Motiverade hundar

Kan inte minnas att jag någonsin längtat så mycket efter att sätta tänderna i ett nytt år som jag gör just nu. 2014 har, för att tala klarspråk, varit mestadels pissdåligt. Alla mina planer gick om intet, och två stora svarta moln – Boos död och Vills skada – färgade hela min tillvaro. Jag var inte på något sätt i toppform innan dess heller och det har varit för mycket för mig att klara av, om jag ska vara ärlig. Tråkiga, tunga händelser även på det ickehundiga planet, med sjukdom och annat, har inte gjort livet lättare. Som en följd ska jag, vilket jag tidigare meddelat, ägna de första månaderna på det nya året åt att reda upp och ut saker och ting. Må det bära eller brista! Nåja, 2014 har inte bara inneburit blä, en del fint har hunnits med, och allra finaste nyårsraketen Tesla är förstås årets höjdpunkt – tack Fanny och Thomas för honom!

Jag har gått en hel del roliga kurser under 2014, läger för Heidi Billkvam och kurser och läger för Siv Svendsen som varit superbra. Jag har också, naturligtvis hållit en massa kurser, både hemma och borta. Mest minnesvärda är alla roliga specialsökskurser samt blygerkurserna som blev så oerhört lyckade. Jag har också tränat tillsammans med ett helt gäng roliga och duktiga människor. Ingen nämnd och ingen glömd, även om ”frillesåsgänget”, ”nosgänget” och ”elfsborgsgänget” får litet extra <3.

Tre proffsiga kvinnor har hjälpt mig med var sitt stort problem: Annika Falkenberg med Vills kropp, Karin Söderberg med Gips vallning och Maria Brandel med Vills huvud. Ett gigantiskt tack till er!

En liten kronologisk tillbakablick, då: Året började jättebra, med rolig träning på Hundarenan i Göteborg tillsammans med goa kompisar på självaste nyårsdagen. Hurtigt och helt rätt!

De första kalla månaderna 2014 innehöll en hel radda hyrda hallar och gemensamma träningar både hemma och borta.

I januari visade Vill en avslappnad attityd på MyDog, i tollarmontern. 😉

Årets bästa clinic var redan i februari – arrangerad av Maria Brandel i Kungsörs hundarena. Deltog gjorde Siv Svendsen, Towa Lindh, Carin Bengtsson, Kjellaug Selsaas samt Synnöve Matre (de två sista på bild nedan). Otroligt inspirerande och nördigt!

En hel del hemmamys blev det också, vintern som aldrig kom ville när den väl var här aldrig lämna oss kändes det som, och Boo och jag tillbringade mycket tid i soffan. Kvalitet!

Vi försökte oss på att träna i skitväder, här på en brukshundsklubb i Östergötland…

…men alla, inklusive allvädershunden Vill, var nöjda när våren kom.

Vi fick med oss Anders på en hel rad utflykter denna våren – underbart! I skog och i städerna runtomkring oss. Vi försökte oss till och med på lite korvgrillning men det visade sig vara allt för avancerat. Härligt hundliv hur som helst. 🙂

Jag köpte mig en Kickbike, som jag hoppas ska bli mer använd 2015 än 2014… Roligt när den väl dammas av – tycker Gip. Tack och lov har Ida luftat den ett par gånger också (bild två).

Vår betyder vallning, och vi har vallat massor under både våren och hösten!

En hel massa roliga aktiviteter hanns med under våren. Jag spårande och tränade massa olika sorters specialsök med framförallt Boo tillsammans med Sara och Leo, och det var verkligen guldstunder för både mig och Boo.

Gip tränar på sina social skills, han är verkligen en social hund den där! Här i Slottsskogen i Göteborg.

Även Vill fick nya vänner. Här schäfern Lomis.

Och killarna och jag körde kors och tvärs och tränade en hel massa med många goa vänner. Bästa!

Och vi ägnade oss till och med lite grann åt bara vanligt umgås.

