Motiverade hundar

Ganska ofta när jag skriver är det för att jag har ett problem jag vill reda ut, eller en fundering jag vill dryfta. Det kanske kan bli lite ensidigt och gnälligt ibland, jag vet inte. De mer spontana glädjeutropen hamnar inte så ofta här. En sak är i alla fall klar: jag är min hunds allra största fan!

Målen för Vill (för nu handlar det om Vill, jag kanske skriver något liknande om Tesla alldeles strax) är högt ställda, mitt drömmål är fortfarande SM, jag vet att han är bra nog, om bara jag lyckas ratta den här lurviga ferrarin. För ett år sedan, när jag satte igång honom efter skadan, kokade den lilla heta hunden över och lavan i huvudet bubblade ut genom munnen och vi hade ett problem. Sa jag ”fot” så svarade han. Kastade jag apporten så tjöt han. Momentrutin till rutan – glöm det! Men aldrig aldrig aldrig under det här året har jag funderat på att ge upp. Aldrig. För jag vet en sak som ingen annan vet: min hund är bäst. Han har en enorm kapacitet och en arbetsglädje man bara kan drömma om. En uthållighet och en vilja som är helt fantastisk. Det är bara den lilla lilla detaljen med ljuden…

Igår var vi och tävlade, och ÄNTLIGEN var känslan och poängen och utförandet på samma sida: en förstaplacering, ett förstapris och uppflyttning till elitklass! Vill är elithund! Elithund! Han är där han hör hemma, som nån skrev i grattiskommentarerna på Facebook igår – och jag kan inte annat än hålla med.

Tior på gruppmomenten, åtta på fria följet och nia på rutan är jag mest nöjd med. Alla avdrag som gjordes var jag medveten om kunde/skulle komma, Vill jobbade på stabilt, och han var helt tyst ända till apporteringsmomenten, där det sipprade lite lava genom mungipan. Men alltså. Fattar ni? HELT TYST genom hela fria följet! Och han var helt tyst mellan sitt i grupp och platsen, där det finns en historik av att bubbla, och helt tyst i transporterna, och när han sprang till rutan. Wow!

Det har inte varit en spikrak resa, men alla omvägar har varit värt det. Är vi i mål? Nej absolut inte, vi är bara i början av vår resa. Nästa stora mål är förstås lydnadschampionatet, och vägen dit ser jag fram emot. Nästa etapp kommer förhoppningsvis vara rakare, roligare och snabbare. Inte lika mycket smyga försiktigt på en myr, där ett snedsteg kan få dig att plumsa i till midjan. Mer riksväg, med inslag av 110-väg. Hoppas jag. Mer bollar, lek och spring, men eftertänksamt. Att hålla balansen är så viktigt, och om jag bara tror att jag kan gasa så kommer vi snart vara på myren igen.

Men, när jag tittar på filmen från tävlingen så är det främst gasa jag ser behöver göras. Lägga på ett kål, ta i, springa fort. Orka hela vägen. Putsa på detaljer och jobba på finliret. Och min största utmaning blir att lyckas gasa utan att köra för fort. Hålla på andra kriterier än att bara hålla ihop. Åh, det ska bli så roligt att visa världen vilken fantastisk hund jag har! <3

Lydnadsträning (kanske förresten all hundträning?) handlar verkligen mest av allt om känslor. Bra känslor som fokus, engagemang och glädje – men tyvärr också om frustration, stress och ovilja. Vi vill ha hundar som älskar att träna, som kan reagera på en millisekund, som kan ta i för allt vad tygen håller älska sina belöningar och som kan vara lugna och koncentrerade, tänka rätt och ignorera belöningarna… Handen på hjärtat – hur ofta lyckas vi med den bedriften själva? Trots att vi intellektuellt förstår precis vad det går ut på och vi kan både bestämma vad vi ska göra, hur vi ska göra det och vi framförallt förstår varför vi gör det. Jag misslyckas i alla fall ofta med att vara både superengagerad och superlugn på samma gång.

