Motiverade hundar

Första helgen i januari hade vi agilitykurs här på Motiverade hundar. Anniken Svensson och Eva-Karin Grönberg tog en massa fina bilder som jag tänkte dela med mig av. Enjoy!

Vill är så väldigt mycket tonåring nu att det nästan är skrattretande. Eller ja, jag slits mellan hopp och förtvivlan. Jag bara väntar på att han ska börja slå i dörrar, skrika att jag inte är hans mamma och skicka iväg mig att köpa öl och acnemedel. Och kanske en moppe. Han tänker bara på tjejer, och är disträ och brölig. Men så nästa sekund – efter han vankat runt, vält ut glas med sin svans som inte har någon styrsel, och skällt upprört på nånting – så kryper han nära, vill gosa eller visar prov på sin stjärnglans.

Oftast är han bara tossigt rolig!

Igår hade vi träningsgrupp i ridhuset. Jag gick dit en stund innan de andra kom och körde igenom Gip och Vill. Vill var supertaggad och så otroligt duktig. Vi tränade freestylemoves och han var lyhörd och lugn. Wow! Satte honom på viloplatsen och tog ut Gip. När jag tränat Gip en stund kom Anders och hämtade honom eftersom jag ville ha Vill ensam med de andra hundarna för en gångs skull. Man kan inte alltid ha en liten storebror att förlita sig på.

Och nu började katastrofen.

Vill ville fram till de andra hundarna (en staffetik och en border colliehanne). Fick han inte gå fram så kunde han i alla fall glo hejdlöst. Och fick han inte det så kunde han pipa, gnälla, skälla, yla. Och vägra att leka. Vägra helt att leka, och bara zooma ut när jag tyckte han skulle ta sin leksak.

Suck!

Fram till nyligen var han alltid så här fokuserad i träning!

Tillbaka på viloplatsen och snabbt fundera ut en ny strategi.

Första steget: leken. Jag vet ju att han hade svårt att leka i nya miljöer när han var liten. Det har blivit mycket bättre, men eftersom han så tydligt föredrar mat och jobbar bra för mat har jag blivit lat. Leker jag med Vill lika mycket som med Gip? Inte tillnärmelsevis. Bakläxa! Så när border collien vilade en stund i bilen tog jag fram leksakerna igen. Såg till att jag fick en engagerad lekstund och nöjde mig så med det.

Satte undan Vill igen och funderade på steg två. Engagemanget. Eller ljudet? Ljudet kommer i alla möjliga situationer (men jag har inte hört honom ljuda på det viset under arbete förut) och han kan mycket väl ljuda även om han är engagerad (kanske mest då?). Så jag fokuserade på att få honom lugn och sansad. Lät honom göra lätta saker och belönade lugn och fokus. Plötsligt var det som han drog en suck av lättnad och var med mig igen. Satte undan honom ett par minuter, och sen fick han komma ut ett par minuter till. Lugn och fokus igen. Bra där! Men vid det laget hade vi varit i ridhuset en timma och fyrtiofem minuter (varav första timman ensamma, och då varvat pausad med Gip som tränade) och det var hög tid att gå tillbaka.

Och så sån här. Jordens mysplutt.

Överodrnade kriterier som jag aldrig får glömma bort:

* lek. Testa honom med leken. Kan han inte leka så kan han inte jobba.

* lugn och fokus. Den lille hetsporren får inte jobba om han inte är lugn.

Allt det här är ju sånt jag vet väl. Sånt jag pratar med mina kursdeltagare om. Sånt jag inte ens borde behöva formulera för mig själv. Vill är ganska lugn och samlad i sina rörelser, vilket inte ska misstas för att han är lugn i huvudet. Igår blev det extra tydligt. Igår föll även beteendena ihop (han kunde inte jobba, bara stirra) men ofta har jag nog släppt igenom ett för hetsigt humör eftersom han ändå jobbar på fint. Jag måste hitta sätt att testa att han är i rätt modus för att över huvud taget få jobba. Under några veckor har han inte fått jobba med annat än lugn attityd när det varit andra hundar i närheten. Han har fått vara tyst i öppen bur, komma ut och leka, göra nån liten miniövning, leka och sen in i öppen bur (jag vill inte att andra hundar ska göra honom jätteupphetsad). Så den biten (utom leken igår) börjar bli bättre. Men nu får jag fundera ut hur jag ska gå vidare.

Det är ingen som kan komma och säga att det är tråkigt med en Vill i huset i alla fall, den saken är klar. Jag vill också tillägga att det var ytterligare faktorer som spelade in igår: Boo höglöper. Naturligtvis är det ett stresspåslag även om killarna faktiskt inte visar så mycket så länge hon är enbart ett kompostgaller bort. Vill var ensam i ridhuset, utan Gip. Det kan ha en större påverkan än jag inser. Han är 14 månader. I den åldern var jag övertygad om att Gip aldrig skulle kunna gå att träna ordentligt med – han var bara intresserad av att kissa. Tack och lov gick det över. Än så länge ger jag inte upp om Vill, han är en fantastisk hund, som just nu har lite annat att tänka på.