En hel del bilkörning har det blivit. Jag har både gått och hållit kurser på flera olika ställen i landet. Vill och jag var bla i Södermanland och gick kurs för Heidi Billkvam arrangerad av Anna Larsson. Vi bodde på ett mysigt Bed and breakfast i Stallarholmen.

Både små och stora har gått kurs!

Och vi har ägnat oss massor åt att leka!

Och en del åt att vara överjordiskt vackra.

Försommaren kom med regn och ännu mera vallning. Gip och jag fick hjälpa Sara flytta ett 30-tal oinvallade tackor med lamm 2,5 kilometer till fårens sommarhage. Det var riktigt roligt, och Gip skötte sig jättebra.

Gip och Ida tränade en hel massa agility under första halvan av 2014, och jag tror båda två tyckte det var himla kul. Duktiga! 

Och Vill och jag tränade en massa lydnad. Älskar att träna den hunden!

Så kom juni. Och vi fattade beslutet om Boo. Jag åkte iväg på läger för Heidi Billkvam, och visste att när jag kom hem så var det bara dagar kvar av mitt liv med min tjej. </3

24 juni 2014. Sov gott hjärtat.

Vi bearbetade den första intensiva sorgen genom att ta med killarna till Slottsskogen. Vill agerade tröstare, och Tuva avledare genom att ta sig an Boos hål under verandan och fastna. Vi fick bända upp planken!

Så blev Vill halt i slutet av juni, och ingen visste vad det var. Vi röntgade honom tre gånger, vilket inte visade något, han testades för fästingsjukdomar och tollarsjukan, utan resultat. Han gick på rimadyl, han fick vila, han fick träna, han fick koppelvila och ingenstans blev han bättre.

Mitt i allt åkte vi på ett jättehärligt läger för Siv Svendsen, i Ystad. Bodde på hotell och levde semesterliv. Badade i havet och tränade. Gip fick träna mesta tiden, och Vill litegrann.

När vi kom hem hade vi en liten tollarträff med släktingar och kennelkompisar. Mys! Och sedan levde vi nån slags semesterliv, med promenader runt Mullsjön, besök och bad i sjöar och hav.

Lite träning orkade vi med.

Men oron för Vill lade sordin på stämningen, minst sagt. In och ut från veterinären for vi.

Lovisas lilla Link kom på kollo, och Gip, the one and only gipfather, fick fullt upp.

Siv Svendsen var här i augusti och höll en mycket uppskattad kurs!

Och killarna fick visa upp specialsök på Grizzly Zoo.

Så kom jag ÄNTLIGEN i kontakt med Annika Falkenberg som tog en titt på Vill och kom med klara besked och tydliga direktiv. Kändes som hela världens tyngd föll från axlarna och jag kunde andas igen för första gången på fyra månader. Han kommer bli helt bra i kroppen, med hårt jobb och envishet – och en hel massa mjukost.

Och jag ägnade mig åt en hel massa hundträning igen, bland annat med ”Elfsborgsgänget” och Ida.

Även Gip fick åka till veterinären – men för att ge Tuva lite mera mod. <3

Några varma höstdagar i Skåne höll jag specialsökskurs för ett roligt gäng! Killarna så klart med. De börjar bli vana vid att sova på hotell nu.

Boo hamnade i tidningen. <3

Och hela hösten tog vi skogen i besittning. Jag återupptäckte hur underbart det är att gå promenader med lösa, glada hundar. Livet har på vissa sätt blivit lättare utan Boo. Killarna är en fröjd att ha med sig överallt, och hundlivet får ytterligare en dimension när det inte ägnas så mycket tid åt att hålla koll, utan det kan få vara löst och ledigt. Jag saknar henne så gräsligt mycket, men vissa saker är bättre nu.

Gip påbörjade utbildningen till en ny karriär, som terapihund, och vi är i skrivande stund nästan redo att påbörja vår första praktik.

