Motiverade hundar

Tänk så härligt om det stuckit fram ett par skidspetsar längst ner i bilden…

Jag har köpt en kickbike som hundarna ska få dra, samtidigt som jag får bra motion. Den har inte kommit ännu, och dessutom är det helt fel underlag (snö), men jag tänkte att jag ändå kunde börja förbereda hundarna. Sagt och gjort, jag spände på Gip och Vill varsin dragsele (Boo fick ha sin vanliga – pg av hennes höfter måste jag rådgöra med en expert först om det är rimligt att hon ska få dra), satte fast expanderkoppel i mitt midjebälte och gick iväg. Gip är född draghund, han var nog husky i ett tidigare liv (skulle förklara snacksaligheten dessutom ;-)), och stretade på för kung och fosterland. Honom kommer jag behöva lära tydliga stanna- och saktakommandon, annars kommer detta projektet leda till brutna kroppsdelar och en matten i diket. Vill däremot måste lära sig dra, han har så hög belöningsförväntan att han går med ett öra mot mig hela tiden. Inga belöningar från mig i den selen med andra ord!

Vill hoppas att nåt skojigt ska hända. Kanske kommer jag sparka snö, ge en godbit eller ta fram en leksak? 

Jag gick en av mina vanliga rundor, där halva vägen ungefär är i skogen, och en del över kalhygge – inte optimalt att träna där i nysnön, och det är dessutom inget ställe vi kommer kunna köra kickbiken sedan, men idag fick det duga. I den brantaste nedförsbacken, i det knöggligaste underlaget, lyckades de dra omkull mig. Till Vills stora glädje ”OBOY! Roliga matte!” Boos olycka ”Å nej, å nej å nej!” och Gips irritation ”Men för guds skull, du är så jädra långsam och klumpig, ska man behöva stå ut med detta, va?”… Nåja. Jag installerade appen Enomondo idag och mätte min runda. Om vi nu ska kalla det motion i stället för ”gå ut med hunden” så ska vi, haha. Inte långt, inte snabbt, men ptja, en början i alla fall.

I lördags var jag och Gip och tävlade lydnadstvåan. Det var en eftermiddagstävling så jag hann värma upp genom att träna igenom programmet hemma, och dessutom ta en timslång promenad. Dessutom hade min vän Ingerid varit på besök hela veckan vilket inneburit, utöver en hel del lydnadsträning, att Gippen fått träna agility. Och dessutom valla (om än inte mycket). Goda förutsättningar för att den lille räserhunden skulle befinna sig i rätt aktivitetsnivå med andra ord. Vi kom till tävlingsplatsen en dryg timme innan samling, och jag körde på samma uppvärmning som senaste gången – lång kravlös promenad, ingen direkt träning utan massage, godissök och bara lugn och ro. Eftersom det var så kallt så fick jag ändå se till att Gip rörde på sig, inför platsen kändes han dock ganska lugn trots att det blev en massa väntan, vilket verkligen inte är Gips starkaste sida. Vi la i den första gruppen, med en schäfer på varje sida. Gip låg och tittade på mig hela tiden, medan den ena hunden bredvid rörde sig ganska mycket. Duktig pys! Ett DK på uppsittet gav oss 9,5 poäng. Jag har de startnummer tre, men eftersom det var en plats till och dessutom två platsliggningar för klass ett direkt efter så var det gott om tid. Jag körde lite runda föremål, fritt följ och lite fokusövningar. Gip var taggad, men strax innan det var vår tur växlade han upp och blev ordentligt i gasen. Attans! Han inledde fria följet med att skälla. Och skälla lite till. Och lite mer. Efter en stund, då han inte samlade sig självmant, bröt jag momentet och lugnade honom genom att klappa honom på bröstet. Samlade oss och ställde upp för resterande moment. Vilket gick SUPERBRA! Jag är verkligen nöjd med att jag fattade ett så svårt beslut OCH att jag inte gick ner mig utan bara ”Ok, nu kör vi!”. Jag hade ju ingen aning om hur det skulle lyckas att samla honom, så 9 på läggandet, 9,5 inkallning, 8 på rutan, 9 apporten, 8 på hoppet och 10 på fjärren, samt en kommentar om fint samarbete på helheten kändes verkligen kanon. De neddrag vi fick fick vi på grund av ljud, men hade jag inte avbrutit fria följet hade det med all sannolikhet blivit ännu värre.

