Motiverade hundar

På clinicen i helgen var gokänsla ett ord som fastnade. Norskornas, Synnöve Martre och Kjellaug Selsaas, (tvåfaldig VM-vinnare (!) ), föreläsning handlade nästan enbart om hur man skapar en god känsla hos hunden, och deras ganska otäcka teater visade hur extremt lätt det är att helt utan mening få hunden att tappa sugen helt – ofta utan att man begriper hur, eller vad som hände. Kjellaug använde ordet godfölelse, eller (min översättning) gokänsla. Och en gokänsla är ju precis vad jag vill ha. Faktiskt är det ju det mitt frittföljprojekt måste mynna i. Så mycket i hundträningen är attityd och känsla – moment, helheter och detaljer känns rätt underordnat faktiskt. Om inte hunden känner att den kan lita på sin förare (vilket norskornas del om ledarskap handlade om) och känna sig trygg, så kommer inte resten bli så bra. Visst kan du få fina poäng med en hund som går och inte trivs, men speciellt hållbart är det inte.

Gårdagens träning bjöd på typisk gokänsla, för både mig och mina hundar. Underbart! Och kvällen tillbringade jag i soffan med alla djuren sovandes djupt bredvid mig. Härligt! Idag på morgonen var Gip med mig hos fåren. Det är minst lika viktigt med en gokänsla (för alla inblandade!) i vallhagen som i annan träning. Och Gip levererade. Perfekt attityd och bra rörelser, och förståelse för vad jag ville. Vi gick direkt ut från hagen och så fick han köra ett lydnadspass. Bibehållen gokänsla! Jag älskar att han har fullt fokus på vallningen inne i hagen men att han släpper den direkt utanför. Nu tränade vi på parkeringen, med fåren 15 meter bort, och då hade han lika fint fokus på mig och uppgiften. Jag började med att köra ett långt fritt följ, med tävlingsmässig belöning efteråt, och en apportering. Sedan boll, ett fritt följ till – och bollen. Sedan ett par apporteringar, med fokus på farten in på två och fokus på komma in, hålla fast, behålla fokus i tävlingsmässiga belöningen och en transport på två. Superkänsla, gokänsla in i märgen! Inte ett ljud från Gip. Detta kommer bli grymt bra!

Tog sedan ut Vill som fick träna vittring. Han har en jättefin sortering, väljer aldrig fel pinne, men kan tugga och greja med den på vägen in. Så jag skickade honom från långt avstånd, men själv stod jag nära pinnarna och kunde gå in med ett omvänt lockande direkt han grep. Jättefint! Då fick han dels träna farten och dels pilleri med fasthållandet. Efter vittringen tränade vi fritt följ, med fokus på svängar. Eller rättare sagt – fokus på ett kallt huvud i svängar. Han kan bli exalterad i svängarna (både höger, vänster och helt om) med följd att det slipper ut ett pip. Så jag gick in och stöttade honom med ett omvänt lockande även där (efter svängen) vilket fick honom att coola sig direkt. Bra! Sist men inte minst fick han köra ett par skiften. Och gissa vad som får honom att samla sig och koncentrera sig på stilla tassar? Just det – omvänt lockande. Här med både min hand, och att jag puttar och drar lite i honom, för att påminna honom om alla muskler. Villen hade inte kunnat hälften av vad han kan om jag inte använt omvänt lockande. Världens bästa hjälpmedel!

Sist men inte minst fick Boo-jänta träna tricks. Idag påbörjade vi inlärningen av ”apan” och sitta vackert. Bra stärkande övningar för att bibehålla hennes smidighet. Spinn (dvs snurra åt andra hållet) påbörjade vi häromdagen så det fick hon fortsätta på. I Boo-träningen är det enbart fokus på gokänsla, men har vi bara den så kan hon faktiskt lära sig massa saker.

Härlig morgon!

Idag har jag och trion varit på Hallå Hund och tränat med bästa träningsgänget (vi som går elitsatsningen för Siv Svendsen tillsammans). Eftersom Anders är bortrest, och jag skulle vara borta alldeles för länge, var jag tvungen att ta med alla tre hundarna. Jag är så stolt, och glad, och nöjd över att lilla Boo fixar att sitta i burhagen tillsammans med grabbarna, trots att det är en trång inomhuslokal, och där var fyra andra hundar (varav två tikar – och hanarna är en golden och en cocker, det vill säga svåraste sortens hundar) som hon hon aldrig träffat förut. Hon var glad och fick komma ut i pausen och passade då på att kampa lite i kopplet (!) och tricksa lite. Finaste jänta! Hon sover hårdast av alla just nu.

Villen fick inte heller träna speciellt mycket, men var jätteduktig i buren, även när Gip lekte och tränade – och det är ett stort framsteg! Han fick köra en sitt i grupp, och gjorde det så himla bra. Direkt ut ur buren, placerad bredvid för honom främmande hane, och han satt som en liten stenstod. Det är nästan vad jag älskar mest med den hunden, bland allt jag älskar, jag kan alltid lita på honom. Han gör allt han kan för att det ska bli rätt och bra. Vi körde lite fritt följ-träning också och trots att han var hetare än lava hade han ändå hjärnan med sig. Han är verkligen en superhund!

Mest fokus låg på Gip (det är ju hans träningsgäng, faktiskt ;-)) och jag ska inte sticka under stol med att jag var lite spänd på hur vår kampanj på tystnad och frivilligt fokus i det fria följet skulle fungera på bortaplan. Jag har under en och en halv vecka nästan enbart tränat detta, sedan den ljudliga tävlingen… Han hade inte förlorat sin entusiasm alls – däremot var han helt tyst! Kanske bästa känslan någonsin, och jag är så glad och tacksam att den intensiva träningen gett utdelning på så kort tid. Jag vågade mig till och med på att lägga på ett par kommandon (tystnad) och att skicka runt ett föremål (långt avstånd – fortfarande nåt skall…). När jag märkte att han gick upp i varv så kunde jag lugna innan nåt hände. Och jag kunde faktiskt fokusera på detaljer som position och blicksläpp (få!). Eftermiddagspasset ägnade jag åt snabba gripanden av apporten – all ridhusträning har gjort att han lagt sig till med en tasshjälp och ett något försiktigt gripande, Gippen gillar inte att få sand i munnen. Nå, bara ett par repetitioner så var han tillbaka där han brukar vara.

Världens bästa hundar, världens bästa känsla!