När Vills kropp så smått började rätta till sig, så visade det sig att en massa stress och annat följt med in i träningen. Hans ljudande i fria följets stegförflyttningar som jag kommit till rätta med innan hältan, var tusen gånger värre än förut och lägg till det både ofokus och en hel del annat… Med bara fyra ordentliga träningspass på fyra månader åkte vi på tävlingskurs för Maria Brandel. Thank God säger jag bara. Jag hade säkert kommit tillrätta med det på egen hand, men med Marias vägledning kommer det gå tusen gånger bättre.

Nästa hallelujah kom så klart hos Karin Söderberg, när jag i mitten av oktober kom dit med Gip. Så himla häftigt att se henne lyckas locka fram riktiga Gip där inne under den välkammade ytan. Den resan är också bara precis påbörjad, och jag ser som tusan fram emot fortsättningen!

November var kursavslutningarnas månad. Tack alla kursdeltagare för ett fint år! <3

Och så kom december och den stora överraskningen – For The Win Tesla. Som än så länge är allt man kan önska och mer därtill! 

Fint med återblick, fint för mig i alla fall. 2014 har som sagt känts riktigt pestigt, men vi har hunnit med mycket roligt också, hundarna och jag. Idag, på årets allra sista dag, åkte vi iväg och tränade i hyrd hall igen. Vi slutade 2014 som vi började – med träning och lek. Det var Teslas första besök och han skötte sig så klart strålande. Gip fick springa agility och Vill visade upp sin allra finaste attityd på lydnadsplan. För bara ett par timmar sedan fick jag ett positivt besked om en sjuk familjemedlem, och det ger förhoppning om framtiden.

Så då återstår bara att önska gott nytt år! Mål för 2015 kommer i en separat post, men låt mig i alla fall önska att alla – djur och människor – får vara friska under nästa år. Friska och glada.

Om Teslas första vecka hos oss var lugn och ro och lära känna, så innehöll vecka två desto mera spänning och intryck. Det började med att Tesla sprang in i en vägg några dagar före julafton, och fick en rejäl smäll. När han fortfarande linkade efter ett par timmar ringde vi veterinären och fick tid på eftermiddagen. Vid det laget gick han bara lite orent, men jag åkte in ändå och han fick en spruta smärtstillande i nacken. Att vara hos veterinären var roligt, inga problem alls. Gått i koppel hade han bara gjort två gånger innan – dagen vi hämtade honom (två minuter när han kissade på en bensinstation) och samma morgon när han följde med till bilmeken, men han köpte det bra. Jag säger inte att han älskar det 😉 men funkar helt okej.

När han varit hos veterinären fick han följa med in till en djuraffär där han fick pussa på de som jobbade där, nosa omkring, och glo (G-L-O) på en stor pudel på ett trimbord. Häftigt värre! Dagen efter gnydde han ett par gånger när han reste sig och vi bestämde oss för att behålla den veterinärtid vi hade och åkte in en gång till. Han fick smärtstillande och antiinflammatorisk utskrivet och en för säkerhets skull-tid för röntgen som idag (vilken vi inte utnyttjade då han inte visat nåt på flera dagar). Hoppas verkligen han kommer vara skadefri läääänge än.

Julafton tillbringade vi hemma hos mina föräldrar – fyra barn, nio vuxna och tre hundar + jultomten – och Teslan var en superstjärna. GLAD och busig och valptrött och härlig. Det började snöa när vi kom dit och det gjorde honom lycklig. 🙂 Han både sov och lekte med sin leksak samt tuggade ben mitt i allt kaos. Härliga valp! När vi åkte hem efter sju timmar var han trött, men inte värre än killarna (eller jag). Dagen efter tog vi det lugnt på förmiddagen, innan vi återigen packade in oss i bilen, denna gången till min lillasyster, för ytterligare julfirande. Nytt hus, nytt bus, men inget som gör Tesla det minsta osäker eller upprörd. Han fortsatte leka med mina systerdöttrar, och vara ett belevat charmtroll.

Igår var hela systerfamiljen här i stället, och vi lekte i snön och gick en promenad där Gip och Vill drog en pulka. Inga konstigheter, hojtar Tesla och tyckte även det var JATTERÅLIGT (hans vanligaste uttryck, jämte JATTEGÅTT! och JAEJATTEPIGG/TROTT)!