Det fria följet var ju där Gip brukade gå ner sig. Och är det moment där jag lagt överlägset flest träningstimmar. Han har god förståelse för vad som ska göras (uppfattar jag det som), men uppebarligen medföljer där en felaktig känsla. Jag ska inte säga att det är belöningsförväntan (även om det säkert är en del av sanningen) utan snarare en känsla av bubbel. Jag har belönat det fria följet superhäftigt för att få honom att älska det – och den känslan finns naturligtvis inbyggd i själva momentet. Så, idag startade operation frustrationsfritt fritt följ! Jag backade bandet till valplekarna och lät honom söka min sida frivilligt (vilket han så klart gör direkt). Klickade och var noga med att variera den lugna belöningen. En godis från handen, ett godissök på backen, ett omvänt lockande. När jag lekbelönade var jag noga att ge en godis före leken (som fungerar mer som pysventil) och att inleda arbetet med ett omvänt lockande. Ibland kastade jag en godis så han fick söka min sida i lite högre aktivitetsnivå. Jag sa inte ett enda kommando, och berättade bara när han gjorde rätt. Och dra på trissor! Den här leken har vi inte gjort på jättelänge, nästan inte sedan han var liten valp (och inte kunde momentet och dessutom hade helt motsatt aktivietetnivå) mer än att vi tränat uppstart på det sättet, och det kändes helt enormt bra. Superbra flyt, nästan inga blicksläpp pch INGA LJUD. Inte ett enda glädjetjut, och inte ett enda frustrationsljud. Nu är det den här lugna känslan som måste arbetas in i fria följet. Jag kan inte hoppas på att kunna ”ställa in” honom rätt med uppvärmningen (även om det är viktigt det med) utan måste få rätt känsla från början och genom hela. Jag ska, under en period, enbart träna fritt följ vissa pass, och inte blanda snabba och långsamma övningar (inte fritt följ och snabba övningar i alla fall, annat lugnt funkar ju). Jag vill ge Gip en klar förståelse för att det är att följa mig engagerat, självsäkert och lugnt är vad som förväntas när inget annat anges. Det ska inte vara några tveksamheter. Och detta innebär att han snabbt måste kunna finna position och förbli där tills jag säger till honom att göra något annat. Jag ska, under en period, slopa kommandon helt i fria följet eftersom ”fot” är förknippat med fel känsla och fel attityd. Och inte minst: jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte släppa igenom skall i vardagen. Gip har haft ganska många tillfällen att träna på att skälla i sitt liv. Han gillar att skälla, han har en massa ljud för sig, i alla möjliga situationer. Och det funkar inte. Ingen mer skallträning!

Det är klart att jag vill att alla momenten ska vara tiomässiga. Eller kanske till och med tolvmässiga, för att säkra att de blir tior på tävling. Eller? Gäller det i alla fall? Vill har svårt för fjärren. Det saknas inte engagemang, eller vilja. Inte heller tryck och förståelse för vad det jag vill, nästan. Däremot så saknas tekniken trots att vi nött och nött och nött. Vid dagens träning slog det mig att Vill kanske aldrig kommer kunna göra en perfekt fjärr. Han har inte samma snabba lilla kropp som tex Gip som är som gjord för snygga skiften. Vill kommer kanske alltid behöva justera tassarna för att kunna göra sig redo för nästa skifte. När han lägger sig så pekar hans bakben snett utåt, samma när han sätter sig (även och kanske framförallt utanför fjärren). Jag har noterat detta fenomen hos massor av tollare, tollare som även som vuxna sitter som valpar på skinkan med ena bakbenet rakt ut. Och med tanke på att just den här specifika tollaren är dubbelt så stor (nåja) som sina rasfränder, och inte den smidigaste av hundar, så kanske jag får vika lite på mina kriterier för att det inte ska bli fyllt med frustration från oss båda (vi är på god väg – i alla fall jag).

I reglerna för klass tre står ”Hund som förflyttar sig mer än en gång sin egen längd kan inte ges högre betyg än 6.” Nej, mer än sin egen längd flyttar han sig absolut inte. Det handlar om några centimeter när jag kommer ut på avstånd. Men jag vill ju ha det snygga, helt frysta tassar. Men ska jag tänka att jag vill ha en tia så kanske vi aldrig någonsin kommer till start. Ska jag nöja mig? Men att nöja sig är ju en dödssynd. Det sämsta man kan göra. Eller? Självklart tränar vi inte bara för att snabbt komma ut på tävling. Och självklart så går det att fortsätta träna och göra det bättre även sedan man börjat tävla. Men ska jag nöja mig för att gå vidare?

Jag har provat med alla möjliga olika metoder. Jag står framför och lockar, bakom och håller tassarna, med planka, med belöning bakom och framför, och mellan framtassarna. Några saker funkar bättre än andra.