Det är fredag! För första gången på evigheters evighet är jag så där skönt fredagstrött som man blir efter en intensiv jobbvecka. Den sortens trötthet har varit saknad, och dessvärre under en period varit ersatt av andra sorters trötthet: leda, sömnlösa nätter-trötthet, oroströtthet och allmän brist på energi. Men jag har landat nu, mitt i tillvaron, och får göra det som jag älskar mest av allt i hela livet. Hur mycket tur har inte jag?

Den här veckan har innehållit sköna rutiner. Jag har varit ensam hemma eftersom Anders är i Oslo, så jag har styrt helt själv. Gått upp samma tid varje dag (vaknat av mig själv), gått långa promenader med hundarna, suttit en hel del vid datorn eftersom jag haft privatlektioner och kurser (valp-, hundmötes-, och fokuskurs) varje kväll som behöver förberedas, och däremellan tränat hundar och gjort såna där vanliga saker som folk gör, typ lagat mat och tittat på teve och pratat i telefon. I söndags var jag på vallhundsclinic följt av privatlektion, dessutom, så jag har varit igång mest hela tiden.

Boo höglöper så jag har inte kunnat lämna alla fyra i huset utan tillsyn, och grabbarna har fått vara med på kurserna. Fått jobba som demohundar och med att ligga i bur och vänta snällt. Tycker mig se en klar förändring på Vills otålighet i buren, med öppen dörr blir han trygg i vad han ska göra. Bra där, ännu en bra rutin ”på köpet”.

Några andra saker som jag vill uppnå under 2013, som har med rutiner att göra är:

* träna oftare med andra

* dokumentera min träning skriftligen samt ha en plan inför varje träningspass baserat på detta

* filma min träning

* träna på nya ställen

* blogga mera

Det enda jag verkligen gjort än så länge – och snart har 1/12-del av året gått! – är träna mer tillsammans med andra. Dock finns det inskrivet i kalendern flera träningstillfällen utanför gården, som jag verkligen ser fram emot. Men jag måste bli bättre på att ta bilen och köra iväg. Ta med någon hund och träna på parkeringen utanför ICA och liknande. Man behöver inte hyra ett ridhus och vara iväg ett helt gäng. En kvart medan Anders är inne och handlar är perfekt.

Det andra borde inte heller vara så svårt – bara GÖR det. Så nu gör jag i alla fall en sak på listan och bloggar. Även om detta inlägget var lite blaha, så är det ett sätt att komma igång, precis vad som krävs. Bara gör´t. Vilka rutiner skulle du önska du hade infört?

I helgen har jag haft besök av Ingerid (http://www.ingerid.no/). Förutom att hon höll i två temakurser som blev väldigt bra (fokus respektive kontaktfält) så hann vi också med lite träning. Mitt stora dilemma när det gäller agility är att jag å ena sidan har ett ridhus fullt med alla hinder + en border collie som är perfekt lämpad för agility och älskar det, och å andra sidan att jag inte tycker det är så kul. Eller så här: det är superkul när jag fattar men jag har gjort det alldeles för svårt för mig. Jag har lagt mig på en nivå där jag inte är, och har satt mig i situationer jag inte behärskar. Jag har gått kurser som lämpar sig bättre för någon som redan kunnat litegrann, och har inte kunnat göra något vettigt av det hemma. Det har lett till att jag tränat extremt lite agility – och bara detaljer, oförmögen att sätta ihop det till en helhet. Och så blir jag omsprungen (i dubbel bemärkelse) av såna som gått en hoppsan hejsan-kurs med hundar med betydligt mindre kapacitet än mitt lilla oljade Grus. Så Ingerids mål för igår var att jag skulle tycka det är KUL. Hon satte upp en liten bana och vi fick springa. Hopphinder och tunnlar. Och då visar det sig att all den där detaljträningen visst gett resultat ändå. Gip har massa fina kunskaper om agility – och vi sprang snabbt och hade roligt. Och plötsligt väcktes lusten igen. Det är ju så här det ska kännas. Inte som ett krav utan som något man längtar till.

Så. Jag bestämmer mig för att ge agilityn en chans till. Och jag får lov att börja från början, med detaljer, ironiskt nog. För om vi ska komma någon vart måste de ju fungera. MEN den stora skillnaden är att jag samtidigt ska ge Gip lite vingar – han ska få springa flera hinder på en gång, för att jag och han tycker det är roligt.

För att utmana mig själv ska jag posta vissa delar i filmform här på bloggen. Jag ska börja med nosduttarna för kontaktfälten. Jag lovar inte en film om dagen eller ens en i veckan, men för att visa att något händer. Att detaljerna sätts ihop i en helhet.

Däremot lovar jag att bara hålla på så länge det känns kul.