Under de två veckor han bott här har han hälsat på 32 vuxna människor och sju barn, och mött 14 hundar (de flesta i väntrummet hos veterinären), och han har alltid lika fin och positiv attityd. Härligt!

Han har gått på massa olika underlag, lekt med massa olika saker, tränat en del (inte så mycket, men de korta pass vi kört så är han riktigt duktig – OM jag lyckas fånga honom när han är pigg, det är snabba vändningar med liten valp! Lekbelöning är hundra gånger roligare än mat, även om han gärna äter också.) och åkt bil ett tiotal gånger (inga problem att åka i sin bur nu!). Han har fått smaka på all möjlig mat och godis, han sover i sängen, busar med båda brorsorna och har haft ytterst få kiss- och bajsolyckor inne. Han har upptäckt fåren (men de är inte lika spännande som tex snön) och han har lärt sig hoppa upp i soffan för egen maskin. Katterna lever fortfarande farligt. Han förstår nu hur dörrar funkar (första veckan hamnade han alltid bakom dem, haha) och han har hittills inte förstört en enda pryl som inte var hans. Supervalpen! Som just nu ligger och tuggar lite på ett ben bredvid mig i soffan, härligt kaffedoftande efter att ha ”hjälpt” Anders att fylla diskmaskinen. I morgon är det nyårsafton och vi (jag och hundarna) ska fira tillsammans med en hel hög hundar och människor i min kompis Saras stuga. På dagen blir det inomhushallpremiär för Teslan då vi hyrt fina Hundträff-hallen. Äventyret fortsätter!

Nu har For The Win Tesla bott hos oss en vecka! Helt makalöst så fort det går. Även om det känns helt naturligt att ha honom här så är naaaaw-faktorn fortfarande hög. Han är en sån rolig liten valp. Så himla glad! Glad och busig och framåt. Det verkar inte vara mycket som skrämmer honom, även om han ändå tar åt och lär sig (tex de vuxna hundarnas – ja även Gips – tillrättavisningar), och det är ju en fin balans. Vi har nästan inte gjort någonting första veckan, vi har inte ens lämnat gården tillsammans mer än för några korta skogspromenader, men det har blivit en hel del utforskande ändå. I lördags när vi kom hem struttade han in som han aldrig gjort annat. Detta efter en fyratimmars bilresa (i Anders famn), hälsning på storebrorosorna, veterinärbesiktning (förvisso hemma i uppfödarköket), kissa på en mack, och till sist bli avsläppt där det fanns snö, en nyhet i valplivet. Han sa hej till katterna och så hade vi en lugn kväll hemma.

Dagen efter var jag uppe i ottan och fixade eftersom jag hade specialsökskurs hela dagen. Vi körde ett litet lekpass på morgonen (han kampar superbra och har köpt bytesleken jättesnabbt) och sedan var han med i kurslokalen hela förmiddagen. Sov på mina fötter, myste med alla kursdeltagare, låg i valphagen och tuggade ben när kurshundarna tränade, lekte och var allmänt valp. På eftermiddagen var han inne med Anders och de andra hundarna och tog det lugnt. Måndagen vek jag åt lugn och ro, även om Tesla inte visar det så har han ju fått en himla massa intryck. Vi struttade omkring i skogen bakom vår hus och gjorde inte så mycket mer, och även tisdagens förmiddag blev lugn då jag hade tid hos Annika med Vill och Gip och var borta halva dagen. På eftermiddagen kom ett lass hundmat som skulle lastas in i frys och de kunder som hade förbeställt kom och hälsade på Tesla och hämtade mat (inkl två barn). Onsdag jobbade jag hela dagen och först i torsdags hade vi ett lite mer sturkturerat träningspass för första gången (omvänt lockande och sitt) och han var så klart ett geni. 🙂 Varje dag har vi haft viktiga pass med lek, och han är verkligen himla duktig. Han leker med allt man presenterar, även om luddiga kampleksaker med fårskinn är klart bäst! Han är så gott som rumsren, kan sitt namn och jag kan kalla honom till mig även om han är på väg till något roligt.

