Archive | mars, 2014

”Alla är inte golden retrievers!”

IMG_0621

I en grupp på Facebook ber en kvinna om hjälp med sin hund, en berger des pyrénées. Han skäller okontrollerat när de får besök, och har vid ett par tillfällen snappat efter besökare. Hunden är ung och på beskrivningen låter den väldigt osäker. Kvinnan får flera tips på hur hon kan gå tillväga med att träna det, innan en person som säger sig kunna mycket om rasen kliver in och säger att det låter precis som en berger des pyrenees, de är sådana, inget att hetsa upp sig över. Som att det gör det okej. Som att det ursäktar att hunden och de besökande måste genomgå detta. ”Alla är inte golden retrivers” fyller någon på, och menar att man inte kan förvänta sig en hund som älskar allt och alla av alla hundar. I och med det bett på ett spädbarn för ett par dagar sedan, av något som diffust benämns som kamphund, har debatten om vissa rasers vara eller icke vara blossat upp igen. Å ena sidan står de som säger att en hund blir vad man gör den till, att allt ansvar ligger på människan och å andra sidan de som säger att en ”kamphund” är ett laddat vapen oavsett i vems händer den är, och att de borde förses med munkorg – om de inte ska förbjudas helt.

IMG_0640

Jag tror att sanningen – som vanligt – ligger nånstans i mitten. Jag tror inte att du kan träna alla hundar att älska allt och alla. Men jag är övertygad om att bara skylla på rasegenskaper och inte göra något för att dämpa eller stärka är att göra sig själv, sin hund, och sin omgivning en otjänst. Jag lever ju själv med en hund som har problem med rädslor, och jag vet hur hemskt det kan vara, men också hur träningsbart det är. När hon var yngre så var hon rädd för allt. Allt. Idag finns vissa rädslor kvar, medan de flesta är helt utplånade. Vi har aktivt tränat henne, stärkt henne och med hjälp av motbetingning och BAT lärt henne att a) saker är inte farliga b) du behöver inte interagera med det som är läskigt. För omgivningens skull håller vi henne kopplad och för hennes skull håller vi avstånd. Vi har varit extremt noga med att inte bara dämpa symptomen (utfall, skall etc) utan också känslorna som ligger bakom agerandet. Om vi bara ryckt på axlarna när hon var ung och sagt att det är naturligt för en hund av hennes raser att vara utåtagerande och vaktig (tro mig, vi fick det rådet), så hade hon med all sannolikhet inte varit den hyffsat välfungerande hund hon är idag. Om vi däremot hade fått henne som åttaveckors valp och redan då bestämt oss för att försöka stävja eventuella rasbetingade beteenden som vi inte vill ha så hade hon med all sannolikhet varit ÄNNU bättre. När vi fick henne hade hon redan haft massor av tillfällen att träna på att försöka skrämmas. Och inget hade gjorts för att göra henne säkrare.

IMG_1510

När man får hem sin valp behöver man inte vänta på att problem ska uppstå innan man tar itu med dem. Om man dels har funderat ut vilka regler man vill ha och behöver, och dels har satt sig in i vilken sorts hund, med vilka egenskaper, man köpt så har man goda förutsättningar att göra en plan. Om jag vet att jag inte vill att min hund springer ut genom ytterdörren så fort jag öppnar den, eller hoppar på besökare, så kan jag börja träna att valpen sitter när jag öppnar dörren och har fyra tassar i backen när det kommer besök, så fort jag får hem valpen. Jag behöver inte vänta på att valpen smiter ut första gången (och därmed får träna på att smita ut) utan jag tränar det med en gång. Och om jag vet med mig att jag köpt en hund med lätt till ljud (som en tollare till exempel) så kan jag träna som jag gjorde med Vill när han som valp/unghund var med på tollarspecialen: jag visste att 412 tollare (så många var anmälda!) på en campingplats kunde generera väldigt många hundskall. Så jag gjorde en deal med Vill – varje gång en hund skällde fick han en godbit. Det tog inte många minuter innan han tittade med förväntan på mig när han hörde ett hundskall. Inte en tanke på att skälla tillbaka, däremot var han noga med att berätta (skvallra) om någon hund skällde. Om jag hade låtit honom få in en vana att skälla tillbaka när en annan hund skällde, så hade det varit mycket svårare att träna.

