Motiverade hundar

… eller när super-on blir super-off.

Gip blir låg när andra hundar skäller på honom. Jag upplever det inte som han blir rädd, utan han vill bara dit och lugna dem. Redan som valp, på vår första valpkurs (Gip har gått tre olika valpkurser, hehe), agerade han lite medlare om det var någon valp som var rädd. Han är helt fantastisk på att ta alla möjliga olika hundar, och han är expert på att leka med dem på deras sätt (eller inte leka alls om de hellre vill det). Hans känslighet inför andras sinnesstämningar gör honom till en himla fin hund, men det ställer ju också till en del i träningen. En aspekt av detta är ju att han blir så påverkad av min nervositet på tävling att han inte (heller) håller ihop. Det största träningsbekymret jag haft är att han inte vill träna när Vill är i närheten. Även om Vill numer inte blir hysterisk när någon annan får något roligt, så märks det tydligt på honom att han tycker att han borde få det i stället. Idag tränade jag att växla mellan superhögt lekengagemang och ingångar i fotpositon. Med Vill balanserar jag mellan att göra det perfekt och gå upp i stress (och börja låta, HOPPA i stället för att gå in i fotposition, och få överslag och börja göra andra beteenden, tex backa och snurra). Höll passet superkort och vid minsta tendens på att han höll på att slå över, satte jag mig och strök honom lätt över bringan. Det har vi tränat mycket på, och bara min hand på bröstet får honom genast lugnare. Så lek igen, och ingång. Var väldigt nöjd med passet.

Eftersom vi hade lekt, ville Vill ut och svalka sig, så jag släppte ut honom och kallade till mig Gip. Lekte med honom – inga problem, och sa tack. Ställe mig i position, och… inget. Han ställde sig framför mig, visade tydliga avståndsökande signaler (vände bort huvudet, gäspade). Eftersom Vill var precis utanför så tog jag Gip till ett annat rum och tänkte att ökat avstånd skulle hjälpa. Men nej. Begrep han inte övningen? Jag hämtade en kloss som han är superbekant med, men samma sak. Han ställde sig på den men gick inte in till min sida. Leka gjorde han bra, han kan fuskleka men det kan jag lätt identifiera på att han låter helt annorlunda och rör kroppen på ett annat sätt än när han är riktigt engagerad, så det förbryllar mig också. Kan man leka så kan man träna – eller?

Jag undrar vad i träningen med Vill han tyckte var äckligt. Det var ju ett lyckat träningspass, så bara glada tankar. Vill råkade hugga mig i fingret när han missade leksaken, vilket fick mig att säga AJ! ganska högt. Kan det vara det? Det var ju ingen irritation gentemot Vill, utan bara det att det faktiskt gjorde ont… Han brukar definitivt inte bli illa berörd när Vill och jag leker, tvärtom är de ofta med båda två. Måste fundera. Och kära nån så jag önskade att jag hade min filmkamera vid såna här tillfällen. Tyvärr har den gått hädan och jag har inte hunnit införskaffa en ny. Back to the drawing board för mig.

Edit: Det KAN ju vara så att han inte riktigt begrep vad han skulle göra också. En kombination säkert. Efter jag skrev det ovan försökte jag igen, med frisbeen. Fick inte samma sorts avståndsökande signaler – alls. Tvärtom. Däremot verkade han fortfarande osäker på vad han skulle göra. Jag tror dock jag kan misstänka vad det beror på. Ska utvärdera och återkomma!

Att ha en lättmotiverad hund gör träningen både roligare och enklare. En hund som Vill som säger KUUUUL om allt är otroligt självförstärkande att träna. Han får aldrig nog, han säger aldrig nej och han tigger om mer mer mer. Däremot är det otroligt lätt att bli lat. Han är en godisgris av rang och jobbar minst lika bra för godis som lek – även när det kommer till ta i-moment. Men jag vill ju kunna välja. Och för att komma någonstans måste man träna på det. Träna på att växla mellan mat och lek utan att det krävs övertalning till exempel.

Success is the sum of small efforts repeated day in and day out.

(R. Collier)

Idag tränade vi på att kunna kampa trots att det stod en skål med färskfoder bredvid. När han såg ut som han inte tänkte på maten så fick han varsågod. Det tog lång tid första gången, lång tid andra men tredje, fjärde och femte gången grep hand direkt. Första gången jag bad honom göra något mer (gå en bit fritt följ bredvid mig) så kunde han inte det. Andra gången kunde kan. Tredje gången såg han ut som han inte tänkte på maten, fick ett ta det (kampa) och direkt ett varsågod. Han vände blixtsnabbt för att springa till matskålen, dvs den var inte alls bortglömd, men det gör heller inget. Kriteriet är att han ska se ut och bete sig som om han inte tänker på maten. Jag bytte leksaker några gånger och fick totalt olika resultat. Vanlig kampleksak med ludd och boll ville han hellre leka med än med Gips jollyball. En stor rosa pipboll ville han ha till och med mer än maten (när jag sa varsågod sprang han till bollen i stället för maten… – inte heller bra) och hans roliga flärpleksak var lika rolig som maten var god (den tog jag dock i slutet så hur mycket dagens träning spelade in är svårt att säga). Han kan leka med den ute, men när belöningen för att leka med den var att få snö sparkad i ansiktet så var det svårt.

