Klick och trick-kursens start har blivit framflyttad till onsdagen den 12 september för att vi skulle ha möjlighet att bli helt färdiga med renoveringen av lokalen. Detta medför att steg 2 flyttas fram (så att den som går steg ett ska ha möjlighet att gå steg 2). Ta chansen att anmäl dig till en riktigt rolig och utvecklande kurs!
Mer info på kurssidan!
Så, Gip och jag fortsätter med fritt följ-utmaningarna. Idag samlade jag husets alla bollar (sjukt många!) och slängde ut på träningsplan. Så här gick det:
På tävlingsdagen är det lätt att man kanske inte beter sig riktigt som hemma. Risken finns att man är så nervös att man knappt andas. Vem sa att störningar bara kommer utifrån? Här är en film på hur jag förbereder Gruset på att i alla fall inte låta mitt beteende vara det som hindrar honom från att glänsa. 😀
ps. behöver jag nämna att vi hade hejdlöst kul under inspelningen?
Kvällskurserna Valpkurs, Klick & Trick 1 och 2, Specialsök som aktivering, Hundmöteskurs och Vardagslydnad börjar alla nästa vecka. Skynda er att anmäl er om ni planerat att göra det! 🙂
Höst betyder skolstart - även för våra hundar!
Jag sitter och jobbar i sovrummet, med dörren stängd, med hundarna runt omkring mig. Väntar på att det ska dundra in en stor lastbil på gårdsplanen som ska slamtömma, och jag vet att hundarna säkert kommer reagera på det. Så jag har laddat med godaste hemgjorda nötlevergodiset, och har öronen på helspänn för att kunna fånga upp och belöna en reaktion som inte är ett skall hos hundarna. Att det dundrar in lastbilar på gårdsplanen kan ju göras till en lugn och trevlig tillställning, nämligen.
Häromdagen var det en vän på facebook som frågat vad hon skulle göra med sina skällande hundar, som skällde både inne och ute, och som grannarna hade synpunkter på. Från minst tre fick hon rådet ”antiskallhalsband”. Min vän är en duktig hundtränare och kan en hel del om inlärning – och förstår således att det inte är ett smart verktyg. Alls. Folk verkar vara så oerhört benägna att straffa bort oönskade beteenden, utan att ta reda på varför det skälls, och utan att vilja träna in ett bättre, alternativt beteende. En i kommentarsfältet tyckte det var så bra för att nu behövde hon inte ens ha halsbandet påslaget, det funkade ändå. Jo, hot om våld fungerar nästan lika bra som det verkliga våldet – på både hundar och människor. För visst funkar det – men till vilket pris?
Det första man måste ta reda på är varför hundarna skäller. Skallet är ett språk, och det finns massor av olika anledningar till varför en hund låter. Så, av vilka anledningar tror jag mina hundar kommer skälla på slamtömmarlastbilen? Så här brukar det vara:
Vill skäller främst av (positiv) upphetsning. Det är ju så KUL när nån kommer. Han skäller också lite på grund av att han har det i generna – hans mamma tar lätt till skall, och det är ett beteende som är arvbart. Dessutom skäller han just nu lite extra eftersom han är nio månader, och inne i en ”spökperiod”. Han är nyligen könsmogen och precis nu inne i en utåtriktad fas.
Så, vill jag straffa bort glädjen hos Vill? Vill jag straffa bort den utveckling han genomgår? Vore det ens möjligt att straffa bort genetiken? Svaren på första och andra frågan är glasklart nej. Svaret på sista frågan är: fullt möjligt. Så klart kan jag straffa en hund till tystnad. Men lika effektivt och betydligt trevligare är att vända på det hela, belöna önskvärda beteenden och se till att de blir fler. I straffet finns dessutom en rad biverkningar – inte minst att relationen mellan mig och min hund riskerar försämras. Och vem vill det? Vill är en oerhört lättränad snubbe. När vi var på tollarspecialen hade jag bestämt mig för att ta tillfället i akt och skvallerträna hundskall. Det vill säga: varje gång en hund skällde så belönade jag Vill innan han hann reagera. Jag sa helt enkelt ”JA!” så fort jag hörde en hund, och dök ner i fickan efter en godbit. Men blixtens hastighet drog han först slutsatsen att ”JA!” = godbit och sen att hundskall = godbit. Ganska snart vände han till mig så fort han hörde en annan hund och inte en enda gång skällde han för att någon annan skällde! Inte på hela helgen! Han skällde för andra saker, men inte det. Så enkelt!