Idag såg det ut så här (klicka på länken) när jag står en bit ifrån. Jag introducerade plattformen igår, och han hade lite svårt för underlaget, men det ska ju inte ha någon betydelse. Han kan göra skiftena bättre än så här – men ibland ser det även värre ut. Inte någon jämnhet i utförandet, vilket jag tror beror på att jag är inne och meckar och gör honom osäker på vad jag vill. Idag körde jag bara, och då blir det så här. Ska jag fortsätta försöka justera millimetrar på nära håll, eller ska jag bege mig utåt? Dagens stora fundering.

Vill fjärr 14 januari

I helgen som var var Vill och jag på kurs för Ditte Andersson och Heléne Lindström. Jag träffade dem för första gången i somras när de hyrts in till Villens kennelläger, och jag gillade direkt deras tänk och strategier. När så tillfälle gavs att gå en helgkurs så anmälde jag mig direkt. Jag har dessutom anmält mig och Vill till en tävlingslydnad/coachgrupp för Hélene , vilken kommer gå under sex tisdagar med början i april, och innan dess hoppas jag hinna med ett par privatlektioner för att hålla träningen kontinuerlig. Mycket Östergötland kommer det bli, med andra ord.

Vill är alltid rolig att träna med, han ställer alltid upp, gillar alla belöningar, tycker det mesta är roligt, älskar att jobba och gör alltid sitt bästa. Trots dessa synnerligen goda förutsättningar så har jag under en period känt att vår träning gått lite i stå. Jag hade räknat med att debutera trean ganska snart, och hade till och med anmält mig till en tävling men känner att vi inte var i fas med varandra, så jag strök oss. Nånstans har jag tänkt att det är för att vi inte har ordning på alla detaljer, Villen har en fin uthållighet och helhetstänk, men det där pillandet som blir i fjärr och ruta och vittring – där det är centimetrar och sekunder det handlar om, är inte hans starkaste sida. Han är snabb och yvig och showig, isället. Och så är det ju det där fria följet som jag bara tycker har blivit sämre med tiden. En frustration från både min och hans sida har byggts in.

Redan på lördagens första pass, faktiskt nästan första minutrarna på första passet, satte Ditte fingret på ett av våra problem. Nämligen: var är jag i belöningen? Jag langar pliktskyldigt in en godis i munnen på hunden, kanske utan att han ens begriper varför, och jag gör det på rutin. Detta beror på två saker: dels att han är så jäkla lätt att belöna att jag blir lat. Och dels för att jag fått en hel del hets och stress (och ljud) och då känner att jag måste dämpa. Och har kanske dämpat mig själv till den milda grad att jag är ute ur leken. Och hemma funkar det ju (eller ja, det gör det ju inte – då hade vi inte fått problem, och det hade inte känts som om vår träning gått i stå) men på kurs räcker det absolut inte. Så Vill sprang fram till andra hundar (!), gick och nosade och hade sig. Inte så konstigt att han hittar annat kul när hans matte bara levererar godis utan eftertanke. Till mitt försvar så vill jag dock säga att det nog bara – alltså som i ”bara” – är i fria följet jag blivit en skugga, i de andra (mycket roligare…) momenten är jag fortfarande mitt gamla jag. Med bibehållet intresse från hunden som resultat. Jaja, det ska inte vara glasklart även om det i efterhand känns så.

Så i stället för att träna stegförflyttningar under första passet, som jag tänkt, så backade vi bandet rejält och letade efter rätt knappar att trycka på. Det kan bli spännande även för en het hund, och utan att den lockas slå över. Till exempel gjorde vi en övning i fria följet där jag helt plöstligt sa ”vänta” och la ner en godis på golvet som Vill fick kika på, jag gick en bit fram och sa varsågod, medan han åt så gick jag en bit till och han fick söka sig in till sidan direkt, och där få belöning hos mig. Detta är ju dels lugnande och koncentrationshöjande (stanna, ha självkontroll nog att inte ta godiset) och roligt (springa in till min sida) och momentbyggande (hitta rätt position). Vi jobbade också en del med omvänt lockande, och attityden i omvänt lockande. Inga nyheter för oss direkt, men några nya detaljer lades in, och jag fick lite att fundera över (tex vill jag att han ska kolla på godiset eller mig i det omvända lockandet, till exempel. Jag har hela tiden tänkt att jag vill att han ska kolla på godiset, men det är ju inte självklart).

Lite fjärr hann vi med under lördagen också, och jag fick lite tips på att använda plattform på ett lite nytt sätt. Så det ska vi prova (vi hann inte det på lördagen).

