Motiverade hundar

Som ett led i den uppshapade lydnadsplanen ser jag över mina momentrutiner och kommandon. Vill har lätt för att skilja på olika ord, och han fastnar inte i förutfattade meningar – om han hoppat hindret och jag säger snurra så snurrar han, inga problem. Detta är något positivt – om nåt skulle se annorlunda ut på tävlingsplanen så bryr han sig inte. Han lyssnar på vad jag har att säga. Men det har ju också en sida till, detta myntet, och det är att Vill kan bli kreativ och chansa.  Att ha en hund som är öppen i huvudet är jättebra – MEN då vill jag samtidigt göra honom trygg i uppgiften så att det inte blir några tveksamheter. Om vinden viner, högtalare spelar musik eller vad det nu kan vara som gör att han inte hör så vill jag inte att han ska gissa utan så långt det är möjligt faktiskt veta vad som gäller. Jag har inte momentrutiner på alla moment. I apporteringsmomenten är överlämnandet av apporten tecken nog, vittringen är så specifik med att jag står med ryggen åt personen som lägger ut pinnarna att det är momentförberedelse nog. Hoppet är också jättetydligt för honom, inga tveksamheter där.

De moment jag har fungerande momentrutin är också de som funkar bäst. De ovan, rutan och fria följet känner jag mig trygg i att det inte blir några missförstånd. Gruppmomenten är ju också så specifika att det inte borde vara någon tveksamhet vad som ska göras, men eftersom jag håller på att träna in en haka i backen så kan jag lika gärna säkra det ytterligare. Det skadar ju inte. Sitt i grupp har aldrig trasslat, Vill har mycket lätt för att sitta. Retrievers!

Så. Då återstår bara ligg/sitt/stå under gång (sättandet i trean och z:at i elit), inkallning med ställande samt fjärren. Både fjärren och inkallning med ställande är moment som ger mig gråa hår med den lille orangea. Jag får återkomma med lösningen ;-).

Läggande/ställande/sättande under gång (och ännu mera z) är som upplagd för missförstånd. Man ställer upp, oftast direkt efter fria följet, hunden kanske inte ens har uppfattat att fria följet är över, och det är inte mycket som skiljer. Han missuppfattade läggandet när han tävlade ettan, men annars har han haft bra på det. Tills nu, på träning. Kanske för att jag kampanjat z:at och varit otydlig. Jag vet inte. Hur som helst så klurar jag på hur jag kan göra det så tydligt som möjligt. Byta ut ”fot” mot ett annat ord är nog vettigt, för att göra honom beredd på att han måste lyssna. Jag funderade på att säga ”sitt” när han satte sig inför momentet, men det känns som att bara lösa saken till lydnadsklass tre – i eliten vill jag ju inte att han ska tänka ”sitt” utan ”lyssna”.

En fara med att blanda in en massa nytt är ju att det blir ännu mer förvirrande under en period. Jag måste utvärdera och se vad som fungerar för oss, i bästa fall funkar det, i värsta fall blir han förvirrad. Kanske kommer han inte ens begripa vad det är jag pysslar med och strunta i det.

Failing to plan, is planning to fail, är ett sånt där motiverande citat som brukar cirkulera på sociala medier. Jag håller med i sak, men mitt problem är inte att jag inte planerar – utan att jag inte genomför. Bob Baileys think – plan – do (med tillägget review) är viktigare. Och så komma ihåg att training is a mechanical skill. Kanske ska vi slänga in en Nike-slogan också? Just do it! Så, då har vi gått hela varvet runt.

Senaste tiden har jag inte orkat träna Vill så mycket som jag borde. Vi har pysslat med småsaker, men det är en extrem mental uppförsbacke att göra om det vi faktiskt kunde. Framförallt då problemet med ljudandet inte fanns där förut, inte i denna utsträckningen, inte i varenda jäkla moment, och det känns som vi inte bara är på ruta noll, utan på minus.

Ute är världen klädd i is, jag bor i ett köldhål och det är halt och slaskigt och jäkligt, men jag vet att jag inte borde gnälla, jag har ju mitt fina fantastiska ridhus. Och jodå, jag tillbringar mycket tid där, det gör jag, men bara själva februari får det att krypa i kroppen, och jag har större lust att ligga under en filt och äta choklad än träna hund.