Boo skäller av osäkerhet. Det är en varning – ”Det är nog bäst att du håller avstånd!”. Hon är den optimala vakthunden, hon reagerar snabbt, det låter väldigt allvarligt, men tittar man på hennes kroppsspråk så ser man att det inte ligger någon skärpa bakom. Att försöka straffa bort rädslor måste vara det dummaste man kan göra. Dock sker det om och om igen. Senaste exemplet på det var på en middag med massa hundägare, och en beklagade sig över sin osäkra tik som reagerade på det mesta. Samtidigt hade de – i den nya miljön, med nya människor och hundar och barn (som hon var särskilt rädd för) – bundit henne en bra bit bort. Och skällde på henne när hon skällde. En annan av gästerna föreslog att de skulle lägga henne på rygg, men såpass förståelse för situationen hade de i alla fall att de förstod att det var fel. ”Hon skulle dö på fläcken om jag gjorde så” var svaret. Men ett litet straff var tydligen ingenting. Hunden ifråga var tyst mesta delen av tiden, men inte en gång hörde jag dem berömma henne för det.Tänk om de använt den metod jag använde på Vill. Barn = godbit! Hund = godbit! Främmande hundar/människor/ljud = godbit! Och tänk om de dessutom inte utsatt henne för att bindas i den miljön.
Mixi skäller främst för att det är inlärt. Hon skäller i alla möjliga situationer och på de mest olika saker, och både av glädje (husse tar ner selen), frustration och vakt/osäkerhet. Hon är dock väldigt lätt att bryta genom att be henne göra något annat. (Jag vill egentligen att mina hundar ska välja att göra något annat, men med Mixi som hade nästan nio års träning på att bli tillsagd att göra nåt, är det svårt att träna om i den här upphetsade situationen.)
Gip då, varför skäller han? Han skäller av olika anledningar. Främst för att de andra skäller och för att det är roligt att skälla. Han skäller i lek, och när han blir frustrerad – men GE mig bollen då! Häromdagen skällde han för att det stod en upp-och-nervänd skottkärra i hagen, och på lastbilen skäller han för att den är stor och nära. Han skäller helt enkelt för att han är en ung och ivrig hund som vill en massa, och som har snabba reaktioner. Han skäller också för att få en reaktion från mig, ganska ofta med glimten i ögat. Han är en verbal hund som snackar en massa och i träning så upplever jag att det finns ljud jag vill ha bort och dem jag inte bryr mig om. I hans fall handlar det om arousal (”grad av upphetsning”) – för låg och han kan låta för att han då tar in för mycket av omvärlden, och för hög och då kommer frustrationen. Men jag tror aldrig någon kommit på att sätta antiskallhalsband på hunden på lydnadsplan för att få den att ta apportbocken under tystnad. Man vill inte ha en låg hund där, utan en med svansen högt och schwung i steget.
Varför man inte resonerar på samma sätt i vardagen är en gåta.
Så hur gick det med lastbilen, undrar ni nu. Nja, sådär. Hundarna märkte den inte ens så det blev ett ganska misslyckat träningspass. Får placera mig mer strategiskt nästa gång…
Några visdomar som Maria Brandel delade med sig av – och som inte är någon nyhet men som man (i alla fall jag) kan behöva höra igen och igen är att inte vara rädd för att prova nya strategier, inte vara rädd för att ha flytande kriterier (beroende på miljö, dagsform, vad man gjort innan etc – flytande både upp och ner. Vad klarar min hund här och nu?) och inte vara rädd för att backa om det behövs. Men! att alltid jobba framåt och se till att inte fastna på ett ställe. Hellre gå lite för fort fram än lite för långsamt och inte låta hunden bli så bekväm på ett steg att den inte vill gå vidare utan tror att det den gör är slutprodukten. Det sista är ju verkligen något jag försökt jobba med senaste året, faktiskt har det varit min övergripande tanke. Klätt i Susan Garrett-kostymen Average or better har jag pressat på. Det är bra.
