Jag har ju tagit del av några Susan Garrett-kurser på internet under våren, och om det är något hon är bra på så är det oneliners. Rubrikens Average or better är den som fastnat mest hos mig antagligen för att det är något jag har svårt för. Att inte backa – men gå vidare. Har HAFT svårt för, ska jag säga för jag tror jag lärt mig nu, att ingen tjänar på att jag är en mespropp och belönar samma sak om och om igen. För det är det det betyder – om hunden backat fem steg, nöj dig då inte med fyra (jo, belöna ibland fyra – inte bara dra ut, men inte NÖJA sig med fyra för att tro att hunden inte kan mer. Om inte nåt annat ändrats förstås.). Och kan hunden fem steg, så kan den säkert sex steg. Average or better – med fokus på better. Och vad som är better är förstås upp till dig. Det är ju inte bara fler steg som är bättre, det kan ju vara högre tempo, ny miljö, mer viftande svans. Huvudsaken är att träningen inte stagnerar.
Silvia Trkman, vars valpkurs jag gått med Vill, formulerar inga slagkraftiga slogans, men lägger upp träningen så att man omärkligt hamnar på bättre-sidan hela tiden. För tre månader sedan började vi med att lägga en tass på en tallrik – ett trick som så småningom blev backa slalom mellan mina ben, med flera trick. Nu är kursen över och det återstår att sammanfatta vad vi lärt oss i en ”graduation video”. Den lovar jag att lägga upp så fort den är färdig.
Jag vill absolut gå fortsättningskursen för henne (advanced tricks) och med Boo funderar jag på att hoppa på agilitygrundkursen i oktober. Kanske som åhörare, men vem vet – i höst kanske vi känner oss redo att vara deltagare? Idag tränade jag med Boo och försvårade genom att skicka henne runt två hinderstöd i åttor vilket hon köpte, och tog i MER när hon var tvungen att göra mer för sin belöning. Och sen tog jag mod till mig och inledde Boos slalomträning. Jag kommer (i alla fall initialt) köra allémetoden med henne (två rader med sex slalompinnar i varje, på 100×60 centimeters avstånd i första skedet, och sedan flyttas de tätare och tätare tills de står på en rad) och första passet gjorde mig helt förbluffad. Jag förväntade mig att hon skulle neka att gå emellan dem, men redan första gången sprang hon glatt och frimodigt mot matskålen. Helt otroligt.
Men, en miljard kurser i all ära: det måste omsättas i praktiken också. All lydnadsträning med Gip ska nu äntligen resultera i tävling. Gulp. Men så fint som träningen gått senaste tiden så borde det faktiskt inte vara några problem. Däremot måste jag lägga på ett kol vad gäller störningsträningen och planerar att träna lydnad inne i Jönköping massor de kommande veckorna. Eller ja, vi ska ju flytta först också. Men sen!
Och så fyller den lille orangea redan sju månader idag! Wow vad det gått fort!
Fine fine Vill!