Så: rosa boll – färskfoder i skål – snö – flärpleksak – vanlig fårskinnskampis och jollyboll i fallande ordning om Vill får välja. (Gips lista med samma saker skulle vara jolly boll – rosa boll – färskfoder – fårskinnskampis – flärpleksak …. – snö (långt efter, han gillar inte att få snö i ansiktet alls).

Så. Vad är det då som ger framgång? Ja – som den republikanske politikern ovan säger: övning. Små små steg, ofta. Det gäller inte minst i hundträning där det är så lätt att gå för fort fram. Jag hade kunnat träna på att gå fritt följ eller något annat svårt, med maten på backen och belönat när Vill sett ut som om han förstod. Eller så hade jag kunnat strunta i maten och bara kampbelönat. Men genom att jobba med två belöningsformer, som båda två gillas av tollaren, så får jag positiva känslor i båda riktningar, och jag riskerar dessutom inte att få dålig träning i momentet.

Jag tror också att framgång handlar om inställning. För en del verkar det vara så jäkla klacksparkigt. De tävlar lydnadsklass ett fyrtiotre gånger och är lika glada – och får det att verka som framgång. Och en del går in med inställningen att går det så går det, jag kollar på momenten på de ekipage som (förhoppningsvis) är framför mig – och de lyckas. Och för andra, mig till exempel, är det hängsler, och livrem och hjälm och åksjuketabletter som gäller, och nästan oavsett resultat så är det inte nog. Det kunde alltid gått bättre. Och det är en jäkligt kass inställning att ha, framförallt om det leder till att man grottar ner sig och blir missmodig.

Så ja, att bryta ner i smådelar och säkra dem och analysera är både bra och nödvändigt – så länge man ibland dyker upp vid ytan och kör lite helhet. Vågar ta lite risker och vågar satsa.

Och den balansen är svår, jag tenderar att bara träna finlir och glömma bort helheten. Utom ibland, som vid den viktiga belöningshanteringen med Vill där jag av lathet eller obetänksamhet traskat på i ullstrumporna och glömt bort detaljerna. Som tur är är han enkel att styra åt rätt håll igen, tack vare att han ju faktiskt gillar det mesta jag erbjuder.

Och kanske är det lite så här också:

Success is a mixture of preparation and luck.

(Francis Underwood, teveserien House of Cards)

Om exakt en månad börjar Vills och min elitsatsning i lydnad. Längtar så jag håller på att bli galen. Jag gick ju samma satsning med Gip förra året, så jag är inte helt ovetande om vad som komma skall. Mycket bra förutsättningar! När jag anmälde mig satte jag mig och skrev ner vad jag tänkte jag skulle satsa på lite extra sista tiden tills vi börjar, och skickade det till instruktör Anna.

Tänkte jag skulle dela med mig:
– fritt följ där jag jobbat mycket med detaljer och mindre med uthållighet, så tänkte det kunde vara bra nu.
– apporten – snabba gripanden (fr hand och mark), hålla fast, proofing (göra tricks med apporten i mun, omvänt lockande osv). Är han bara tyst så är han en superstar. Han kan oftast göra en sen får han göra nåt annat en sekund, sen en till. Annars kommer ljudet. Blä!
– röra sig ifrån, ex runda saker, springa till target
– ingångar. Klockrena med kloss, snea tveksamma utan. Don’t know why.
– göra saker i rörelse (stå och ligg under march). Han är snabb både att ligga och stå – och snabb att röra sig igen…
– ergo: stadga. Han är så jäkla snabb alltså, men det börjar bli bättre. Jobbar med massa störningsträning, att jag rör mig, andra hundar, verkligen locka med godis, trycka och dra osv.
– belöningar. Leka bra (bättre) – han säger att han vill ha godis, men leker oftast fint efter lite övertalning. Skulle vilja kunna skita i övertalningen… – låta bli att undersöka händerna. Har börjat varva med externbelöning för att han inte ska misstänka att jag inte ska ge honom nåt om han inte vet att jag har det. Jobbat massor med att få honom släppa både blick och tanke på belöningarna – men det är svårt.