Men, så i morse vaknade jag med tränings- och tävlingssug! Kanske är det ljuset som börjar komma tillbaka, inte vet jag men härligt är det. Jag tog med Villson ut på träningsplanen med planen att göra en tävlingsmässig kedja: fritt följ, sättande under gång, rutan, metallen och vittringen. Var och en av de momenten har svårigheter, och jag vill inte gärna kedja sånt som inte sitter, men idag var målet att främst se om det skulle fallera helt, och var svårigheterna låg. Jag ska inte tråka er med detaljerna, men kan konstatera att det är två saker som händer när jag kedjar: ljudandet ökar och farten minskar. Inte förvånande egentligen. När jag sedan körde momenten ett och ett var farten högre och ljudandet mindre (utom på metallen som blev värre ju fler gånger jag tränade). Efter all denna träning bestämde jag mig för att köra kedjan igen – och allt blev bättre. Säkrare, snabbare, lugnare och tystare.

Så vad lärde jag mig av detta? En hel massa. Massa bra info om vad som funkar och vad som inte funkar. Förutom all detaljträning så tar jag med mig att jag måste ha en helsickes uppvärmning och att jag måste träna nonsenskedjor. Gärna heta nonsenskedjor med massa mentala tempoväxlingar.

Men är detta något nytt? Inte ett dugg. Och det är just det som första stycket berör. Jag vet och jag planerar, och jag kan men jag gör inte. Så. Första steget: se ut en tävling på SBK Tävling. Sagt och gjort, en är hittad som ligger lagom långt bort i tiden. Tillräckligt långt bort att jag bedömer att jag kan åstadkomma förändring till dess men inte så nära att jag känner mig pressad och gör dumma saker. Jag har tyvärr inte alls en lika avslappnad inställning till tävling som alla andra verkar ha – jag måste känna mig redo och tro att vi kan klara´t för att ställa upp. Jag är för nervös för att bara gå ut och ha kul. Tyvärr.

Fördelen med Vill är att han blir bättre ju mer han får träna. Han är extremt träningsbar och ställer alltid upp. Tävlingen är tio veckor framåt i tiden och om jag tänker att jag kan träna femtio av de dagarna så är det en ganska bra utgångspunkt. Rimligt är nog att tänka att jag kommer iväg en gång i veckan och tränar på andra ställen än hemma (kanske färre så länge isgatan är kvar och fler när våren kommer). Jag vill inte nöja mig med ”en bra känsla” (även om det är viktigast av allt) utan jag vill ut ur trean en gång för alla. Och det kommer kräva att jag håller mig till planen. En kedja varje pass och tre detaljer. Noggrant tänka om det är fart, hålla fast, stadga, störning osv som behöver tränas. Sätta mig och göra en längre planering var fjärde dag, men de ”kampanjer” jag ska lägga krut på.

Låter det tråkigt? Inrutat och för strukturerat? Jamen, det är ju bra. Att ha kul ryms, tro mig! Och tro mig också när jag säger att jag har Vills rehab i åtanke hela tiden, men en del av hans välbefinnande är att han får jobba. Och det är inte så mycket MER som krävs – bara bättre kvalitet. Tror ni jag klarar det? Jag hoppas, och just nu känns det inte ett dugg omöjligt. Så länge både think, plan, do och review är med!

Idag fyller Tesla 17 veckor, om ett par dagar är han fyra månader gammal, och han växer så det knakar. Just nu är bakbenen en hel del längre än frambenen, och det är väldigt mycket ben, lång svans och trassliga öron. Tänderna tappar han på löpande band, och han har emellanåt tendenser att lyfta lite på benet. När vi vägde honom i förrgår vägde han 13,7 kg vilket är cirka två kilo mer än vad Gip vägde i samma ålder (Boo vägde å andra sidan 9 kilo när hon var 4,5 månad, och Gip väger 19,7 som vuxen medan Boo vägde cirka 22 så det verkar kunna sluta hur som helst ändå. Vad Vill vägde som valp har jag ingen aning om.).

Han tände på fåren för några dagar sedan, från att ha visat dem nästan inget intresse var de plötsligt väldigt intressanta. Han var med mig och Gip lös i hagen, och Gip skulle hålla fåren borta från höet. Plötsligt ser jag hur Tesla tog sats och sprang runt fåren, han verkade mycket nöjd när de skingrades i vinden för honom. Jag var tvungen att se om det var en en engångsföreteelse så i morse fick han följa med igen – och denna gången var det ingen tvekan utan han sprang direkt rakt mot fåren. Tuff liten pys! Så, nu ska jag inte experimentera mer förrän snön är borta, och då i lina.