Andra saker vi kollade på med Vill var att vara mer noga med ett belöningsord även när det levereras godis från handen. Jag har ett väl utvecklat system för leksak, samt matbelöningar i form av externbelöning, men från handen ger jag bara (förvisso med fingrarna på ett visst sätt, som betyder att de får ta godiset, till skillnad från om jag bara har godiset i handen, eller kör omvänd lockning) och det kanske blir otydligt för hunden. ”Vad exakt får jag godis för?” Och framförallt så kanske tanken är mer på belöningen än uppgiften, till skillnad på när ett ord/ljud kommer och det bara är att reagera på det. Jag har inte upplevt om det är nån skillnad när jag använt ett ord eller klicker i just det avseendet, och han har aldrig tagit godis ur min hand när jag inte haft för avsikt att ge, så jag har tyckt att det fungerat, men jag är inte rädd för att omvärdera. Klickern använder jag alltid i nyinlärning samt när det är små minidetaljer, men brukar inte ha den under långa beteenden som fritt följ. Och egentligen är väl inte belöningsord (varsågod och ät) och markör för ”exakt nu gjorde du rätt” precis samma sak. Det ena markerar beteendet och det andra säger nåt om belöningen i sig. Jag använder klicker och mina ljud som en kombination (nu gjorde du rätt – varsågod att ta för dig), men det går ju faktiskt att separera det. Jag får experimentera. Det jag vet är att Vill är en hund som inte ska lockas tänka för mycket själv (vilket Ditte också insåg och påpekade) utan som behöver ganska tydliga besked om vad som ska göras, och att han kan gå och tänka på belöningen det vet jag ju. Kan jag få honom att tänka uppgift bara genom en sån enkel grej (hehe, låter enkelt i alla fall!) så vore det ju suveränt. På det temat ska jag vara snabbare med att sätta ord på beteendena och träna en massa väntan. Inte heller det några nyheter, men bra att upprepa.

Andra saker Ditte pratade om (som inte var direkt riktat till mig och Vill) var vikten av att bjuda in hunden till oss, nyanserna i kroppsspråk som kan göra hela skillnaden (leenden och rynkade pannor), att vi blir granskande i vissa moment vilket kan störa hunden enormt, att självförtroendehöjande övningar, typ balansövningar, är viktigt och att inte glömma bort glädjen. Att vara seriös behöver inte betyda att man är allvarlig.

På söndagen bytte grupperna instruktör och vi hade Hélene i stället. Om jag var lite beklämd efter framförallt första passet på lördagen så kändes söndagspassen helt suveräna. Jag engagerade mig, Vill lämnade inte min sida en enda gång och vi kändes som det fantastiska team jag önskar oss att vara, och som vi för det mesta är. Härlig känsla när det behövdes som mest!

Hélene började med att prata om fyra delar som hon tycker är grundstenarna i träning: teknikfärdigheter, koncentration, säkerhet och jämnhet, och att när det är något som strular i träningen så är det oftast nåt av detta.

Jag hade bestämt mig för att träna ett fartmoment på förmiddagen för att få vara lite glada ihop och valde inkallning med ställande. Fick en hel del tips på hur vi kan komma vidare. Han har bra teknik – men det är tanken som är viktig. Antingen tänker han bak på bollen (om jag lagt den bakom honom) och då blir farten lidande även om ställandet blir kanon. Eller också tänker han framåt och då blir ställandet sämre. Återigen: att få Vill att tänka uppgift är min största utmaning helt klart. Vi hann med lite fjärr under första passet också och hann prova lite på plattform.

Andra passet körde vi först stegförflyttningar (bakåt) och det är så häftigt att se när en liten justering kan göra stor skillnad. Ganska teknisk övning, så jag måste verkligen tänka mig för innan jag går ut och kör det i eftermiddag. Bör inte heller vara några konstigheter. Sedan tränade vi fritt följ med fokus på flytet. Jag börjar bli trött på att höra att jag ska lita på mina hundar nu 😉 men det var uppgiften här också. Vill är duktig. Han kan gå långa sträckor, och i stället för att bekräfta med godis ofta så gör det intressant genom att gå i runda svängar. Inga skarpa hörn som kan bygga frustration (det är en teknisk träning som jag slipar på för sig) utan slalom, cirklar och åttor. Och gärna gå i massa olika tempon.

Hélene pratade dessutom en del om momentrutiner, uppgiftstänk (för människan), transporter och uppvärmning. Bra saker allt ihop. Jag kommer säkert komma tillbaka till de här två dagarna när jag smält allt (och hunnit gå igenom mina anteckningar – inte minst det jag skrivit om de andras pass, det var en rolig grupp jag hamnade i med många liknande utmaningar, vilket alltid är bra) men kort sagt så känns det KANON att team Vill är på banan igen. Jäklar vilken härlig hund jag har som bara ställer upp på precis allt!