Anna tyckte detta lät bra, men tyckte dessutom att jag skulle börja med vittringen och fjärren.

Senaste två veckorna har varit totalt träningsbefriade (nja, nu överdriver jag, men det har varit mycket annat som tagit tid och varken ork eller lust har varit där det borde. Vilket innebär att vi tränat mycket detaljer. Har dessutom satt igång både vittringen och börjat fnula på fjärren, så det är bra. Har gjort en poäng av att inte ha en enda karamell i händerna, och jag tycker det börjar ge utslag. Senaste dagarna har vi bara tränat på ordförståelse, vilket innebär tricks. Känns som vi har fina grunder och jag tror verkligen lille Vill-i-Wånkenstjärna kan bli den superstar han har förutsättningar för.Men då gäller det att det inte blir det här:

Så många tankar på hur jag går till väga på bästa sätt. Och jag tror listan ovan är en bra start. Så idag har jag beställt ett halsband med stjärnor på. Nej, man ska inte underskatta det mentala. 😉

Det är lätt för mig att säga hur bra mina kurser är 😉 men det som verkligen betyder något är naturligtvis hur kursdeltagarna upplever det. Jag frågade de som gått möteskurserna om de kunde tänka sig att skriva en rad eller två om deras erfarenheter, och ja… jag blir rörd och tacksam av deras ord.

Tuvas matte skriver:

Min hund Tuva är rädd för nya människor och många andra saker, som plötsliga ljud och händelser. Hon får panik och tar till flykt eller försöker skrämmas genom att skälla. Jag blev tipsad av en kompis om Motiverade hundar, hittade till deras möteskurs i september och knep en plats direkt! Jag och Tuva fick träna på tre figuranter, som då var okända för Tuva. Två kvinnor och en man. Vi märkte snabbt att hon tyckte att okända män var mer otäcka än okända kvinnor. Det tog inte många sessioner innan hon älskade de främmande kvinnorna. Vi tränade i olika miljöer, och med sådant avstånd som Tuva klarade av – och innan kursens sista tillfälle kunde min rädda lilla loppa till hund gå förbi och fram till figuranten, hon kunde ta godis från honom och även leka lite. Detta är fantastiskt och jag är så tacksam! Möteskursen har även visat sig göra nytta i fler situationer. Jag kan läsa min hund bättre och vi kan idag gå förbi människor i trapphuset, vi kan gå vanliga promenader och vi behöver inte längre gå omvägar för att undvika möten med människor. Hon vänjer sig snabbare vid nya situationer och jag tycker hon blivit modigare. Vi behöver inte begränsa vår vardag alls lika mycket längre, och det är det bästa resultatet vi kunnat önska oss! Vi tränar just nu på en killkompis som Tuva tycker är jätteläskig. Målet är att hon ska kunna acceptera honom och vara helt avslappnad när han är omkring, och vi är på god väg Tack Motiverade hundar för allt ni lärt oss!

Erik och Maria berättar så här:

Vi är så glada och tacksamma att vi anmälde oss till Möteskurs hos Motiverade hundar. Anledningen till att vi anmälde oss till kursen var att vår hund gjorde högljudda utfall i kopplet vid hundmöten. Vi har gått kurser på andra ställen tidigare. Då har vi känt oss misslyckade och uttröttade när vi kommit hem och känt att vår hund fått ligga på en alldeles för hög stressnivå för att kunna ta till sig övningarna under kursen.
Efter första kurstillfället med Jessica tog vi med oss en känsla av att ha lyckats! Det var obeskrivligt härligt. Vår hund gick ner i stress under kurstillfällena och förstod snabbt metoden. Jessica vägledde oss tryggt och tydligt hela tiden i en takt anpassad efter hunden. Med Jessicas hjälp har vi fått en effektiv metod att använda oss av när vi möter hundar under våra promenader. Nu vet vi vad vi ska göra när vi får syn på en hund och fasar inte längre för att få hundmöten.
Vi rekommenderar verkligen andra att gå kursen!

Och Leos matte säger:

Min hund Leo är mycket osäker när det kommer till främmande människor.
Han skäller, gör utfall och får han chansen biter han först och frågar sen.

Detta har resulterat i en isolerad tillvaro där vi undviker att ta hem gäster eller besöka platser där vi riskerar att stöta på andra. De tillfällen där möten inte gått att undvika har i många fall inneburit en hemsk situation för oss båda, för mig en skräck för att han ska bita någon och för honom en obehaglig situation med stress, rädsla och utfall.

Genom möteskursen lärde jag mig en metod för att hjälpa Leo göra rätt.
Han vet att jag hjälper och tillåter honom att hantera och klara av situationen, något som har blivit en trygghet för oss båda.
Metoden kan jag nu använda i alla situationer som Leo tycker är jobbiga och det gör att vi idag vågar och klarar av mycket mer än innan. T.ex. hade vi i början av året närmaste släkten hemma på besök, något som hade varit helt otänkbart innan kursen.