Däremot är jag – och inte bara jag – sämre på en annan sak och det är att jobba med det som man är riktigt dålig på. Det är så förstärkande när det går bra att det är lätt att hamna i fällan att man med sin hund gör det som man är bäst på. I träningspass efter träningspass. Så nu tar jag tjuren vid hornen och tar itu med sånt som verkligen behövs. Igår backade jag tusen steg och återgick till kloss samt baklänges march för fotgåendet med Gip. Fritt följ (och linförighet) är verkligen något som vi behöver, och vi behöver jobba på det. Det duger inte med halvdant. Och jag kan inte lappa och laga där vi är utan jag måste riva ner och sammanfoga byggklossarna på nytt. Så baklänges march med belöning bakom ryggen, och klossen med ingångar från alla håll. Det gick förvånansvärt bra och på morgonens träningspass idag kunde jag snabbt belöna i position och svänga upp åt rätt håll. Han tappade faktiskt inte fokus och position en enda gång när han gick rättvänt idag. Wow! Så ska det ju vara.
Kanske hamnade jag faktiskt till och med i fällan att inte gå framåt när det behövs? Njä, jag tror att vi behöver många lyckanden i den här övningen eftersom den har en historia av frustration (min). Dessutom såg jag till att vara noga med hur jag belönar. Jag leker ju helst med Gip (för det är så hejdundrande roligt!) men för att få in exaktheten måste jag belöna med godis, så jag såg till att ha godis gott nog och stort nog att vara lekfull med. Då kunde jag först belöna i position och sen kasta godbiten för att få en bra utgångspunkt för en ny repetition. Och dra på trissor om han inte blixtsnabbt jagade min hand, och galopperade ut för att ta den kastade godbiten. Bra där!
Nu gäller det att jag tänker igenom alla steg hur vi går vidare. Och tränar en sak i taget. Fotgåendet innehåller ju så tokigt många komponenter, och med en hund som Gip är det nog viktigt att ta en sak i taget. Gå rakt fram ett pass. Köra svängar ett annat, ingångar ett tredje, tempoväxlingar ett fjärde, stegförflyttningar ett femte, osv.
Vill då? Vad är det som halkat efter med honom? Den största svårigheten – att han hellre ville äta än leka – är vi på god väg att knäcka. Han lekte fint på kursen, och vid ett tillfälle stack han faktiskt och snodde leksaken trots att jag klickat och var på väg att ge godis. Hurra! Så där är en grej jag målmedvetet jobbat mig igenom. Nu är det inga problem att få honom att leka även om jag har en skål med korv framme. Han är ju så ung att det kan tyckas som en kilometerlång lista på vad som behövs tränas på, men det samma gäller ju Gip. Och det är inte det jag menar egentligen, även om just det jag jobbar på med Gip är ett moment. Utan jag menar sånt som har betydelse för många delar (och attityden i fotgåendet har ju onekligen det) så som ovilja att ta i, röra sig bort eller kunna vara stilla. Om jag ska pinpointa en sak med Vill så är det väldigt svårt för honom att släppa belöningarna. Både såna som är utlagda och de som finns i min hand (och jag jobbar helst så att jag kan ha både godis och leksaker framme). Så det ska vi verkligen ta itu med nu (igen! Eller kanske Mera!. Det är inget nytt.). Ett omvänt lockande med godbitar är han ganska bra på, men generaliserar inte till när jag bara håller godiset i handen under tex fritt följ. Kastar jag en leksak bakom honom har han hemskt svårt att inte kolla på den. Att röra sig från en godbitskål är svårt som tusan, och tar jag handen bakom ryggen vill han gärna följa med och kolla läget. Inte så att han försöker ta det jag har, utan han vill ha koll. Så jobba mer med att han måste se ut som att han heeeelt glömt att det finns nåt gott eller roligt i faggorna.
