Vill är den mest nyfikna individ jag känner till. Vad som än händer vill han vara med . Har man nåt i händerna så ska han checka vad det är, om man öppnar nån låda är han där, går man nånstans så följer han efter (inklusive de timmar han går en halv meter efter en när man klipper gräset… Är vi på vandring så händer förmodligen nåt kul. Förr eller senare.). ALLT vi gör är spännande, och jag är övertygad om att det är den egenskapen som är hans allra bästa – och sämsta. Bästa för att allt går att använda som belöning. Allt är ju roligt, allt är spännande. Det gör honom till en fantastiskt underbar träningskamrat, han vill och vill och vill. Bästa! Livet = bäst! Sämsta för det ger en hel del stress i både vardag och träning. Vi måste fysiskt se till att han slappnar av, tack och lov köper han det bra. I vardagen är det inte problematiskt – men de beteenden han har där smittar över i träningen.
Vill har, som jag tidigare skrivit om, extremt svårt att släppa belöningarna med blicken, och mycket av det är saker som kommer från vardagen. Om han får vara i köket när vi äter sitter vid kortsidan vid köksbordet och vill smaka så ser det ut som han tittar på en tennismatch i superspeed – han flyttar blicken mellan oss och det är uppriktigt svårt för honom att inte kunna se båda samtidigt. Om vi tex äter vid teven och ber honom lägga sig så är det ett stort problem för honom att inte få titta på maten. Han får inte smaka, men titta vill han. Och detta är en typisk sån där dålig hundträning som jag låtit slippa igenom. Vi har faktiskt fnissat åt honom och tyckt han var gullig. Och det hade det varit om det hade varit ett isolerat fenomen. Vilket det naturligtvis inte är – det är exakt samma symptom som i träningen. Skärpning!
Så denna veckan har uteslutande gått åt till att få Vill att inte titta på belöningar. Jag har stått bakom honom och han har fått stå, sitta och ligga – och belönat så fort han tittat framåt, en träning jag påbörjade i somras men inte fick färdig, men som jag påmindes av under kursen förra veckan (tack Camilla!). Så. Jäkla. Svårt! säger Vill och blir helt utmattad av träningspassen. En annan sak jag gjort (som vi påbörjade på kursen för Maria) är att ha honom vid min sida i fotposition med ett omvänt lockande på utsidan av hans huvud, och så fort han tittat på mig så har jag belönat. Än så länge är kriteriet att han bara kollar supersnabbt, men jag måste snart börja länga tiden, och vad det lider vill jag kunna hålla handen där även när jag rör mig. Att han inte lärt sig detta på nästan en vecka kan ju verka helt vansinnigt, men han har tre års historik att glo på godis, ett beteende som säkert är rätt förstärkande i sig själv. Dessutom så försvåras det hela av att mina kriterier vid vanligt omvänt lockande (som jag använder till allt och hela tiden) är glasklara: lås blicken på godiset. Jag vill icke att han kollar på något annat än belöningen (eftersom det är svårt att berätta när det blir fel = stänga handen annars). Så, trots att det verkar som världens enklaste övning så är det jättesvårt för Villson, men ack så viktigt.
Att fästa blicken framåt när jag står bakom kommer vara väldigt bra kunskaper i flera av elitmomenten: Z:at, konskicken (ruta/apporteringsdirigeringen), platsen när man går bakom, vittringen. Men framförallt tror jag det kommer göra Vill mer avslappnad i huvudet om han inte är så fixerad vid belöningen. När han kan släppa tanken på det i min hand kommer han kunna släppa tanken på externbelöningar (i den mån jag använder det) men även på roliga aktiviteter som rutan och koner som står utspridda. Sånt som en nyfiken liten tollarpojke tycker är nästan outhärdligt svårt att inte glo på. Så ja, att i dagsläget stå en meter bakom hunden och kasta godisar när han kollar framåt kommer ge stora resultat. Hoppas jag.