Han leker och tränar även när brorsorna är i närheten, sover överallt och äter allt han får med god aptit. Godast är hästkött, sån där belöning som ser ut som en deo och mjukost. Och köttben! Han är en riktig liten tuggis och använder munnen en hel massa – perfekt att ge en nötnacke eller ett lammben så inte stolsben, lister och byxben hamnar i farozonen. Nästa vecka är det jul, och det blir flera naturliga utflykter till släkten, så vi ska nog hinna med miljöträning också. Jahopp, nu vacklade han iväg med matskålen i munnen (svårt att gå när nåt skymmer sikten) och vi fick dagens första Teslarelaterade gapskratt.

Idag har de båda vuxna hundarna (var på väg att skriva pojkarna, men de är ju tre nu!) varit på återbesök hos Annika Falkenberg. Vill skrämde slaget på mig i lördags genom att inte stödja på höger bak när han legat i bilen en stund, och jag var glad över att ha återbesöket idag. Annika tyckte jag hade jobbat på finfint med honom, och att jag lagt mig på en bra nivå (förra gången hade jag tränat honom lite väl mycket så att han hade byggt muskler för snabbt). Hon kunde gå vidare i sin bearbetning av honom och en förutsättning för det är att jag gjort vad jag ska. Så det kändes bra. Hon sa att det var trist med hältan i lördags, men inte jättekonstigt. Att det var på andra benet jämfört med i somras sa hon var positivt – det är ju i själva verket där problemet suttit, bara det är i somras hade det gått så pass långt att hans muskler i höger användes så dåligt att vänstersidans muskler blev överansträngda och därför satte sig hältan där. Kort förklarat. Däremot ska jag även fortsättningsvis vara varsam med att träna fritt följ, utan i stället träna stadgeövningar där ryggen (varitfrån problemen stammar) ska vara helt rak. Jag kan dessutom träna alla möjliga fartövningar och egentligen allt utom fritt följ. Trist, men det finns ju en hel del annat att göra, och förhoppningsvis kommer det fria följet vara ett bättre sådant när han är okej i kroppen igen.

Om Vill mest ligger och frustar och flåsar och piper och sprattlar och sjunger och frågar MIG vad fasen Annika håller på med så beter sig Gip naturligtvis helt annorlunda. Han går med på allt så länge han känner att han har kontrollen och han kollar med Annika vad hon gör. Honom kan man inte bara placera rätt utan han måste själv göra rätt med lite guidning. Fascinerande! Han kändes fin och färdig, och jag ska bara fortsätta göra hans grejer som uppvärmning.  Bra!  Jag fick ytterligare övningar att göra hemma, framförallt med Vill men om jag vill med båda, och återbesök först om två månader.

Och det med besked! I lördags åkte Anders och jag, tillsammans med Gip och Vill till Fjugesta för att delta på For The Wins adventsvallning och hämta hem Tesla. Det blev inte så mycket vallat för Gip och mig, jag var allt för fokuserad på valpköpet, men vi fick ett litet pass i 25an i alla fall. Det var inte det bästa vi gjort, men enligt Karins ”order” så tog jag tillfället i akt att låta honom känna och tänka (med hjälp av sshhanden och smackanden och lite handvift/kroppsrörelser) på helt nytt ställe och nya får. Lärdom för Gip: valla kan man göra på många ställen. 🙂 Han kändes lugn och fin, jag är glad att hans saktakommando funkar även på bortaplan, det är mycket bättre att använde det för att få honom att tänka än att lägga honom som blir ett för stort avbrott. Träd varsamt, med denna. Väldigt kul sätt att säga hej till kennelgemenskapen i FTW med en massa trevligt vallhundsfolk – tack Fanny och Thomas! 😀