IMG_0653

På samma sätt lät jag aldrig Gip valla andra hundar när han var valp. Såg jag såna tendenser på promenaden så kopplade jag honom (så att han inte fick möjlighet att träna på att valla andra hundar) och lekte kontaktövningar i stället.

Men, är det möjligt och ens önskvärt att träna bort alla naturliga beteenden? Kan man göra om alla hundar till golden retrievers? Nej det tror jag inte att det är. Vi har medvetet avlat fram specifika egenskaper hos våra hundar. Många av de oönskade beteendena är myntets baksida – något som följer med de beteenden vi faktiskt vill ha. Att både border collien och tollaren reagerar snabbt, impulsivt och instinktivt på vissa saker i omgivningen – och ibland på sätt som är både störiga och jobbiga – gör så klart att de är fantastiska träningshundar. De har förmågan att snabbt reagera på mina kommandon, om det är i fårhagen, på fältet eller på appellplan. Om jag vill ha en hund som kan prestera på lydnadsplanen så får jag köpa att jag har en hund som lever med känslorna på utsidan, litegrann. Men för att detta inte ska utvecklas till ett stress- eller rädslebeteende så dämpar jag beteedena i vardagen. För hundar som border collies och tollare behövs en massa passivitetsträning. För en annan typ av hund kan man behöva stärka upp helt andra sidor.  Resursförsvar, vakt, jakt, hur social hunden är mot människor och andra hundar, rädslor och så vidare – listan på vad du kan förväntas behöva stärka eller dämpa kan göras lång. Men! Glöm för all del inte bort att titta på den hund du har fått. Med Gip gjorde jag misstaget att träna alldeles för mycket passivitet när han var ung och har därför behövt stärka upp hans spontanitet och aktivitet när han blivit äldre. Stirra dig inte blind på hur en si eller så ras brukar vara – men använd det som en guide för vad du kan behöva jobba med. Knowledge is key!

IMG_0649

När det inte går som på räls

IMG_9714Foto: Anders Lönnberg

För ett tag sedan fick jag en kommentar från en bekant om att hon var förvånad att jag inte kommit längre med Gip, med tanke på hur mycket vi tränar. Längre resultatmässigt på tävling alltså. Jäklar vad sårad jag blev. För visst finns tankarna där, i mina mörkare stunder – en tre och halvtårig BORDER COLLIE som bara precis klarat ett förstapris i lydnadsklass ett. Vad säger det om mig som tränare? Förvisso så ägnade jag massa tid hans första år på annat än lydnad – vi tränade ju faktiskt mest agility och specialsök. Och spår. Och lite sök. Och tricks. Och massa grunder och bra och ha-saker. Men nej, på räls har det inte gått. För några dagar sedan var det en man som frågade vad Gip var för ras, och när jag svarade BORDER COLLIE så sa han ”Jaha, då är den bra på lydnad då!”. För med BORDER COLLIE är ju allt så lätt. De kommer förprogrammerade och färdiga och det är egentligen bara att vänta in tiomånadersdagen om du vill tävla lydnad och ett och ett halvtårsdagen om du vill tävla agility – och om du ska valla så behöver du inte vänta alls. Eller?

