Motiverade hundar

I torsdags var Vill och jag i sällskap med Ida och tävlade lydnad på Borås brukshundklubb. Ida peppade mig på precis rätt sätt i bilen, genom att prata om trafficking, källarbarn och annat hemskt, och fick mig att faktiskt glömma att jag var så nervös att jag var kräkfärdig.

Vi kom i precis lagom god tid, och jag hade varit där på måndagen om miljötränat (både mig och Vill!) vilket var bra. Jag oroade mig allra mest över att Vill skulle vara seg i värmen och att han skulle smittas av min nervositet (som Gip), men han var glad och pigg och pepp. Vi drog startnummer 6 och eftersom platsen delades i två med startnummer 1-5 i första så fick Vill ligga på kanten. Han har aldrig någonsin rest sig upp på träning av platsen, däremot började han dagarna före att inte lägga sig ner på första ”ligg” och inte heller sätta sig upp direkt, så jag var lite spänd på hur det skulle bli. Och så klart nervös för om nån annan hund skulle spänna sig mot Vill. Nå, han la sig (på höften) direkt, låg som ett litet ljus (vid ett tillfälle la han ner huvudet på tassen, så avspänd var han, och jag blev lite nervös för att han inte var i jobbmode) och reste sig upp precis som han skulle när TL bad oss sätta upp hundarna. 10 poäng!

Tandvisningen var en potentiellt spännande historia. Domaren satte sig på knä framför hundarna och tog synnerligen god tid på sig. Jag befarade hångel, men Vill som en liten stenstod på rumpan. 10 poäng.

Efter detta var jag superdupernöjd, platsen ÄR läskig. Jag litar som sagt helt på Vill, men man vet aldrig vad som kan hända. Satte in Vill i bilen en liten stund och gick och tittade på ett par ekipage.

När det var vår tur harkalde sig Vill och sa ”Detta fixar vi!”. Linförigheten kändes som en dröm och hade han inte nosat på den sprayade linjen under sista vändningen innan ”Gör halt – moment slut” så vetta tusan om det inte hade blivit en tia. Nu blev det nio och jag är så löjligt nöjd med det! ”Det blir inga problem det här” sa domaren direkt efter momentet. Snacka om pepp!

Så döm om min förvåning när Vill inte la sig på första ”ligg” under läggandet. Jag gav ett DK och då la han sig direkt, och utförde resten av momentet skitbra, men det blev en nolla. 🙁

Inkallning: 9,5 snett sättande. Nöjd med farten! Det snea sättandet kom inte som en överraskning, och jag är glad att han inte hoppade upp mot min kropp och dunsade i mig, utan att det var prydligt.

Ställande: 8,5 tog ett par steg innan han stod stilla. Det visste jag var en svaghet, så det är bara träna mer. Ska faktiskt försöka få till ett hoppstå. Var nöjd att han stod blickstilla under hela momentet i övrigt.

Apportering 9. Mitt fel – jag gav honom den istf låta honom gripa.

Hopp: 10

Helhet: 9

Summa: 168 poäng 3 placering! Väldigt nöjd med de poängen med tanke på vår nolla. Om om inte varit.

Tyvärr blev det inget på filmen. Ida var snäll nog och filmade men min muppiga kamera ville inte låta mig se den sen…

Men, poäng är nog viktigt men det absolut viktigaste är ändå KÄNSLAN och den kunde inte ha varit bättre. Jag var inte nervös en sekund att Vill inte skulle sköta sin del, han var glad och pepp och trivdes. Det märktes tydligt att detta var något han tyckte var kul. Trots att han bara gått ett helt program ett par tre gånger så var han inte ett dugg bekymrad. Och efteråt fick han veta att han var en kung och en stjärna och min lilla hjälte!

Stämningen på tävlingsplatsen var superduper. Alla hälsade, var trevliga som tusan (när jag vid prisutdelningen inte fick nån buckla så var det en som påminde den som delade ut priserna, haha), och det var precis lagom litet och intimt för att jag skulle känna mig hemma. Och jag tror inte någon missade hur sjukt nöjd jag var med vår insats. Men det bjuder jag på!

Det har varit ett par ganska turbuldenta månader, träningsmässigt, sedan jag skrev senast. Gip och jag har börjat satsa allt mer på agilityn och allt som oftast har vi en bra känsla där, men ibland vill det sig inte alls. Jag står ganska mycket utan plan och vet inte riktigt hur jag ska tackla problemet. Ibland har vi världens bästa känsla, i vardagen har vi en otroligt fin gemenskap, och det är oftast väldigt bra samspel oss emellan. Men så ibland så känns det åt skogen. Sedan jag skrev senast – i mars… – har det hänt massor. Gip och jag var tillbaka på freestylekursen två veckor efter och det kändes bättre gång två, men sedan dess har jag inte tränat något alls på vårt probram. Tappade sugen helt faktiskt. Vi var och vallade för Karin Söderberg och det var en riktigt wow-känsla. Det gick rent ut sagt kanonbra. För hunden i alla fall – jag kunde inte hålla mig på fötterna på grund av snömodd och ojämn mark. Att jag drattar på rumpan är typiskt en sån sak som Gip tycker är obehaglig i vanliga fall, men i vallningen bryr han sig föga utan kan fortsätta i samma lugna och fina stil oavsett. Utmärkt! I slutet av april var vi i Torsby och gick kurs för Siv Svendsen och det var riktigt roligt. Dock zoomade han ut under slutet av första dagen, och jag fick panik. Dag två skötte jag mig bättre (kortare pass och inte släppa fokus på Gip en sekund) och då gick det bättre. Och så nån gång däremellan var vi på läger i Halmstad och tränade bland annat agility – något som Gip verkligen gillar. Och jag bestämde mig för att ge det en chans (chans nummer 39243 dårå…). Vette tusan om JAG tycker det är så roligt egentligen men allt för att peppa min fina kompis. Och häromveckan så zoomade han ut under agilityträning med Cecilia Svensson och jag bröt ihop totalt. Så nu är det en plan jag behöver. Den här fine killen har så galet mycket potential, han är den snällaste och roligaste hund jag känner, han är snabb som en vessla när han sätter den sidan till och jag måste bara lära mig hur jag ska locka fram hans bästa sidor alltid. Det är synd och skam att låta en sån här stjärna strutta omkring till ingen nytta alls (mer än att förgylla våra dagar och vara världens bästa kollega).