Igår var första tillfället på Sikta mot stjärnorna-kursen för Mona Kjernholm, och jag kunde inte vara nöjdare med Tesla. Han började redan hemma med att springa mot bilen när han märkte att jag gick mot den, och när jag öppnade bagaget ställde han sig med tassarna mot och ville hoppa upp. Resan tog två timmar, och jag stannade inte en enda gång – och när jag släppte ut honom när vi var framme så strääääckte han på sig och såg yrvaken ut. Perfekt!

Med på kursen var Camilla med Vills båda kusiner Åijki och Rio, och vi gick en liten sväng ihop innan vi började. Tesla känner uppenbarligen en tollare när han ser en för han umgicks med dem som om de var gamla kompisar. Jag älskar ju sociala och snälla hundar, och Tesla verkar utvecklas på samma sätt som Gip och Vill – det går ju inte att säga hur det blir förrän han är könsmogen, men just nu är han supertrevlig och artig. Dock kommer vi ju åter till det lilla problem som jag identifierade i förra bloggposten – andra hundar, mina och även främmande, är nog det som kommer stjäla Teslas största uppmärksamhet. Han var helt trygg i att komma in i lokalen (lotushallen i Falkenberg) men när det var hans tur och andra hundar tränade så var han väldigt nyfiken på dem. Inte på ett hetsigt sätt – men han ville gärna sitta och titta. Så träning bland andra hundar behövs. Obs att det inte är ett extremt intresse på något sätt, tvärtom, men det är ju bättre att lösa problemet när det är litet än om det blir stort. Testerande träningspass var han inte alls lika intresserad, och han både tränade och lekte kanonbra. Han verkar dock inte bry sig om vad andra människor gör, en av deltagarna sa till sin hund rätt skarpt, men det reagerade inte Tesla alls på. Skönt!

Det Tesla tränade på:

* Fokus. Att bara vara med mig när jag står stilla. Bättre med rolig godisbelöning eller lek än mekaniskt matande. När han tittade på de andra tyckte Mona, eftersom Tesla är så ung, att jag bara kunde visa honom godiset under näsan för att påminna honom om vad han har att tjäna på att vara med mig. Funkade jättebra.

* Klossen. Han älskar klossen, och börjar få fina bakbensrörelser, inget att säga om det.

* Musmattetarget. Inget jättedriv eller jättefart, han stannar ibland upp och kollar på annat, och han tycker det är lite svårt att komma ihåg vad han ska göra. Jag ska träna den en massa hemma, samt återuppta rundaträningen.

* Gruppmoment. Jajemän! Tesla kan inte ligg, och lägger sig inte som första val, så han fick sitta. Jag var så klart hos honom hela tiden, men jag är helt imponerad av hur självklar han är även i den situationen. Att sitta så nära en massa hundar han inte känner, utan att tappa fokus. Strålande bra.

Över huvud taget så gillar jag verkligen Teslas attityd. Han hetsar inte upp sig i onödan, och han är lugn, sansad och cool. Vis av erfarenheten, efter att ha lyckats får två lavaheta hundar – som är helt olika i sin hetta – , så ska jag verkligen försöka förvalta det här lugnet. Springa fort kommer han lära sig tids nog. Jag är också imponerad över hur mycket han orkar. Han var inte ens jättetrött på kvällen, men inte heller överslagsspeedad på nåt sätt. Bara behagligt sömnig, men var sig själv ändå på kvällen. Inte illa för en åttatimmarsdag!

Rehab då? I måndags var jag tillbaka till Annika Falkenberg med Gip och Vill. Gip halkade på isen för ett par veckor sen och har inte varit sig själv sedan dess. Annika kände genast (innan jag sagt nåt) att nåt hänt, men hon kunde lugna mig också. Ett par lugna veckor för Gip, men med vissa rehabövningar, så kommer han vara fit for fight.

Vill fick GO! på allt. Han är i princip helt bra nu, vi ska fortsätta med övningarna och hålla koll, men nu är det fritt fram för all träning. Så sjukt skönt! Nästan åtta månader sedan han blev halt och med tusen turer fram och tillbaka, men när jag nu ser på min hund så ser han yngre och ledigare ut i kroppen och jag vet att vi kommer ta igen detta i form av en hållbar hund. Hejja!