TianFoto: Anette Bergfeldt

Jag ska inte sticka under stol med att man får – eller kan få – en del gratis med en border collie, mer med en del än med andra, och även med Gip är det vissa saker som varit väldigt enkla. Han hade redan som valp ett jättebra föremålsintresse och älskade och älskar att leka, och det helst tillsammans med mig. En superviktig och bra egenskap! Han har fina och samlade rörelser, och jättebra kroppskontroll. Både leken och kroppskontrollen har vi naturligtvis tränat på, men mycket av det fanns där (om man jämför med Boos fullkomliga ointresse av föremål och lek, och Vills något yvigare kroppsspråk, så ser jag en markant skillnad). Dessutom har han massa andra kvaliteter som jag värdesätter, naturligtvis. Han är världens i särklass snällaste hund, superenkel i vardagen och alltid vänlig, gullig och rolig. Jag har hittills inte träffat någon som inte älskar Gip, oavsett om de gillar hundar eller ej. Men han har inte varit speciellt enkel att träna, och det finns en social försiktighet som man måste trampa varsamt kring.

Det tog lång tid innan han fick en aktivitetsnivå som höll för ett helt träningspass. Som liten så gick han mellan fokus och totalt ofokus på en sekund. Han visade ingenting – tills han sprang och snodde någons leksak. När han blev könsmogen så sprang han och kissade i stället. Han zoomade ut, och oavsett vad vi gjorde, eller  hur bra belöningar jag hade så var det svårt att hitta hans ”go”. Och om han är gjord för att jobba 24 timmar per dygn så visar han fortfarande inte det, men nu äntligen håller han ihop längre, betydligt längre. Den låga aktivitetsnivån gjorde också att han blev störningskänslig. Plötsligt uppdykande saker stör honom fortfarande, men han zoomar inte ut längre. Oftast inte i alla fall. Den där snällheten, som jag värdesätter, ställer ibland till det – och hundar som låter när han tränar är det värsta han vet. Då slutar han och går undan.

Vi tävlade lydnad för första gången när Gip var lite drygt ett och ett halvt. Jag tycker inte att det är en direkt gammal hund, men med en BORDER COLLIE så verkar det det ses som det. Tre tävlingar hann vi med innan han fyllt två – och det gick sämre och sämre för varje gång. När jag tänker tillbaka på det hela så var det många saker som störde honom – min nervositet, andra hundar, andra förare som lät och gormade på sina hundar – och han var inte mogen för uppgiften. Så vi tog ett 14 månaders uppehåll, där jag gav mig tusan på att ändra Gips känsla. Vi tränade massa agility (igen, och igen konstaterade jag att det är inget för mig), vi försökte oss på freestyle och massa andra saker. Men mest tränade vi på att träna. Att inte ge upp. Vi tränade fart och jag jobbade massor med stressnivåer (att försöka få upp stressnivån – aktivitetsnivån – litegrann). Jag körde korta pass, och såg till att känslan var där hela tiden. Jag bytte under en period till ett högenergifoder, och jag plockade bort alla leksaker utom de vi använde vid träning. Jag gav all mat i träning, och nästan inget i skål. Och så vidare. Jag jobbade stenhårt på att få träningen med mig att bli det bästa i livet. Och lyckades. Lyckades faktiskt jättebra! Allt detta i kombination med att Gip dels blev äldre och säkrare, och dels det faktum att han förra sensommaren fick egna får vilket gjorde under med hans arbetsvilja/fokus/kalla det vad du vill, har gjort att jag idag har en hund som är skitrolig att jobba med. Han är rask och kvick och pepp. Men naturligtvis finns det smolk i glädjebägaren – jag har fått en hund som låter (detta har jag tagit upp i massa blogginlägg redan, bara att leta!) och den fantastiska förmågan att bara dra sig undan och sova en hel dag som han hade innan har gått förlorad (så klart). Så nu jobbar jag för att återfinna balansen så att aktivitetsnivån blir helt rätt. Jag vill ha en aktiv hund – inte en stressad hund. Inom kort ska vi ge oss på lydnadsklass två, och om Gip bara kan tänka sig att tycka om själva tävlingssituationen så är jag övertygad om att vi kommer kunna gå riktigt långt. Men på räls – nä, det har det verkligen inte gått.

IMG_0181

 

 

Testpanel!

IMG_0410

Igår damp det ner ett roligt paket i brevlådan. Hundarna ska få vara testpanel åt den nya sortens selar som Amoken håller på att ta fram. Sedan Amoken-selarna var med i media i vintras har de blivit omåttligt populära, så populära att de faktiskt nästan inte finns att få tag på. Jag har några få i butiken, och några på väg in, men sen är det stopp för ett bra tag framöver.

