Motiverade hundar

Rent intellektuellt förstår jag vikten av en träningsdagbok. Naturligtvis är det möjligt att få mer kvalitet i träningen om man dokumenterar vad man gjort, så att det är möjligt att gå tillbaka och påminna sig. Att filma och gå igenom är säkert ännu bättre än att skriva. Jag har försökt strukturera mitt dokumenterande flera gånger, och har planerat för en massa smarta sätt. Och sedan inte gjort det. Att filma tycker jag rent ut sagt är skitsvårt, dessutom tycker jag det är superläskigt att se mig själv på film. De gånger jag har filmat har jag inte ens kollat på filmen efteråt, om den inte skolat användas till något speciellt (som onlinekurs). Antagligen är det just det som gör det mediet så bra, dock, och jag vill inte förkasta det för egen del.

Att föra bok torde vara enklare. och jag har beslutat mig för att ge det en ärlig chans. Efter 21 gånger ska det ju bli en vana – bara 19 gånger kvar då.

Igår satte jag mig ner innan träningspasset (för att planera passen är ännu en svag sida hos mig själv, det är ganska ofta som jag bara tränar på, och även om det gått bra så vill jag att det ska gå ännu bättre. Ergo: planering) och skrev ned vad jag och killarna skulle träna på. Jag planerade för tiominutersblock och försökte tänka på vad vi behövde stärka i respektive moment, samt att faktiskt lägga dem i en smart ordningsföljd.

Gip fick träna fjärr, apport, hopp, rutan och fritt följ och Vill fick  träna inkallning med ställande, metallen, rutan, hopp-apport och sättande under gång. För Gip var detta bästa möjliga ordning. Han har ingen etablerad negativ känsla för fjärren, utan den var finfin att ta i början. Kraftfulla uppsitt, mycket omvänt lockande och bra attityd. Apporten är något som han gillar och oftast gör bra, och det vi var tvungna att träna på var främst ingångarna med apporten i munnen – något han behöver bra energi för att göra bra. Tvåans hopp är ganska klurigt, ett sådant moment där han dels kan börja skälla för att han ska ut från mig, och dels måste lyssna. Men han var lagom trött när vi kom till det och kunde lära sig på ett samlat sätt. När det så blev dags för rutan hade han blåst ur sig det värsta och kunde springa snyggt och tyst och ställa sig utan allt för hög förväntan (då bugar han). Och det fria följet allra sist var kanske det bästa fria följ vi någonsin gjort. BRA känsla och BRA teknik. Så nöjd!

Vill däremot blir ju aldrig någonsin trött. Han kör på i hundranittio och det går aldrig långsammare. Han kan dock absolut gå omkring med en felaktig känsla i kroppen och då märks det. Till exempel om jag försöker lägga ut externbelöning, så tar det otroligt lång tid innan han slutar tänka på den (med försämrad prestation som följd). I hans fall är det av mycket större vikt vilka momentrutiner jag har, vilken belöning jag tänker ge och hur hans ingångskänsla är, än ordningen på träningspassen. Han vill gärna veta vad som väntar.

Eftersom jag fick en del ljud på Vill igår när jag bad honom upprepa (trots att han fick belöning emellan) så försökte jag idag med kedjeträning för att se om det skulle fungera bättre. Började med fritt följ – rutan – hopp apport – metall och det var katastrof. Ljud och ljud och ljud. Det som var lika igår och idag var att jag började med Gip, så antagligen har Vill suttit i bilen och laddat. Han är alltid på, men det kan vara det som fick honom över gränsen. I morgon ska han få börja, och han ska få börja med fjärrskiften, eftersom det är det moment han är mest samlad i. Titta så bra att jag hade dokumenterat träningen!

Slutsatsen blir i alla fall att det kändes himla bra att ha en tydlig struktur, framförallt för Gips träning, men det är antagligen ännu viktigare för Vill hur märkligt det än må låta. Jag ska försöka göra så här nu (även om inte varje träningspass kommer vara så här omfattande) och så får jag väl utvärdera min utvärdering om ett tag.

Igår på annandagen ringde klockan sådär absurt tidigt, och jag och Gip åkte iväg till Kungsbacka för att tävla lydnad igen. Och Hurra! äntligen stämde allt, och vi kammade hem ett förstapris på 170 poäng, en andraplacering, och viktigast av allt: med oss hem har vi en helt strålande känsla! Ni som läst de tidigare inläggen vet att Gip och jag inte haft det så lätt på vägen hit. Första tävlingen (för drygt 1,5 år sen) hade jag ingen förväntan på alls, och förutom några småmissar som kostade en massa poäng var det en helt okej upplevelse. Det var kul, och Gip hade också kul. Tävling två kändes som revansch, och jag var supernervös. Gip tyckte jag var äcklig och ville inte vara med, han blev dessutom jätterädd när någon gormade på sina skällande hundar som satt i bilen, och hela upplevelsen var bedrövlig. Tredje tävlingen bröt jag.

