Idag fyller Tesla 17 veckor, om ett par dagar är han fyra månader gammal, och han växer så det knakar. Just nu är bakbenen en hel del längre än frambenen, och det är väldigt mycket ben, lång svans och trassliga öron. Tänderna tappar han på löpande band, och han har emellanåt tendenser att lyfta lite på benet. När vi vägde honom i förrgår vägde han 13,7 kg vilket är cirka två kilo mer än vad Gip vägde i samma ålder (Boo vägde å andra sidan 9 kilo när hon var 4,5 månad, och Gip väger 19,7 som vuxen medan Boo vägde cirka 22 så det verkar kunna sluta hur som helst ändå. Vad Vill vägde som valp har jag ingen aning om.).
Han tände på fåren för några dagar sedan, från att ha visat dem nästan inget intresse var de plötsligt väldigt intressanta. Han var med mig och Gip lös i hagen, och Gip skulle hålla fåren borta från höet. Plötsligt ser jag hur Tesla tog sats och sprang runt fåren, han verkade mycket nöjd när de skingrades i vinden för honom. Jag var tvungen att se om det var en en engångsföreteelse så i morse fick han följa med igen – och denna gången var det ingen tvekan utan han sprang direkt rakt mot fåren. Tuff liten pys! Så, nu ska jag inte experimentera mer förrän snön är borta, och då i lina.
Igår var första tillfället på Sikta mot stjärnorna-kursen för Mona Kjernholm, och jag kunde inte vara nöjdare med Tesla. Han började redan hemma med att springa mot bilen när han märkte att jag gick mot den, och när jag öppnade bagaget ställde han sig med tassarna mot och ville hoppa upp. Resan tog två timmar, och jag stannade inte en enda gång – och när jag släppte ut honom när vi var framme så strääääckte han på sig och såg yrvaken ut. Perfekt!
Med på kursen var Camilla med Vills båda kusiner Åijki och Rio, och vi gick en liten sväng ihop innan vi började. Tesla känner uppenbarligen en tollare när han ser en för han umgicks med dem som om de var gamla kompisar. Jag älskar ju sociala och snälla hundar, och Tesla verkar utvecklas på samma sätt som Gip och Vill – det går ju inte att säga hur det blir förrän han är könsmogen, men just nu är han supertrevlig och artig. Dock kommer vi ju åter till det lilla problem som jag identifierade i förra bloggposten – andra hundar, mina och även främmande, är nog det som kommer stjäla Teslas största uppmärksamhet. Han var helt trygg i att komma in i lokalen (lotushallen i Falkenberg) men när det var hans tur och andra hundar tränade så var han väldigt nyfiken på dem. Inte på ett hetsigt sätt – men han ville gärna sitta och titta. Så träning bland andra hundar behövs. Obs att det inte är ett extremt intresse på något sätt, tvärtom, men det är ju bättre att lösa problemet när det är litet än om det blir stort. Testerande träningspass var han inte alls lika intresserad, och han både tränade och lekte kanonbra. Han verkar dock inte bry sig om vad andra människor gör, en av deltagarna sa till sin hund rätt skarpt, men det reagerade inte Tesla alls på. Skönt!
Det Tesla tränade på:
* Fokus. Att bara vara med mig när jag står stilla. Bättre med rolig godisbelöning eller lek än mekaniskt matande. När han tittade på de andra tyckte Mona, eftersom Tesla är så ung, att jag bara kunde visa honom godiset under näsan för att påminna honom om vad han har att tjäna på att vara med mig. Funkade jättebra.
* Klossen. Han älskar klossen, och börjar få fina bakbensrörelser, inget att säga om det.
* Musmattetarget. Inget jättedriv eller jättefart, han stannar ibland upp och kollar på annat, och han tycker det är lite svårt att komma ihåg vad han ska göra. Jag ska träna den en massa hemma, samt återuppta rundaträningen.
* Gruppmoment. Jajemän! Tesla kan inte ligg, och lägger sig inte som första val, så han fick sitta. Jag var så klart hos honom hela tiden, men jag är helt imponerad av hur självklar han är även i den situationen. Att sitta så nära en massa hundar han inte känner, utan att tappa fokus. Strålande bra.
Över huvud taget så gillar jag verkligen Teslas attityd. Han hetsar inte upp sig i onödan, och han är lugn, sansad och cool. Vis av erfarenheten, efter att ha lyckats får två lavaheta hundar – som är helt olika i sin hetta – , så ska jag verkligen försöka förvalta det här lugnet. Springa fort kommer han lära sig tids nog. Jag är också imponerad över hur mycket han orkar. Han var inte ens jättetrött på kvällen, men inte heller överslagsspeedad på nåt sätt. Bara behagligt sömnig, men var sig själv ändå på kvällen. Inte illa för en åttatimmarsdag!
Rehab då? I måndags var jag tillbaka till Annika Falkenberg med Gip och Vill. Gip halkade på isen för ett par veckor sen och har inte varit sig själv sedan dess. Annika kände genast (innan jag sagt nåt) att nåt hänt, men hon kunde lugna mig också. Ett par lugna veckor för Gip, men med vissa rehabövningar, så kommer han vara fit for fight.
Vill fick GO! på allt. Han är i princip helt bra nu, vi ska fortsätta med övningarna och hålla koll, men nu är det fritt fram för all träning. Så sjukt skönt! Nästan åtta månader sedan han blev halt och med tusen turer fram och tillbaka, men när jag nu ser på min hund så ser han yngre och ledigare ut i kroppen och jag vet att vi kommer ta igen detta i form av en hållbar hund. Hejja!