IMG_0212

Jag är dock inte förvånad över att de blivit så poppis – jag använder dem dagligen på alla mina hundar, och tycker de har en överlägsen passform och komfort jämfört med alla andra selar jag testat (och tro mig – de är många, Boo har åtminstone tio olika modeller, och då har hon ändå ingen ”konstig” kropp.).

IMG_0388

Därför är det extra roligt att de nu testar lite andra band som möjliggör att de kommer i fler färger. Reflexbanden som de görs av idag finns enbart i grönt, rosa, orange och grått.

 IMG_0161IMG_0162

Testselarna är sydda i skinnimitation (i stället för fleecefodret) och bomullsband (i stället för reflexen). Jag kommer återkomma om hållbarheten (framförallt hur de står sig i lera och väta) när jag använt dem lite mer, men första intrycket var att färgerna är fina, banden känns mjukare än den andra selen (om det är bra eller dåligt vet jag inte ännu) och för övrigt så är det den Amoken-selen jag känner till.

IMG_0254IMG_0241

IMG_0232

Modellen är precis likadan som den gamla, vilket är mycket positivt.

IMG_0345

IMG_0381

IMG_0339

 
Eftersom själva reflexen är det enda som slitits på mina gamla selar – som jag använt dagligen sedan jag fick dem i september 2012, och tvättat otaliga gånger i maskin – så är jag inte jättebrydd över att det är den funktionen som försvinner. Jag har ändå säkrat med blinkande lampor på mina selar, även om jag naturligtvis tycker att det är bra med reflex.

IMG_0361

Examensdags!

Först gick de en grundkurs i specialsök som aktivering. Några av dem gick sedan en fortsättning. Och efter det ville de ha en till. En längre, mer omfattande, maffigare, matigare. ID-sök ville de ha som tema, alltså att lära hundarna att identifiera doften från (fotspår, föremål som den tagit i osv) en individ (kan vara människa, barn, hund, katt, rovdjur, skadat vilt…). Så jag gnuggade mina grå och kom fram till en plan. Redan vid första tillfället fick de veta vad de skulle få för uppgift att lösa i examensutmaning:

Den stora diamantstölden i Bottnaryd!

Det var en gråkall februarikväll 2014 när det plötsligt upptäcktes att det begåtts inte bara en utan TVÅ stölder av värdefulla diamanter i Bottnaryd centrum! Specialsöksteam ett och två kallades in för att lösa gåtan och hitta gärningspersonen!

Uppgift nummer ett: att få hunden på rätt spår! Någon har tagit i en dörr, i ett kassaskåp och på en stol och lämnat ett visitkort för hunden.

MEN!

Uppgift nummer två: Det går flera spår ut genom dörren och vidare ut i byn. Kommer teamet klara följa rätta spåret?!

Såklart!

Uppgift nummer tre: Det verkar vara slarviga tjuvar – längs spåret har de tappat både det ena och det andra. Kommer teamet lyckas hitta allt?

Uppgift nummer fyra: En folksamling har bildats på torget. Kommer hundarna klara av att identifiera rätt personer?

Spänningen är olidlig!

Inbakat i uppgiften ligger rumssök, spår, markera föremål inne och ute, använda smeller, välja rätt spår och markera en människa. Och allt börjar på sökbanan så att hundarna lärde sig att leta efter doften av människa – rätt människa.

Superengagerade kursdeltagare har utmanat mig att bli en bättre instruktör. De har delat filmer, utmanat varandra, tränat kroppskontroll, träffats flera gånger vid sidan av kursen för att träna, ställt ingående och kluriga frågor och alla har vi haft superkul under tiden.

Men en bild säger mer än tusen ord, och en film förhoppningsvis mer än så. Kolla på filmen och smittas av engagemanget – så här kul har vi det!

 

Motiverade hundar
Det ska vara kul med hund