Och började om. Började om med freestyle, med agility, med vallning. Slets mellan hopp och förtvivlan. Beslutade mig för att försöka med lydnaden igen, och gick in för att höja min hund till skyarna. Vilket har resulterat i att jag nu har en hund med en massa hetta – och en massa ljud. Vallningen har varit bra för Gip, tror jag, han har fått en massa självförtroende och jävlar anamma där, och i kombination med att han ju faktiskt är lite äldre och klokare nu har gett en verkligt träningssugen hund. Men det är svårt att släppa bilden av hur det var – och förra tävlingen för några veckor sedan så lät jag honom vila dagarna innan, hade bara med mig supergott godis och roligaste leksakerna och satsade på massa pepp. Hur det gick kan ni läsa om i förra inlägget. En GLAD liten cirkushäst som gnäggade sig igenom programmet. 😉 Bra känsla, men usla poäng.

Denna gången hade jag ett helt annat upplägg. Min plan började med ”träningsläger”. Gip har fått tränat helt absurt mycket under veckan innan tävlingen. Två olika träningshallar har jag och Ida hyrt, han har fått ligga plats utanför köpcenter, han har fått träna på massa olika ställen. Och fokus har legat på att han ska vara tyst och lugn och cool. Dagen innan tävlingen körde jag ett megalångt fritt följ, och en massa annan träning i tillägg.

Själva tävlingsdagen såg jag till att vara i god tid, gick en ordentlig promenad i området, lät Gip kissa och nosa, hade bara halvgott godis, körde lite fritt följ och en massa omvänt lockande (som får honom fokuserad och lugn) innan platsen. Ingen lek. Såg till att han var lugn och tyst, och inte orolig. Tio poäng med kommentaren ”Utmärkt” på platsen! Hurra!

Han reste sig på tandvisningen för att kunna mysa lite mer med domaren, och fick 8,5. ”Något ovan.”

Efter de två första momenten fick Gip en hel portionspåse blöt kattmat, och gos och mys. Jag vill att han ska känna sig rikligt belönad men med bibehållen lugn känsla, så jag hoppas det funkar. Han smaskade glatt i alla fall. 😉

Sedan fick han på sig sin gosiga pyjamas och hoppa in i bilen en stund. Jag kollade på några ekipage, småpratade med mina medtävlande och hade det ganska trevligt. Kände mig nöjd och belåten med första delen, så jag var faktiskt inte speciellt nervös. Härligt!

När det var några ekipage kvar så plockade jag ut Gip igen, lekte litegrann med Jolly Bollen, gick en promenad till, körde igenom ställande och läggande ett par gånger, och lite fotgående. När det var två ekipage kvar kom Gippens fanclub, Kungälv edition i form av min vän Sofia och hennes mamma (vilka tagit alla bilderna utom den på Vill i detta inlägget – tack!), så jag var GLAD när jag gick in på plan. Gippen kändes lugn, men inte sävlig. Han hade lite ljud för sig, men med tanke på hur han utvecklats så är jag mer än nöjd. En sjua på linförigheten (neddrag pg av ojämn position och ljud). Läggande 8 (dk – han låg kvar när jag bad honom sätta sig…). Inkallande 9,5 (”Bra”). Ställande 8,5 (dk. Hm, jag måste ha gjort nåt med kroppen?) Apportering 10 (Dagens bästa enligt domaren :-)). Sedan tror jag Gippen var trött för när jag kommenderade hopp satt han kvar. 7,5 (”tveksam start”), och helheten 8 (”lovande, måste vara tyst”) vilket sammanlagt ger 170 poäng, en andraplacering, och en strålande glad matte!

Efteråt var det FEST med Jolly Bollen, och Gip fick veta att han var världens bästa hund! Jag var osäker på om vi nått upp till uppflyttsgränsen eftersom jag inte sett alla betygen, men oj oj oj så härligt att ha en strålande fin känsla – i det ögonblicket var poängen helt oviktiga.  Mycket nöjd med en game plan som funkar!

Vid prisutdelningen så sa domaren (Willy Gustavsson) ett par ord om de tre på prispallen. Om oss sa han jättefina saker om vår kontakt, samt att han tyckte att vi hade förutsättningar att gå långt. Hur fin julklapp var inte det då?

