biter och slickar så intensivt och transaktigt att hon blir helt anfådd. Olika tassar, och förrutom att det börjar bli rött så ser jag inget. Jag får klämma och känna och hon reagerar inte. När vi var på freestylekurs i Stockholm förra våren (inomhus, massa nya människor och hundar och en alldeles för svår miljö för henne) så tuggade hon på tassarna i en månad efteråt. Jag försökte hindra henne med strumpor, med salva, med tratt (hon är livrädd för tratten). Till sist hade hon tuggat hål på huden och det var rött och irriterat. Irritationen var ganska lätt åtgärdad (med tassbad med Atamon, samma som man gör saft med hjälp av) och till sist kom vi tillrätta med det. Hon hade öroninflamation i vintras, och det kan vara ett allergisymtom. Det vet jag eftersom Boo hade upprepade öroninflamationer när hon var runt året, och veterinären då sa att det kunde bero på allergi. Sen gick det över, utan att vi gjorde något speciellt. Öroninflamationen åtgärdade jag med örondroppar, och hon ser jättefin ut i öronen nu. Inget rött, inget klet, ingen klåda. Men tassarna? Hon verkar inte ett dugg stressad, men det är svårt att säga med Boo, hon är inte den som talar om vad hon vill. Jag ska – som jag skrev igår – oberoende av detta öka hennes träningsmängd, kanske kan det göra att det blir bättre. Få henne att tänka på annat. Men vad gör jag med tassarna som börjar bli röda, med hunden som naggar och biter på sig själv? Det kan vara fysiskt (ont i en tass, eller någon annan stans – det tror jag dock inte eftersom jag bad Laxmi kolla igenom tassarna extra, och hon dessutom kollade igenom varenda milimeter av Boo. Eller allergi, då.) eller psykiskt (stress, understimulering, oro).

Första åtgärderna blir att enbart ge henne färskfoder, råa ben och rått kött (som belöning) eftersom jag tror det ligger närmare till hands att bli klådig av industrigodis och torrfoder. Hon äter ett kosttillskott som ska stärka upp immunförsvaret, det ska jag se till att ge varje dag. Och så öka hennes träning, framförallt hjärngympan. Och så atamonbad och se till att hon inte kommer åt att nagga. Tänk vad fint om hundarna bara kunnat berätta för oss med ord, i stället för att kommunicera så här diffust.

Nu var det länge sedan jag skrev. Det händer så himla mycket hela tiden, så nu har jag nästan svårt att veta vad jag ska börja någonstans. Med Vill tränar jag vidare i Silvia Trkmans Puppy Tricks Class och han är riktigt duktig. superrolig att träna med, har jättefint fokus och bra träningsförståelse. Han är lite väl besatt av att hålla koll på godbitarna, så det håller vi på att jobba med. Nu har han fått nästan alla sina vuxentränder också, så nu har vi återupptagit kampandet (en period har jag släppt igenom lite dåligt kampande eftersom alla leksaker gled ur munnen på Vill, och jag har i stället låtit honom jaga, fånga bollar och ”busa” mer.). Jag har valt att inte gå någon vanlig valpkurs med Vill, och det är egentligen något jag inte rekommenderar. Att gå en bra valpkurs med sin valp har man verkligen igen senare. Inte nog med att man får en massa träningstips, men hunden lär sig fokusera, leka och träna med massa störning. I helgen som var fick Vill följa med till Klickerklok på sista instruktörshelgen. Det var två månader sedan han var med senast och jag var lite nervös. Nog för att han varit med på massa nya ställen, och tränat och lekt på olika platser, men i nån regelrätt kurssituation var det ju länge sen han var – tänk om han skulle bli helskärrad och bli rädd för de andra? Eller bara vilja springa fram och pussas och busa? Men han klarade det jättebra. Hälsade glatt när han fick och tränade jättefint när det var dags för det. Extra nöjd med att han kunde växla mellan att leka och ta godbitar, och att han köpte när jag gjorde det svårare för honom. Han är en duktigt liten hund, minsann!

Med Gip har jag tränat ganska få saker. Vi har påbörjat slalomen till agility, och det är kul. Svårt och kul, precis som jag tycker agility är. Mest har vi dock tränat lydnad och koncentrerat oss på bland annat apport (gripa snyggt, hålla fast, röra sig med apporten, vara tyst!) samt fritt följ. Där har jag faktiskt vågat ta steget att gå från att enbart titta på engagemanget, till att snegla lite på detaljerna. Dessutom har vi börjat jobba med frivilliga sitt i halterna. Anledningen till att jag vågat lämna attitydbubblan är för att jag under första tillfället på elitsatsningen i lydnad (som jag inte heller hunnit blogga om!) sa att det viktigaste första målet för mig var att Gip skulle vara lite mer GALEN. De andra tittade lite på mig som om jag var galen, när de sen väl fick se honom. Han har visst utvecklats i den riktning jag vill – och som vi ju jobbat på! – utan att jag helt hunnit med. Så bra! Han är eftertänksam, och han jobbar inte så himla länge och inte så snabbt för godbitar, men han har D (Desire, enligt Susan Garretts akronym D.A.S.H) för att jobba, och det är ju det jag vill. Han är ju dessutom bara ett och ett halvt, det är svårt att komma ihåg eftersom han är så mogen i mycket annat. Jag kommer inte luta mig tillbaka och lita på att farten ska komma, bara för att han är border collie, men jag kan faktiskt fokusera framåt också.