Nån som inte träder varsamt är den fantastiske lille Teslan. Åh herregud vad jag redan är förtjust i den svartvita virvelvinden! Om jag nu kan säga nåt om hans personlighet efter att ha känt honom så här kort tid, och vid så här späd ålder så är ändå första intrycket att han är jäkligt balanserad. Han är på men inte stressad, han är modig men inte dum, han är galen men inte GALEN. Han tänker och känner, den där. Han är inte rädd för att säga vad han vill, och han tar även saker (tex kompostgaller) i egna tassar. Han fattade direkt att man beter sig olika mot världens snällaste Gip och inte-så-imponerad-av-valpar Vill, han vet vem av katterna man kan kasta sig över och brottas med och vilka som inte uppskattar det. Mat är toppen, kamplek är toppen. Han springer och busar och lever rövare – och somnar och sover som en stock var som helst. Och han säger till när han vill gå ut och kissa och bajsa.

Igår var han med mig när jag hade specialsökskurs, och han hälsade glatt på alla kursdeltagare och delade ut pussar och kärlek. Studsade runt när vi hade teori och lekte med en leksak – för att sen välja mina fötter av alla fötter att sova på. Smart pys som vet var han hör hemma! <3 När de andra hundarna jobbade fick han sitta i valphage, vilket emellanåt, när det kom förbi nån extra intressant hund, var svårt. En nötnacke tog hand om den saken, men nu har han fått titta på både schäfrar, en westie, en staffe, en aussie och en entlebucher sennenhund. Han gillar inte att bli instängd, så jag ska leka burlekar med honom för att förstå att det händer bra saker där inne. Han satt (sov) mest i Anders famn när vi åkte hem, eftersom han absolut inte ville vara i transportburen, och så kan vi ju inte ha det.

Idag på morgonen har han fått sig sitt första lilla träningspass. Utöver lek och belöningar så måste han förstå att om han gör nåt så får han. En enkel övning är att få valpen att kliva upp på något med framtassarna (enkelt och konkret) för att få en belöning. Det är lätt att hålla på kriterierna och en fördel är att eftersom föremålet ligger på ett ställe så kryper inte valpen närmare och närmare för att få sin belöning utan den är på en armlängds avstånd. Jag valde dessvärre en sekund när han var lite trött, så passet blev lite väl kort (även om valppass även i vanliga fall är jättekorta). Men tre godisbelöningar, en lekpaus och två godisbelöningar till fick jag in och samtidigt fick jag introducerat klickern. Nu sover Tesla, men jag ska fortsätta i eftermiddag. Härliga valptid!

I tisdags var Vill och jag på sista tillfället på Maria Brandels tävlingskurs (sista tillfället för denna gången – alla anmälde sig på stört till en eventuell fortsättning, och jag hoppas dessutom på en valpkurs för Teslas räkning, så mer Maria blir det!). När jag anmälde mig till kursen var Vill fit for fight, jag var säker på att vi skulle vara uppflyttade i eliten vid kursens början (nä, säker kan man så klart aldrig vara) och jag såg fram emot att gå kurs på hög nivå där dessutom jag och Vill var på hög nivå. I stället föregicks första tillfället av fyra månaders nästan-vila, vid första tillfället hade Vill ingen aning om någonting, andra tillfället fick vi ägna enbart åt ljud och fokus och trots att jag fått extremt bra träningshjälp (och säkert är tillbaka på banan extremt mycket snabbare tack vare det) så har det känts surt att vara tillägnad bebisuppgifter. Jag är dock extremt glad att jag inte avbokade, vilket jag övervägde göra inför första tillfället. Tvärtom hoppade jag ju på en tvådagarskurs mellan andra och tredje tillfället, vilket också var bra. Men ändå – gött är det att det i tisdags äntligen kändes som vi kunde börja träna annat än ljud. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Vid samlingen meddelade Maria att vi skulle ha en tävling. Lottning, börja med sitt i grupp, ha två ringar och värma upp utanför, förbereda oss i ”slussen” och kort och gott göra det så tävlingslikt som möjligt. Med ett litet undantag – vi fick lov att hjälpa hundarna exakt så mycket som behövdes. Vilket innebar att någon gick helt tävlingsmässigt och någon använde tex target i rutan. Och jag körde lugnt och långt omvänt lockande mitt i alla moment. Eftersom Vill kändes hetare än hetast bestämde jag mig för att premiera stadgan (för att inte få startljud) först och främst.