Och med detta så är tävlingsåret 2013 till ända. Det började 4 juni med att Vill debuterade, och det med besked: ett förstapris direkt. Vi har hunnit tävla i tvåan några gånger (för att få tävlingsvana) och har ett par förstapris med oss även därifrån. Så nu tränar vi för fullt för trean, vilket känns superkul. Vill har visat sig vara en strålande tävlingshund, och jag ser fram emot de äventyr som båda hundarna nu ska få uppleva. Så himla roligt!

Det här collaget tycker jag illustrerar precis hur jag vill att det ska kännas efter tävling: eufori, kamratskap, kärlek, glädje, teamwork, så den får avsluta den här lilla nyårskrönikan.

Ja vad ska man säga? Det är inte tråkigt med en Gip i huset i alla fall. Vi har varit och tävlat och jag kan konstatera att Gip antingen har helt rätt tanke – eller helt fel tanke. Inga mellanting.

När vi kom fram till tävlingsplatsen skulle Lkl 2 precis starta (omvänd ordning) så jag var i god tid. Hade tänkt träna en hel del på plats, och få miljötränat, men i och med snöstormen så föll båda de bitarna. Gip lekte fint, åt godis fint men mest blinkade han bara bort snön som föll i ögonen. Och knappt en enda annan hund var ute. Jag roade mig i stället med att kolla på tvåorna, och blev modstulen när dels nästan varenda hund missade platsen (var det en eller två som fick full pott?) och hund efter hund bröt pg av att de nosade sig igenom programmet. Klump i magen.

Nå, när det var dags för lottning kom vi som nummer två. Det blev en del väntan innan platsen, och Gip frös märkbart, han pep och skakade. Jag borstade bort snön ur pälsen och försökte hålla honom i rörelse utan att han för den delen blev för uppjagad. Det hjälpte inte. När vi väl kom in på den härliga konstgräsmattan hade han helt fel tanke: här kan jag bli torr. Jag tror han låg i fem sekunder innan han började rulla sig, och grymta vällustigt så som bara Gip gör. Skälla liten, njuta lite. Domaren signalerade att jag skulle hämta honom. Jag skämdes nästan ihjäl, och var mer än något annat tacksam över att de andra hundarna låg. Note to self: sätt för bövelen på hunden ett täcke om han ska vänta i snöstorm. Så arg på mig själv. Men: han tyckte i alla fall inte att det var det minsta otäckt.

Tandvisning, inga problem (10).

Tills det var vår tur var det bara en platsliggningsgrupp till, och ett ekipage, så jag stannade ute och lekte med Gip så att han inte skulle känna hur besviken jag var. Försökte peppa honom, och det lyckades jag med. Linförigheten var en uppvisning i förväntansljud (oh boy! oh boy! oh boy!) och en cirkushäst som dansade bredvid mig. Fem usla poäng fick vi, MEN jag är ändå skitnöjd. För senaste vi tävlade (för 1,5 år sen) fick vi lika dåligt på linförigheten, men med den GIGANTISKA skillanden att det berodde på att Gip inte ville vara med över huvud taget. Då tyckte han bara det var äckligt, och segade, zoomade ur och var inte med alls. Denna gången var lika dålig, måhända, men jag har ändå tysen miljoner gånger hellre neddrag för att hunden har för mycket förväntan, än för att hunden är ledsen.

Läggandet vet jag inte vad som hände. Det är ett sånt moment vi inte tränar utan bara gör, eftersom Gip har ett perfekt utförande. Ja, när han inte är blöt i pälsen och tar chansen att torka sig mot underlaget förstås. Suck. När jag vände mig om låg han åt ett helt annat håll än när jag lämnat honom. Noll poäng.

Inkallande. Jamen här var han med igen. Satt som ett ljus, sprang som skjuten ur en kanon och gjorde världens finaste ingång – de som vi ju faktiskt jobbat en massa med. (10)

Ställande. Ännu ett favoritmoment. Som han ljudade sig igenom, och jag tror att jag fick säga stå två gånger även om det inte står DK på domarkommentar. Surt. Surt som fan. (5)

Apportering och hopp över hinder: perfekt tanke = perfekt utförande. Två tior.

Enda kommentaren på helheten var ”För mycket ljud” och det kan jag ju hålla med om. Men ändå. Gip var GLAD och PEPP och jag var GLAD och inte alls speciellt nervös.

Nu ska jag fundera på momentrutiner och hur jag kan få honom i rätt tanke. Samt jobba med ljudet. Men jag är ändå revanschsugen och faktiskt inte ens lite sugen på att ge upp, tvärtom. Grymt besviken på poängen, naturligtvis, vi kan ju bättre. Så länge jag inte glömmer täcke till min lilla sockerhund.