Archive | augusti, 2014

Vaddå hundpsykolog?

hundpsykolog

Diskussioner på Facebook och i andra sociala medier blir ofta hätska och snedvridna. Jag brukar försöka hålla mig ifrån dem, åsikterna är ofta starka och det lilla utrymme som medges ger inte tillräckligt för att föra en vettig dialog. Jag kan läsa dem dock, jag gillar att hålla mig àjour med vad som diskuteras, inte minst i hundvärlden. I sommar har en grupp på fb handlat väldigt mycket om problemhundsutredare. Eller hundpsykologer. Eller hundbeteendeanalytiker. Eller vad man nu väljer att kalla sig. De som är tveksamma verkar för det mesta vara det för att de inte vet vad det innebär. Vaddå, ligger hunden på soffan och pratar om sina problem med sin mamma, eller vad? Några verkar blanda ihop det med djurpratare (människor som hävdar att de kan kommunicera med djur på telepatisk väg), och några säger att det inte alls finns, och att det inte finns utbildningar för att bli hundpsykolog.

Men jodå, utbildningar finns. Problemet är att det inte är en skyddad titel (vilket väldigt få yrken i Sverige är) och således kan alla kalla sig hundpsykolog. Men om du går till någon som kallar sig gitarrlärare utan att ens ha hållit i en gitarr, så blir i alla fall inga oskyldiga drabbade. På sin höjd släkt och vänners öron. Om du går till någon som har begränsade kunskaper om hundar, så kan det få värre konsekvenser. En del som kallar sig hundpsykologer/problemhundsutredare osv lever dessutom på gamla meriter. De säger saker som man trodde var sant för 20 år sedan (och ännu längre sedan), och har inte hängt med i utvecklingen. En del av dessa utbildar dessutom andra människor som i sin tur för denna ”kunskap” vidare. Både när man letar instruktör och hundpsykolog är det klokt att titta på vilka utbildningar vederbörande gått, och när de gått dem. Kolla också efter buzzwords som rang, dominans, ledarskap, ”som tiken gör” – om de är vanligt förekommande på hemsidan, så dra öronen åt dig. Då har du kommit till någon som inte har koll på den senaste vetenskapen, tyvärr ofta med metoder som inte speglar modern djursyn. Och hunden blir kanske tyst och lugn – men till vilket pris?

Så hur går det till då, när du får hjälp av en hundpsykolog? Det ser säkert olika ut, men hos mig är detta vanligaste scenariot: familjen – hund/ar och människa/or – kommer hit (ibland kommer jag till dig). Vi börjar med att prata, och vanligast är att hunden då får vänta i bilen (om familjen kommit hit), om den är trygg med det. Eftersom majoriteten av de som vänder sig till mig gör det för att hunden har diverse rädslor som ibland yttrar sig som aggressivitet så är det lugnast för alla inblandade om de tvåbenta först får redogöra med ord för vad problemet är. När jag ställt mina frågor om sånt som är relevant för att lösa problemet, så ger jag – utifrån berättelsen – instruktioner för hur de ska ta ut hunden. Vanligt är att vi börjar med att gå en promenad tillsammans, så att jag får se hur hunden beter sig. Vi jobbar med hunden och sedan får hunden antingen vila i bilen eller följa med in medan jag pratar om det framtida arbetet och vi börjar utarbeta en handlingsplan. Oftast, men inte alltid, behövs fler besök.

Inget hokuspokus, inget flum, inga ”energier” utan konkreta råd om hur bete sig i olika situationer. Inte svårare än så!

”Kan ej moment”

giphet

På tävling tycker jag att den ärligaste – men torftigaste – kritiken man kan få om ett nollat moment är ”kan ej moment”. För så är det ju. Hunden gör inte fel, den missar inte ett skifte för att det är skojigt, eller för att dumma sig, den missar för att den – vid detta specifika tillfälle – inte kan momentet.

Jag har varit och tävlat med Gip igen, och det finns massa bra att säga om en hel massa, men när det kommer till det fria följet så får jag ge oss kommentaren ”kan ej moment”.

Jag är ett stort fan av att inte fela hunden i träningen. Helst vill jag belöna det rätta och skita i det som går fel, och errorless learning är en modell som tilltalar mig mycket. Med två heta hundar blir ett oskyldigt ”oj oj” eller ett omtag ofta det som får det att pysa över och ofta – i fallet med mina två och speciellt Gip – leder detta ovillkorligen till ljudande.

Jag har således tränat på och inte felat, och eftersom ljuden blivit väldigt mycket färre och mindre så har jag tänkt att jag är på helt rätt väg. Jag har faktiskt varit väldigt nöjd med vår träning, och i och med Vills skada så har Gip fått träna ganska mycket lydnad senaste månaden. Och det har gått så bra att vi for på tävling.

