Motiverade hundar

Trots att Vill inte haltat på länge nu så märker jag att jag tittar på honom på annat sätt än jag gjorde innan. Det är som att jag förväntar mig att han när som helst ska börja linka. Vi har varit hos Annika Falkenberg vid tre tillfällen nu och ska tillbaka en gång till innan jul och han har gjort jättefina framsteg varje gång. Jag behöver inte oroa mig. Jag har sedan länge fått klartecken att träna honom (men tänka på hur, tänka på uppvärmning och nedvarvning och göra rehabövningarna varje dag, och massera honom varje dag) men det tar emot. Det finns en spärr inom mig som inte vågar låta honom ta i fullt ut och den spärren måste jag få bort.

Eftersom han tränats så ytterst sparsamt sedan i juni har han faktiskt glömt en hel massa och även om det börjar komma tillbaka fina saker så känns det som det är så otroligt långt kvar. Jag har ju fått börja om i lydnaden med Gip vid flera tillfällen (av helt andra orsaker) och det gör mig faktiskt ganska opepp att göra samma resa flera gånger med Vill. Hans ljudande är dessutom värre än innan, då det bara kom fram i fria följet (”bara” alltså), men trots att han är het så är han inte längre snabb. Och trots att han är långsam så är han ändå inte koncentrerad. Känns som att det vi tränat upp är borta och DESSUTOM har massa sånt han haft i sig naturligt försvunnit. Jag är måhända lite väl hård nu, men jag avskyr att stå och stampa, jag vill framåt!

Vill och jag går en tävlingskurs för Maria Brandel, vi har varit på två tillfällen av tre och förra gången fick jag med mig en massa bra övningar hem. Första gången vi var där kände jag inte alls igen Vill. Han var helt ofokuserad och lämnade mig (!!!) på plan för att gå och kissa, nosade i rutan, sprang fram till en söt liten bc-tik och annat dumt. Sånt gör ju inte Vill, han stressar inte på det sättet. Det gjorde mig jätteledsen och uppgiven. Han kändes bättre förra gången, trots att vi var inomhus i finfina Kungsörshallen, men där vi var i juni är vi inte.

Annika Falkenberg har vid upprepade tillfällen påpekat att han ju faktiskt inte är trasig. Han är spänd, men inte sönder. Och att det som är utmaningen inte är att göra honom hel, det är han redan, utan att få honom att röra sig rätt, att få musklerna att samarbeta och göra som de ska och inte som de alltid gjort.

Mina mål med Vill i lydnaden är fortfarande höga. De är inte ändrade, även om det nu, med så lång paus, är skjutna på framtiden. Jag har inte någon tävling inplanerad för jag vet helt enkelt inte när det är rimligt att tänka sig att vi är redo. Just nu tränar vi inte ens hela moment utan bara känslor och fokus och fart och lugn. Jag försöker hitta sätt att få honom att dels växla från stadga till fart, gå från fart till ro (utan ljud), gå vidare från en fartövning till en annan (med och utan transport) och från lugn till lugn utan att tappa fokus och engagemang. Jag använder alla roliga grundövningar som runda föremål och skicka till musmatta, indianleken och tagga med halsbandsgrepp och just nu är det omvända lockandet min bästa vän. Parallellt tränar jag vissa momentdetaljer som fjärrens skiften, snabba gripanden av apporten och hitta rätt punkt i rutan. Men svårast är att inte rynka ögonbrynen och stirra granskande på Vill utan faktiskt tuta och köra litegrann. Han går inte sönder. Han är inte trasig. Nånstans där inne ligger ju glädjen över att få hänga med världens roligaste kompis också.

(FOTO: Sofia Fridolfsson – tack!)

Av alla saker jag gjort med hund är vallningen helt klart det häftigaste – och svåraste. Om någon för ett halvår sedan skulle fråga mig om jag vallade med Gip skulle jag svarat ja. Det var faktiskt inte förrän jag för ett par månader sedan tog kontakt med Karin Söderberg och hon fick se Gip som det gick upp för mig hur mycket han gick på lydnad och hur lite han vallade. Jag, som oerfaren vallhundsförare, tyckte att det såg jättefint ut, och kändes bra. Sa jag höger gick han höger, han la sig när jag sa, gick fram när jag sa. Hämtade fåren, hjälpte till att flytta 30 tackor med lamm till ett nytt bete 2,5 kilometer bort, höll undan fåren vid matning, var ivrig att ta sig in i hagen… Massa saker som sa mig att det vi gjorde var att valla. Dessutom har vi varit på en rad kurser där mer erfarna har tittat på Gip, och även om de aldrig uttryckt att han var en fantastisk vallhund så är det ingen som sagt att han inte vallar. Men, jag hade ändå en känsla av att instinkten (?) inte var där. Han verkade inte anstränga sig, utan gjorde glatt det jag sa men inte mer än så. Var lika glad när jag sa att nu var vi färdiga, till exempel. Så, jag kontaktade Karin. Tack och lov! Bättre och mer individanpassad  hjälp har jag svårt att tänka mig.