Vi började med en inkallning (jag lämnade Vill, körde OL på avstånd, och gick tillbaka och hämtade honom). Satt fint, var tyst. Sedan en fjärr där jag kunde hjälpt honom mer, och kört OL ännu längre, fått honom att tänka bakåt. Alternativt bara kört ligg-sitt-ligg. Vi är mitt i tragglandet av fjärren (igen…) och borde inte nött på den lilla förståelse han har. Efter det var det hoppapport och jag lät Vill springa ut och hämta metallen. Han kändes jättefin och gjorde det snyggt ända tills jag langade fram ett OL när han satt i position, varpå han spottade ut apporten. Bra info, som det heter. Sista momentet i denna ringen var apporteringsdirigering där jag helt enkelt bara ställde honom vid konen och belönade stadgan. När vi var på väg ut sa Maria till mig att ta ännu längre tid på mig vid nästa ring. Inte bara få honom att se lugn och tyst ut utan faktiskt VARA det också.

Nästa ring (efter de andra hundarna gjort första delen) började med Zat. Jag hade bestämt mig för att göra ett skifte (sitt) och sedan jobba på fotgåendet. Han satte sig jättefint, men rörde sig när jag gick förbi honom. Han har extremt svårt för att jag rör mig så han inte ser (se föregående inlägg), och det som är svårt på träning, well – omöjligt på (tränings)tävling. Dumt av mig. Sedan var det vittringen och jag kände mig ganska trygg på att detta är i alla fall en sak han kan – trots att det var extremt länge sedan vi tränade det, aldrig tränat det i den hallen och det var ännu längre sedan någon annan la ut. Vi ställde upp, jag vände mig. Han satt tryggt. Jag skickade inte från helt fullt avstånd utan gick nån meter närmare. Han går ut söker, plockar och kommer in. Så himla fint! Så glad att få visa att han faktiskt kan nåt. <3 Efter det var det rutan som var placerad precis mot läktaren. Trots target stannade han vid första bandet, men tog min omdirigering superfint, helt tyst! La honom och gick fram, stärkte stadgan med OL innan jag gick vidare. Kallade inte in utan hämtade. Och så allra sist var det fritt följ. Det ljudligaste av alla ljudliga moment – eller? Till min stora lycka kändes han så himla himla fin! Jag stärkte upp med OL vid två tillfällen men han gick och gick och gick. Något svajig position, men det var faktiskt bara ljudet jag var intresserad av. Var beredd på att ta till åtgärder (OL) så fort han började frusta (första steget mot ljud) men det kom inget sånt. UNDERBART!

Summa summarum: lång (som i jättelång. Och svår.) uppvärmning är kanske vad som krävs. Vill blev ju bara bättre ju längre tiden gick. Det är ju en fantastisk egenskap, när man tänker på det (förutom att det kräver att jag går upp mitt i natten för att värma upp inför tävling 😉 ). Jag måste våga ta min tid även inne på plan. Tanken är att det omvända lockandet ska kunna användas som en blixtsnabb påminnelse om fokus och koncentration, men för att det ska fungera så MÅSTE jag låta det framkalla den känslan vid varje tillfälle det används redan idag. Även om det innebär att Vill får sitta still i två minuter. Vid utvärderingen efteråt sa Maria också att jag måste lugna mer, hjälpa mer MEN inte släppa på kriterierna, dvs vi är faktiskt redo att ta nästa steg och faktiskt börja träna på delar och hela moment. Halleluja!

En hund som Vill fixar ingen slaskträning. Jag kan inte gå ut och ”köra lite lydnad” för att han ska bli trött eller nöjd. Varje sekund på plan kräver att jag jobbar med honom, och minsta sak som släpps igenom kommer straffa sig. Han ÄR duktig, han HAR sjukt fina saker, och det som gör honom svår är ju det som gör honom bra: han har en arbets- och belöningsmotivation som heter duga, det är ju den som pyser över. Med rätt belöningsstrategier kommer vi kunna gå långt, jag är helt säker på det, så länge jag mäktar hålla i tömmarna och styra. Och såna här one by one-övningar (lyckas på första försöket) är superbra för oss, för då har vi (precis som på tävling) bara en enda chans att göra rätt. Och det kräver att jag är på tårna, gör rätt förberedelser och ger förutsättningar för att det ska lyckas. För hunden min är så himla, himla fin!