Nu ska vi fortsätta att träna vidare och utforska sådant vi inte vågat och klarat av tidigare, nu är möjligheterna oändliga!

I mars börjar en ny omgång, och det finns fortfarande platser kvar. Läs mer här!

I helgen var jag i Skåne, närmare bestämt i Dalby och Hundharmoni och pratade om hur det är att bo med ett helt gäng hundar. Jag utgick mest från min egen erfarenhet och berättade om både sånt jag gjort rätt (som jag tycker) och sånt jag önskar jag gjort annorlunda. Det var premiär för mig att hålla ett heldagsseminarie med enbart teori och jag var mest nervös för att jag skulle ha beräknat tiden åt helskotta fel, men det höll sig bra inom tidsramarna jag satt upp. Gip var med som sällskapdam och demohund, och han är ju faktiskt en helt fantastisk liten kollega. Vilken kille alltså! Charmade brallorna av publiken, låg snällt och väntade på sin tur och var en pepp och aktiv demohund när det var hans tur att komma ut och visa något (utom på slutet då han var TRÖTT och faktiskt knappt kunde äta mer leverpastej). Det kändes också som att jag lagt mig på en bra nivå, och kommentarerna efteråt var väldigt positiva. Jag gillar verkligen att hålla föredrag, tycker det är fantastiskt roligt att ”stå på scen” och det här var ett ämne som kändes både relevant och bra. Kommer säkert köra det igen.

Idag är vi inte lika glada här hemma. Lille Vill är inlämnad på Djursjukhuset. De ska röntga en tand, och eventuellt operera. hemskt oroligt.

Okej. Ni har säkert märkt att det saknats lite träningsdrive hos mig senaste tiden. Vi kan skylla vintern på det. Eller också är vi (jag) ärlig(a) och lägger skulden där skulden bör läggas: på mig själv och mina kassa tävlingsnerver. Ja, att jag inte höll ihop på tävling var ett hårt slag mot min självbild. Jag tycker helt enkelt inte det är lika roligt att tävla om jag inte har ett mål, och när det kändes som om vi (Gip och jag) aldrig skulle kunna tävla lydnad så tappade jag sugen. Stackars Grusungen har fått träna oväsentligheter bra länge nu. Eller ja, han tycker ju inte det är oväsentligheter, och det är det så klart inte heller, massa bra grejer. Men inget som är färdigt på något minsta sätt. Lite här och lite där. Och på något sätt har Vill fått åka med på det tåget också, trots att jag är övertygad om att om jag bara tränade oss – honom – tävlingsklar(a) så skulle han skita i mig och mina nerver och prestera strålande.

Så idag fattade jag två beslut: Gip ska få tävla agility. Det kräver främst en sak av mig – utöver hundträning så klart – nämligen att jag går ner i vikt och skaffar mig en kondition som inte är en 80-årig storrökande astmatikers. Har börjat bra där. En dag i taget, right. Har dessutom spanat in en tävling tillräckligt långt fram för att jag ska ha en rimlig chans att klara det, men inte så långt fram att jag förlorar fokus. Så. Border collien blir agilityhund, det är ju det han gillar bäst.

Mitt andra beslut är att satsa på lydnaden med Vill. Satsa ordentligt, inget mesigt halvdant. Så idag anmälde jag mig till elitsatsning i lydnad för Anna 3vallare, Canis Sörmland. Jajemän, samma Anna som jag gått både Canis klickertränarutbildning och elistatsningen i lydnad med Gip för. Trivs så himla bra med henne, så jag vet att det kommer bli alla tiders.

Första träffen är i mitten av mars, och jag inser att Vill och jag inte har ett enda moment i ens Lp1 helt färdigt. Så februari och halva mars kommer ägnas åt att lära tollaren de där lydnadsmomenten jag skjutit upp alldeles för länge. Roligt! Ska börja med att gå igenom grundfärdighetsschemat och se vad jag missat där.

Det är inte det logistiskt mest intelligenta att göra så här, men för mig och hundarna hoppas jag ändå att det kommer bli roligast. Det kanske blir färre tävlingar vi hinner med under ett år, men vem vet, det kanske blir bra ändå. Jag tror ju det, annars skulle jag inte göra det så sablans svårt för mig. Jakten, vallningen, viltspåret, rallyn och HtM ligger ju också och skvalpar där i bakhuvudet. En dag i taget, var det ja. Så, nu hoppas jag att det kanske kan komma några träningsbloggar från mig framöver, inte bara massa urtrist planerande.