Vi hade  en BRA känsla innan. Detta är inte självklart med Gip, han kan stressa, vara ovillig att ta belöningar – och pipa. Men nu var han med direkt. Vi drog nummer ett (premiär för det) och jag var ganska nöjd med lotten. Tänkte att det kanske till och med var  det bästa för mindre tid innan för mig att bli nervös och Gip att stressa upp sig. Det regnade på vägen men solen sken över tävlingsplatsen. Bra förutsättningar!

giplek

Gip låg jättefint på platsen (som jag kampanjat hårt de senaste veckorna!) och jag kände mig lugn. Så var det dags för vårt program och jag hade Gip med mig jättefint (något vi också kampanjat, ingångar på plan!).  Vi ställde upp, jag kopplade loss, sa fot och han kändes helt perfekt. Till första halten där jag startade med ett ”fot” och han svarade med ett vrål. Och sedan skällde han sig igenom hela fria följet… Vad i hela fridens namn! Han har ju varit så tyst och så fin det sista. Kanske nåt litet gläfs men inte alls så här. Jag blev både förvånad och besviken.

Men kanske är det så att han inte kan momentet. Kanske tror han verkligen att det är fritt följ med skall? Resten av momenten var nämligen tysta!

När jag i början av sommaren var på lydnadsläger för Heidi Billkvam så var Vills ljudande det genomgående temat. Vid tredje passet frågade hon försynt om jag helt enkelt sagt till honom att vara tyst? Nej, det har jag ju inte. Men provade då – med strålande resultat. Han verkade helt enkelt bara säga ”Jaha, tyst alltså? Ok!”. (Nåja, inte fullt så enkelt, men typ.) Men Gip är inte Vill, deras ljud är inte samma ljud, orsakerna är helt olika. Och om jag kan säga till Vill (nej nej, inte obehagligt alls, inget sånt) så är Gip mycket känsligare. Ett omtag av rutan (alltså att jag kör rutan två gånger på varandra) kan vara nog för honom att missta det för felande – och ljudandet är ett faktum.  Men, om han nu tror att det ingår skall i momentet? Och att detta accentueras på tävling, för att han har lätt till ljud och därmed tar till det när han tycker situationen är ovan? Om jag bara kunde berätta för honom att du, om du är tyst så är det rätt. Bara genom att säga till?

giplek2

 

Med Gip är det alltid en balansgång. Han kan bli låg och långsam och ovillig och han kan bli het och vesselsnabb och ljudande. På träning har han senaste tiden allt oftare känts mitt emellan – alltså så jag strävar efter, och har han fallit över på någon sida så har det snarare varit åt det lugna hållet, vilket jag tycker är nästan lika tråkigt som ljudandet, trots att jag inser att det kanske är bättre i nuläget. Däremot kommer han inte klara klass tre, och absolut inte eliten, när han är sådan. Men för att ta oss dit måste han vara tyst.

Bland guldkornen på tävlingen finns naturligtvis också det faktum att vi båda hade roligt, skällandet till trots. Det är det övergripande målet, och utan det kan det faktiskt kvitta. Det är också det enda drivmedel jag behöver för att tycka att det är värt att fortsätta.

Till nästa tävling ska jag:

–       Tänka tvärt om – om det går. Berätta när han gör fel (i detta avseendet), och hitta ett sätt att göra det så han fortfarande känner peppen. Och då handkar det om att även små ljud får konsekvens.

–       Träna sjuuukt mycket kedjor, framförallt långa fotgåenden, så att han blir trygg i att belöning kommer.

–       Träna mer på olika brukshundklubbar framförallt när det är öppen träning

–       Se till att flytta den förväntade belöningspunkten, framförallt i fortgåendet.

–       Och faktiskt – börja träna fart igen. Han har blivit lugnare, men också långsammare. Idag orkade han inte de sista momenten.

Alla bilderna är tagna av Sofia Fridolfsson!

Från lek till lydnad

Två härliga kursdagar med Siv Svendsen är till ända. Härliga hundar, härligt folk, härlig instruktör, och tack vare härliga Ida Davidsson, härliga bilder:

IMG_1353

IMG_1481

IMG_1518

IMG_1612

IMG_1631

IMG_1662

m

IMG_1683

IMG_1778

IMG_1819

IMG_1824

IMG_1857

IMG_1928

IMG_1969

IMG_2007

IMG_2016

IMG_2037

IMG_2090

IMG_2308

IMG_2371

IMG_2494

IMG_2556

IMG_2662

 

 

 

 

Motiverade hundar
Det ska vara kul med hund