Även om vi allra mest vallat den här hösten, Gip och jag, så har vi ju hunnit med lite annat också. Bland annat är han nästan färdig med den lärarledda delen av besökshundsutbildningen (fösta steget för att bli terapihund) i Svenska terapihundskolans regi. Återstår gör ett lärarlett besök på ett boende (på onsdag) samt hemmaträning, inlämning av teoriuppgifter för mig samt vår gemensamma praktik. Nästa höst påbörjar vi den mer omfattande terapihundsutbildningen om vi trivs med arbetat fram till dess. utbildningen hittills har dels handlat om sådant jag hade bra koll på (hundspråk och klickerträning) och dels sådant som är rena nyheter för mig som är mer terapihundsspecifikt. Det har tex varit sådant som hygienföreskrifter och bemötande på boenden. Vi har haft en rad inressanta diskussioner om etik och bemötanden (hur gagnar detta hunden? hur bemöter man svårt sjuka som kanske har blöja och luktar illa? hur pratar vi med den dementa? den som inte förstår svenska? osv). Jag söker fortfarande praktikplats och har ett par på gång, men inget är färdigt ännu. En del saker måste vi träna på hemma, framförallt specifika tricks och saker Gip måste kunna och så Gips passivitet. Idag på sista delens första dag har vi rollspelat och jag inser hur mycket vallträningen gjort för Gip även på andra plan (jag skrev en liten text om det på instagram redan häromdagen, men nu slog det mig igen). Om han tidigare varit en lagom intensiv snubbe utan problem att slappna av i sin bur så är han numer en superintensiv snubbe som tycker all väntan är av ondo. Myntens båda sidor… Jag tycker naturligtvis det är fantastiskt härligt att han är mer villig att jobba på alla plan, och kommer kampanja passivitetsträningen i vinter. Det och tricks, det blir kul!

Det var de små förändringarna som leder till stora resultat, det. Den stora förändringen då? Jo, direkt efter kursen styrde jag bilen mot Fjugesta och Fanny och Thomas. På kennel For The Win föddes för sju veckor sedan fem fina valpar och en av dem ska flytta hit! Kullens enda långhåriga svartvita valp blir min, han ska heta Tesla (temat på kullen är måttenheter) och bli vallhund och lydnadshund när han blir stor. Jag är helt överlycklig så klart.

Alla valparna var helt ljuvliga, och Tesla imponerade genom att kampa sönder min tröja (med lite hjälp från Volt och Newton), sova som en stock, busa som en galenpanna och mysa som ett proffs. Mer om tankarna bakom kullen och lite fler bilder finns på kennelhemsidan  och mer om pappan finns här. Jag har inte träffat pappa Tod men både det som tidigare matte skriver och det Fanny och Thomas berättade lät kanonbra. Mamma Win var en av mina absoluta favorithundar och det verkar som om tidigare valpar blivit jättebra så jag har stora förhoppningar.

Jag älskar valpträning och ser som tusan fram emot att få sätta igång, men jag längtar också tills lille Tesla är vuxen av ingen annan orsak än att jag är helt sjukt nyfiken på vem han kommer bli. Eftersom jag inte kan börja valla med honom än på flera månader så kommer jag ägna vintern åt att lägga andra fina grunder och jag tänker försöka bättra mig och delge så mycket som möjligt av valpträningen här på bloggen. Redan nästa lördag hämtar vi honom, så valpsäkring av huset pågår för fullt. 😀

Tills han kommer får ni hålla tillgodo med lite suddiga mobilbilder, det var allt jag lyckades med i tisdags. Tror ni ser hur FANTASTISK han är i alla fall 😉