Frågan i rubriken är en av de vanligaste frågorna jag får. Det verkar finnas en utbredd missuppfattning om att om man tränar belöningsbaserat så har man inga regler för hundarna. Och det verkar finnas en utbredd missuppfattning om att regler är det samma som förbud. Och för att förbjuda hundarna från att göra felaktigheter så måste man säga nej. Eller?

Sanningen är den att många gånger har ”Nej!” nästan en motsatt effekt på hunden. Den hoppar på besökare – besökaren säger ”Nej!” med upphetsad röst och hunden blir ännu mer upparbetad. För sanningen är den att du lika gärna kunde säga ”Smörgåstårta!” till hunden – om du inte tränat hunden att ”Nej!” betyder ”Stå med fyra tassar i backen”. För det är ju det vi vill att hunden ska göra, inte sant. I den situationen. Men om ”Nej!” används när hunden hoppar på gäster, vill stjäla mat från bordet, gå fram till annan hund, jaga katten, kissa på ett ställe där den inte får, och så vidare och så vidare så kan det vara svårt för hunden att sortera.

Så, varför inte berätta för hunden vad du vill att den ska göra i stället? I exemplen ovan kan det vara ”Sitt”, ”Gå ner”, ”Gå nära”, ”Stanna” och ”Kom”. Lättare för hunden att förstå, och lättare för hunden att göra rätt, när den inte behöver gissa vad det är ”Nej” står för den här gången. Skillnaden kan tyckas hårfin, men det finns en fin krumelur här på slutet: om du ber hunden utföra ett oförenligt beteende (det vill säga ett beteende den omöjligt kan göra samtidigt som det du inte vill att den ska göra – till exempel kan hunden inte hoppa på gästerna om den sitter) så har du ett beteende du kan belöna. Och så fort du har belönat ett beteende så ökar sannolikheten för att det är det beteendet som hunden kommer vilja göra mer av. Om hunden sitter ner och låter sig klappas, och kanske får en extrabelöning i form av en godbit, så kommer den välja det framför att hoppa – och bli ignorerad.

Att säga ”Nej” till hunden och putta ner den är faktiskt också ibland en form av belöning för hunden. Den får ju den uppmärksamhet den vill ha! Men vilket beteende är det som blir belönat och därigenom mer sannolikt? Just det: att hoppa på besökaren. I väldigt många andra fall har förstås ”Nej” den bestraffande effekt som avses – hunden slutar med det den gör, men hur länge? Den får ingen annan information om vad du vill den ska göra istället och därför är sannolikheten att den hoppar även nästa gång stor. Inte så effektivt. Absolut inte så effektivt som att lära den vad du vill den ska göra istället.

Så. Får man säga ”Nej”? Klart man får. Man får säga vad man vill till sin hund – men om man vill att det ska vara effektivt så är det smartare att säga nåt som betyder något. För då slår man två flugor i en smäll. Dels får man hunden att sluta med det den inte får göra – dels får man tränat på att göra något man vill att den ska göra.

Men regler då? Ja, när vi har tränat på ett beteende så blir det till sist en regel. Träna på att inte hoppa genom att lära hunden att sitta när det kommer gäster, genom att belöna rätt beteende, och det blir en regel. Träna på att sitta i bilburen tills ett frikommando ges, och det blir en regel. Träna på att låta bli mat och godis tills ett varsågod ges och det blir en regel. De regler du behöver för att ditt liv med din hund ska bli så bra som möjligt, bestämmer du själv. Men nyckeln är att träna på det beteende du vill att hunden ska göra. Hur kan den annars veta vad som är rätt?

Jag gillar att tänka på hundträning så här: Om jag ska åka mellan Bottnaryd och Göteborg, så säger min GPS ”Sväng nästa vänster” när den vill att jag ska svänga vänster. Den hade kunnat säga ”Sväng inte vänster här” ”Inte här heller” och ”inte höger här” och så vidare och så vidare, men varför ska jag behöva ta in information om vad jag INTE ska göra? Det kommer kanske tio ”inte svänga” på en ”sväng”.  Så mycket mer effektivt blir det om jag enbart får klart och tydligt direktiv om vad jag ska göra, när jag ska göra det. Samma sak med hundträning. Detta vill jag att du ska göra. Vad du inte ska göra struntar vi i. Och då är ”Nej!” ganska överflödigt.