Och så måste jag så klart lista vad vi är bra på. Det går ju inte att bara jobba med svårigheter hela tiden, det vore alldeles för deppigt. Men att inte vara rädd för att ta tjuren vid hornen och faktiskt tro att man kommer lyckas – det är nog det viktigaste.
Vill och jag har varit iväg en hel vecka alldeles själva. Vi packade Valborg (husvagnen) full och åkte först på valp- och unghundskurs för Maria Brandel i tre dagar, för att därefter åka till mina föräldrar under ett dygn, och sen vidare till norra Öland och tollarspecial. Vilken lyx att bara ha en hund att rå om, och vilken lyx att få vara iväg med just den hunden! Vill har hunnit bli nio månader nu och han har blivit mycket mer utåtriktad. Mer fartfylld och med blixtsnabba reaktioner. På gott och ont. Jag funderade lite på hur det skulle gå att sova i en liten husvagn med massa ljud och grejer utanför men Vill agerade som han aldrig gjort annat än frekventerat campingar. Speciellt imponerad blev jag av honom på Böda camping som är gigantisk och väldigt stökig. Inte nog med skateboardåkare, massor med närgångna barn, hopptorn, minigolfbanor, 412 (!!) tollare, hav, domare, husvagn, harungar i omedelbar närhet, så var han ju dessutom ganska trött (eller borde vara!) när vi väl kom dit. Men han var alltså superduktig. Tyvärr så vaknade jag på lördagen och var sjuk, med feber och halsont och var inte alls på humör för att åka och kolla på jakttävlingarna som jag tänkt, utan stannade och tittade på lydnaden istället. Det visade sig vara ett klokt beslut på så sätt att jag kände mig helt kry på eftrmiddagen men eftersom det var en ganska dålig tävling (jag var inte imponerad av ekipagen. Alls.) så kändes det himlans snopet. Lydnad kan jag ju se närsomhelst, men inte jakt. Trist. På söndagen var det utställning, och det enda som unghundarna fick delta i så då var vi anmälda i juniorklassen. Den är för hundar mellan nio till arton månader, så våra valpar (Vill, Smart, Toy och Wilmer i hanar och Raja samt låtsassyrran Tassa i tikar) var yngst. Tjugosex hanar var anmälda och både Vill och Wilmer fick Hp. Kul! Fast till final kom vi tyvärr inte. Vi ställde även upp i avelsklassen med mamma Unni, så vi fick lite extra träning. Vann hela klabbet – alltså Best in Show – gjorde en elva och en halv år gammal tik. Jag har aldrig varit bland så många tollare förut och kan ju bara konstatera att de – nästan – ser lika olika ut som border collies. Allt från små taxbenta välpälsade, via nästan opälsade slimmade typer till långbenta, lagompälsade, som Vill. Vill var absolut en av de största tollarna på plats. Att han var stor visste jag ju, men SÅ stor… När tollarmästaren utsetts satte vi oss i bilen och körde hela vägen hem. Gudars skymning så jag saknat dem därhemma, nämligen.
Men vänta! Ska jag inte skriva nåt om Maria Brandel-kursen? Klart jag ska. Den var underbart, fantastiskt, superbt, toppenbra nämligen och förtjänar (minst!) ett eget inlägg. Vi var uppdelade i 3 grupper om 3-4 ekipage, på två instruktörer och behandlade följande:
* följsamhet
* stadga
* tempo/ta i
* apportering
* röra sig ifrån
* kedjor och tävlingsträning.
Bäst är att det verkligen kändes som alla fick jobba på sin egna nivå och med massa bra steg framåt. Jag har en helt lista med grejer att jobba på inom varje område. Super! Så jag tror att varje område kanske får bli ett eget inlägg? Jo, vi bestämmer det!
