Att ha en lättmotiverad hund gör träningen både roligare och enklare. En hund som Vill som säger KUUUUL om allt är otroligt självförstärkande att träna. Han får aldrig nog, han säger aldrig nej och han tigger om mer mer mer. Däremot är det otroligt lätt att bli lat. Han är en godisgris av rang och jobbar minst lika bra för godis som lek – även när det kommer till ta i-moment. Men jag vill ju kunna välja. Och för att komma någonstans måste man träna på det. Träna på att växla mellan mat och lek utan att det krävs övertalning till exempel.
Success is the sum of small efforts repeated day in and day out.
(R. Collier)
Idag tränade vi på att kunna kampa trots att det stod en skål med färskfoder bredvid. När han såg ut som han inte tänkte på maten så fick han varsågod. Det tog lång tid första gången, lång tid andra men tredje, fjärde och femte gången grep hand direkt. Första gången jag bad honom göra något mer (gå en bit fritt följ bredvid mig) så kunde han inte det. Andra gången kunde kan. Tredje gången såg han ut som han inte tänkte på maten, fick ett ta det (kampa) och direkt ett varsågod. Han vände blixtsnabbt för att springa till matskålen, dvs den var inte alls bortglömd, men det gör heller inget. Kriteriet är att han ska se ut och bete sig som om han inte tänker på maten. Jag bytte leksaker några gånger och fick totalt olika resultat. Vanlig kampleksak med ludd och boll ville han hellre leka med än med Gips jollyball. En stor rosa pipboll ville han ha till och med mer än maten (när jag sa varsågod sprang han till bollen i stället för maten… – inte heller bra) och hans roliga flärpleksak var lika rolig som maten var god (den tog jag dock i slutet så hur mycket dagens träning spelade in är svårt att säga). Han kan leka med den ute, men när belöningen för att leka med den var att få snö sparkad i ansiktet så var det svårt.
Så: rosa boll – färskfoder i skål – snö – flärpleksak – vanlig fårskinnskampis och jollyboll i fallande ordning om Vill får välja. (Gips lista med samma saker skulle vara jolly boll – rosa boll – färskfoder – fårskinnskampis – flärpleksak …. – snö (långt efter, han gillar inte att få snö i ansiktet alls).
Så. Vad är det då som ger framgång? Ja – som den republikanske politikern ovan säger: övning. Små små steg, ofta. Det gäller inte minst i hundträning där det är så lätt att gå för fort fram. Jag hade kunnat träna på att gå fritt följ eller något annat svårt, med maten på backen och belönat när Vill sett ut som om han förstod. Eller så hade jag kunnat strunta i maten och bara kampbelönat. Men genom att jobba med två belöningsformer, som båda två gillas av tollaren, så får jag positiva känslor i båda riktningar, och jag riskerar dessutom inte att få dålig träning i momentet.
Jag tror också att framgång handlar om inställning. För en del verkar det vara så jäkla klacksparkigt. De tävlar lydnadsklass ett fyrtiotre gånger och är lika glada – och får det att verka som framgång. Och en del går in med inställningen att går det så går det, jag kollar på momenten på de ekipage som (förhoppningsvis) är framför mig – och de lyckas. Och för andra, mig till exempel, är det hängsler, och livrem och hjälm och åksjuketabletter som gäller, och nästan oavsett resultat så är det inte nog. Det kunde alltid gått bättre. Och det är en jäkligt kass inställning att ha, framförallt om det leder till att man grottar ner sig och blir missmodig.
Så ja, att bryta ner i smådelar och säkra dem och analysera är både bra och nödvändigt – så länge man ibland dyker upp vid ytan och kör lite helhet. Vågar ta lite risker och vågar satsa.
Och den balansen är svår, jag tenderar att bara träna finlir och glömma bort helheten. Utom ibland, som vid den viktiga belöningshanteringen med Vill där jag av lathet eller obetänksamhet traskat på i ullstrumporna och glömt bort detaljerna. Som tur är är han enkel att styra åt rätt håll igen, tack vare att han ju faktiskt gillar det mesta jag erbjuder.
Och kanske är det lite så här också:
Success is a mixture of preparation and luck.
(Francis Underwood, teveserien House of Cards)