Första passet var i hennes stora, branta, snåriga, steniga hage på stor flock, och Gip fick inte ett enda kommando. Bara pshhhande som är upphetsande, och vårat kroppsspråk som liten hjälp. En påminnelse när han släppte halva flocken (eller bara ett par får), smackande för att gå rakt på och en massa bekräftelse när han gjorde rätt, framförallt utan vår inblandning. Han jobbade på bättre och bättre under timmen, men lämnade ibland uppdraget, gick och kissade eller nosade och ”vilade” i att göra annat. Dagen efter första timmen var jag inbokad på en annan vallhundskurs och där var metoden helt annan – tyvärr. MYCKET styra och ställa (jag går inte in på detaljer, de var fel för oss helt enkelt) och den tränaren sa rakt ut att hen tyckte att Gip inte var nåt att träna med. Jag åkte hem i tårar, tillsammans med en frustrerad och osäker hund. Dagen efter tog jag ut Gip i min fårhage för att se om han över huvud taget ville valla – och så fort det blev svårt nafsade han efter ett får. Gip, lille snälle Gip som aldrig någonsin gör ens en fluga förnär… Jag fattade ett blixtsnabbt beslut att bara berömma lågt (han skadade inte fåret, det var inget jaktbeteende eller ”olydnad” eller ”dumheter” inblandat), lät honom få några lyckanden och bestämde mig för att vänta tills nästa lektion för Karin.

Hos Karin veckan därpå verkade ändå något positivt ha hänt – han var snabbare och mer ihärdig, han höll fokus under hela timmen, han TÄNKTE och KÄNDE och han började redan se finare ut. Finare som i mer eye, mer stil, mer koncentration. Fortfarande enkel och lättstyrd. Han fick prova på att dela och han bevisade att han inte är ett dugg rädd för får (vilket var en misstanke jag hade) utan möjligen lite lat och bekväm – i stället för att gå på en tjurig tacka väljer han att vända och flytta en annan, erfarenheten säger att då flyttar sig även de andra, nämligen. Jag fick i läxa att inte göra någonting med honom – inte valla (eftersom mina får lärt sig allt om lille G) och inte heller träna allt för kontaktsökande saker (tex lydnad) eftersom Gip lyssnar för mycket på mig. Tredje gången var han en helt ny hund! Han höll stenhård fokus på fåren under hela timmen, oavsett om han var pausad eller i jobb. Ens svårt att tänka sig att han skulle springa och kissa, och han jobbade på så hårt han förmådde. Även om jag nu fick lägga in ett ”vänster” och ”höger” så följdes det upp med ”känsloljud”. Tänk och känn. Vid den här lektionen sa han några gånger att Njä, du menar nog inte vänster, och gjorde rätt i stället för att lyssna på mig. Bravo! Lite segare ligg, lite snabbare starter – och en del tjuvstarter. Svårare för mig, men så roligt!

Nu har jag börjat lägga på visslor, och jag kan träna på fåren här hemma (de beter sig som helt andra får – inte en chans att de längre skulle säga ”pilutta dig” och tycka att Gip var en liten lort). Han börjar köpa att jag håller nåt i handen, han kollar inte på mig utan på fåren, och han börjar bli lite svår att styra. Haha, man skulle kunna tro att det är en dålig sak, men faktiskt – han VALLAR och springer inte åt ett visst håll för att jag säger det. Igår var det dags igen för lektion och nu TRÄNAR vi. Han får fortfarande en del minutrar där det handlar om att känna och tänka, men vi kan faktiskt göra riktiga saker. Jag har fått lägga in ett Sakta eftersom han blivit så snabb, vi har börjat träna på ett stanna stående. Vi tränar på korta hö och vä, på vidare flanker, igår fick han jobba med att fålla in och jobba med fåren i ett trångt utrymme (han knör sig in mellan fåren och är riktigt nära dem utan stress).

Och det är så jäkla ballt. Jag frågade Karin igår om hon hade trott på den här utvecklingen när jag kom för knappt två månader sedan (Gip är fyra år, nota bene) och hon erkände att hon inte trodde att det skulle bli så här bra. Gippen hade det i sig hela tiden, men som den snälle, vältränade och lydiga pys han är så har han inte fått utvecklats på rätt sätt. Och jag har bestämt mig för att sluta gräma mig över detta och bara blicka framåt. Fortsätter utvecklingen så här (och det finns ingen anledning till att den inte skulle det) så ser jag både vallhundsprov och kanske några tävlingar i vår framtid. Men mest ser jag en fantastisk chans att få lära mig mer inför nästa hund (där det så klart blir rätt från början 😉 ) och att få utvecklas tillsammans med Gip. Han är den mest obordercollielika border collie som finns, mycket med Gip har därför varit rena räkmackan (inga olater som att valla bilar eller nojor) men träningsmässigt har han inte varit enkel alls (det är ju myntens båda sidor), och frustrationen när det mest känts som vi står och stampar (i lydnaden framförallt) är inte alls rolig. Hans andra kvaliteter är ju det som lett honom in på terapihundsbanan, så det finns ett högt värde i dem också, naturligtvis, men jag vet ju att han har mer att ge. Ännu mer! Så därför, att nu äntligen få ett gigantiskt genombrott i vallningen är fantastiskt. Tänk att den finaste finaste Gip äntligen ska få komma fram ordentligt!