Med Boo har det hänt så sjukt mycket att jag har svårt att begripa det. Boo 2.0 lanserade jag ju för bra länge sen, och frågan är vilken upplaga vi är på nu? Hon var ju med till Stockholm på BAT-seminarium, som en av endast fyra demohundar och skötte sig strålande. 80 personer som stirrade i en främmande miljö, men hon var glad och ostressig. Kunde till och med rumpleka litegrann, och det var först dag två som hon hemföll åt något nervöst beteende (jucka på mitt ben, hennes vanliga stress- och överslagshandling som hon tar till). Mer än nöjd med det, och efter att nu ha provat metoden litegrann så är jag positiv till den. Har fortfarande att läsa boken, och jag kommer återkomma efter det. I den skriftliga examen på instruktörsutbildningen ingick att skriva en kursplan, och då skrev jag en där det bland annat ingick BAT, och metoden känns ganska mycket som jag.

Nu i helgen så var Boo med två av dagarna och hon skötte sig utmärkt även där. Vi hade en massa hundmöten, vi kollade på får, på människor och inte minst så fixade hon galant att bli klämd och känd på av Laxmi B. Melwani, rehabspecialist från Norge, även detta inför publik, i ett litet rum. Ligga på sidan och bli genomgången av en främling? Lite äckligt, men inte värre än att hon lugnt gjorde det. Positiva besked dessutom från undersökningen så nu är det bara att träna på.

På lördagen var Boo med och tränade och någon av de andra instruktörseleverna sa att om de inte hört mig berätta om Boo så hade de bara sett en hund som ”ger sin ägare fingret”. Det var naturligtvis skämtsamt sagt, men kanske är det faktiskt till viss del så att Boo har tränat mig att tro att hon är värre däran än hon är. Jag tror att hennes största problem nu inte är rädslor utan hennes låga arousalnivå i träningen som gör att hon zoomar ut och också är väldigt mottaglig för störningar. Och det är ju helt fantastiskt, för det går det ju att göra väldigt mycket åt! Average or better – återigen en Susan Garrett-grej – är vad jag måste minnas med alla mina hundar. Har de backat tre steg så är inte två steg (allt annat lika) bra nog för belöning. Att det ska vara så SVÅRT. Speciellt Boo har shapat mig att låta kriterierna sänkas under träningens gång. Andra bullar nu, fröken Boo. 😉

Med andra ord: det känns som den här våren och sommaren har alla möjligheter att bli en riktigt bra träningsperiod. Jag har TRE hundar på banan (jorå, Miximus får vara med och träna ibland hon också, men nån träningshund kanske hon inte är) som jag har klara och tydliga mål för. Mycket att bita i finns det, men jag behöver inte främst – och mest – fokusera på problemen utan kan ta steg framåt. Lyckost mig!

Och jag klarade min instruktörsexamen i helgen, dessutom, inte att förglömma! 😀

Gip verkligen älskar när vi tränar med externbelöning. Det spelar ingen roll vad vi tränar på, eller vilken leksak jag lägger ut – han blir alltid mycket mera fokuserad och mycket mera taggad om jag lagt ut hans leksak i förväg än om jag har den i handen eller i fickan. Jag tror också att jag varit betydligt mer noggrann med kriteriet ”visa inte att du vet att det finns nåt kul till dig nånstans” när det kommer till externt placerad leksak än när jag har den i handen. Han visar inte med en min att han vet var den finns nämligen – ända tills jag säger ordet och han sätter iväg i trehundranitti för att ta den. Lustigt, för han borde ju tycka det är lika roligt – om inte roligare – att springa efter nåt som flyger, hämta det och komma och kampa, men nej, alltid lite högre tempo när det ligger där sen innan. En annan rolig bieffekt jag märkt är att en externt placerad belöning höjer värdet på andra belöningar också. Ibland så får han ju inte hämta den direkt utan jag vill att han gör något – få en godbit eller lite kamp – göra något igen och sen kanske få den. Och han tar godbiten med större intensitet och leker ännu bättre än vanligt om det ligger en leksak ute. Spännande! Och jag tänker att det här är en helt suverän grej inför tävling. Faktum är att jag ska sätta en bur på planen och lägga leksaken däri, och ibland i bilen, för att förbereda honom inför hur det kan se ut på tävling. Än så länge har jag mest haft den liggande nånstans på planen, men att lägga den utanför och ha en bra ritual (till exempel att jag kopplar honom och vi tillsammans springer till den) är väl värt att lägga möda på.

Lilleman har precis upptäckt att döda ting är kul (ja, inte döda som i döda fåglar, dem har han redan upptaäck – för läääänge sen). Jag kan skicka honom till en i förväg utlagd leksak ny också och det är ju lysande. Så glad att han också gillar att leka – även om han allt är bra förtjust i sitt godis.

Jag hade egentligen tänkt att blogga om det seminarium jag var på förra helgen – BAT med Boo – och det kommer. Men inte just idag (heller).