Idag har Gip och jag varit på freestylekurs. Jag hade sett fram emot den som sjutton, taggat genom att damma av gamla tricks, förberett med ohemula mängder godis och leksaker och lyssnat på musik (!) och planerat. Upp i ottan på en lediga söndag och iväg. Gip körde sina dramatiska ”nu är jag här”-ljud och verkade som vanligt när vi kom in. Fast pipig. Försökte gå ut med honom för att se om han ville bajsa, men nej. Han fortsatte pipa och kändes obekväm. Kunde inte slappna av. Svettades under trampdynorna. Luktade metall ur munnen. Ville inte äta godiset. Däremot ville han leka, så jag propsade på att han kunde träna. Efter första praktiska passet verkade han gladare och slappnade av i pausen. Kändes dock inte helt som vanligt. Mer utzoomad och störd. Dock var det längesen som Gip var på ett kurstillfälle där alla jobbade samtidigt (fem + två hundar i lokalen) och dessutom inomhus. Vi tränade lite till och han verkade lite gladare. Shejpade honom och han åt kycklinghals. Var mitt vanliga glada Grus igen. Men så skulle vi prova ett helt nytt trick, ett som Gip aldrig provat och jag föll för frestelsen att locka med godis. Och han följer ju inte godis, jag vet ju det, han är ju bäst i världen på omvänd lockning och jag klappar mig på axeln hundra gånger om dagen för att han är så grym på det, och därmed världens enklaste att träna med, och ändå föll jag för frestelsen. Och Gip blev låg och rädd och ledsen och jag försökte igen och han blev klängig. Och hoppade upp på min axel och försökte blidka mig. Bad mig vara som vanligt och inte så konstig. Så han slapp och vi lekte andra tricks som han kan, och jag belönade med Jolly Bollen och han var glad. Men jag är ledsen. Ledsen för att han blir så påverkad av mig och för att det förgiftar så mycket. Ledsen för att vi kanske aldrig kommer kunna tävla om han alltid kommer bli så påverkad av mig. Och ledsen för att det nu känns totalt okul med freestyle som skulle vara det som vi gjorde på skoj tills jag kan tackla mina nerver och det kan vara roligt att tävla lydnad, som vi båda älskar att träna. Om två veckor ska vi tillbaka och då ska jag ha snickrat ihop ett program och vi ska ha tränat in det och visa upp det. Jo tjena.
Skomakarens barn och vittringsapporteringen
Det finns vissa moment som jag drar mig för att träna, utan att egentligen veta varför. Ofta ganska roliga saker för detaljnörden, dessutom. Apportbocken gav mig mardrömmar och jag drog mig i det längsta för att börja träna slalom, till exempel. Nu är det – och framförallt apporten – favoritmoment. En annan sak som jag dragit mig för att börja träna är vittringsapporteringen vilket är ännu konstigare, med tanke på att nosarbete är en sak jag jobbar med ofta med mina hundar. Gip fick prova på det vid ett tillfälle på elitsatsningen, i oktober förra året, men har inte gjort det sedan dess. Då fick han markera en klädnypa som jag höll i handen. Vill fick för ett par veckor sen markera postitlappar som jag satte upp på kylen, med ett jäkla geggande som följd. Kändes inte bra.
Varför jag inte bara lagt pinnarna i sökbanan är ett mysterium, men idag: sagt och gjort. Gip är ju ett litet specialsöksgeni och kan den leken mycket bra – efter en belöning när han nosade på rätt burk fattade han vad det var han skulle leta efter. På filmen ser ni tredje belöningen – inga konstigheter. Jag bytte sen ut rätt pinne mot en som jag i princip bara snuddade vid, för att få honom att leta noggrannare, och då gick han metodiskt över alla burkarna i stället för att bara springa rätt fram mot den rätta. Sedan fick han jobba lite med en tepåse (den doft vi börjar med och som han kan utan någon som helst tvekan) och jag la på lite fart (hetsade upp honom med halsbandsgrepp och skickade honom på lite avstånd) och upphetsning (bollbelöning), vilket är en ny situation. Självklart klarade han det fingemang också. Nästa steg var lite svårare – nu plockade jag ut pinnarna och la dem på golvet. Först ville han plocka upp dem (det är nästa steg), men efter ett par försök så förstod han att jag bara ville att han skulle frysmarkera dem (också något han kan sen specialsöket). Jag varvade mellan att lägga de andra pinnarna tätt intill och utspritt, vilket inte verkade göra någon skillnad för Gip. Tre korta träningspass tog oss så långt – något jag tackar specialsöksträningen för. Nu är det bara resten kvar.
Vill då? Ja, han hade aldrig satt sin fot på en sökbana förut, så jag fick börja från absolut scratch med honom. Han verkar dock ha fallenhet för det, så det kommer nog inte ta lång tid för honom att lära sig leken han också. Men än så länge fick han bara markera tepåsar. Skomakarens barn och specialsöksinstruktörens hundar, ni vet.