Vill älskar lydnad. Eller rättare sagt: han älskar allt som leder till belöning. Hans tanke är alldeles för ofta på belöningen och det är något som jag ständigt jobbar med. Hade han kunnat ha tanken på belöningen och ändå vara helt tyst hade det faktiskt inte gjort så mycket, men frustrationen leder till ljudande, det störta no-no som finns i lydnaden. Så jag har jobbat med att dämpa honom och sänka/flytta förväntningarna. Mitt favoritredskap, det omvända lockandet, har tagit mig en bra bit på vägen, med det kan jag få en lugnare känsla och en större koncentration. När Vill har rätt känsla kan han göra momenten så sjukt fint, och det är en fröjd att se honom och träna honom. Därför har jag svurit ve och förbannelse över att jag inte lyckas få honom helt tyst. Jag vill vara en juste och rättvis tränare, och att inte kunna ge honom en häftig boll eller det godaste godiset är inte roligt. Att vara en ”lobotomerad gås” och träna i zombiemode är fasen inget kul. Varken för mig eller Vill. Men eftersom det gett så bra resultat på ljudet så har jag fortsatt. Och vi är nästan i mål, men nära skjuter ingen hare. Sista biten når jag inte. Så jag bestämde mig för att helt enkelt säga till honom. Berätta att han gör fel när han låter. Inte vara elak eller dum, utan helt enkelt bara säga till. Det är inte främmande för mig att använda felsignal – jag gör det ju i det omvända lockandet genom att stänga handen, i fria följet med ett oj oj, i rutan genom utebliven belöning och så vidare. Men hur ändrar man en känsla genom att säga att det är fel? Det är lika dumt som att tro att en ”Ryck upp dig” åt nån som är ledsen skulle vara effektiv att tro att ett ”oj oj!” skulle hjälpa Vills upphetsning. Jag vill med andra ord få honom lite dämpad. Lite eftertänksam. Det är ju inte bara ljudet jag vill åt, det är ju känslan som ligger bakom ljudet.

Så nu har jag haft ett par träningspass där jag helt enkelt säger åt honom. Tillräckligt kraftigt för att han ska tänka efter, men inte så kraftigt att han ska tycka det är obehagligt. Han ska inte vilja att jag gör om det, men han får inte bli rädd. Känslan jag vill ha är ett ”Javisstja!”. Och han köper det perfekt, till viss del kan jag till och med tycka att han verkar lite lättad över att jag påminner honom. Och gudar så skönt att slippa tjatet. Och det bästa av allt: jag kan gasa där det behövs. Leka helvilt med bollen, kasta godis, pusha honom att springa supersnabbt till metallen, och belöna med kamplek. Vi har ju så roligt när vi leker! Betyder detta att jag frångått mina principer? Nej. Det betyder att jag lagt ett verktyg till i träningsbagen. Ett verktyg som gör att jag kan utnyttja de andra verktygen bättre. Nånting som gör träningen effektivare och på sikt roligare.

Norska Siv Svendsen är en sån där person som man blir glad av att bara vara i samma rum som. Faktiskt behöver jag inte ens vara i samma rum – hon delar frikostigt med sig av träningsfilmer och allt som oftast får man där höra hennes fantastiska skratt. Smittsamt så det förslår! Första gången jag träffade Siv var för några år sedan när jag bokat in mig på en dubbelkurs uppe i Torsby – två dagar med Vill och två dagar med Gip. Sedan dess har jag gått en elitsatsning för henne, varit på ett sommarläger och förra sommaren lejde jag henne till Motiverade hundar (dock deltog jag endast som observatör då). Nu var det så dags för min svartvita stjärna att få träffa Siv. Stärkt av förra veckans kurs med Maria Brandel hade jag stora förhoppningar på den här kursen. Kunde dock inte ana att det skulle bli SÅ bra! Som jag skrev förra veckan har jag haft lite svårt att få igång Tesla. Han är inte ovillig eller så, men det saknas liksom TRYCK i honom.

I Teslas första pass tränade jag enbart på att leka. Leka hett och vilt på ett sätt som Tesla gillar. Det betyder lång leksak, få jaga ifatt den, få halas in och sedan få vinna decimeter för decimeter. Redan efter första kvartslånga passet var jag genomsvettig – och Teslan mycket frimodigare. Under resterande pass hann vi träna kedjor, one-by-one-övningar, ingångar på plan och hela tiden med bibehållet fokus och fart. Hopp, apport, fjärr, runda, inkallning, kloss, fritt följ, läggande, rutan, hopp ut, lägga sig på avstånd, inkallning från ruta, höger apport var det vi hann med! Och detta är Sivs andra stora fördel: Bare gjör är hennes motto (okej, kanske inte officiellt, men det är det jag alltid tar med mig). Själv kan jag vara en försiktig general som helst inte gör om jag inte tror vi kan, men vad är det värsta som kan hända? Så länge vi bara skrattar och gör om ifall det blir tokigt, så är det ju ingen fara att testa, inte sant? Och ibland går det över förväntan – alla de små minidelarna Tesla och jag pysslat med går ju faktiskt att pussla ihop till finfina helheter!

De viktigaste lärdomarna från de här två dagarna: * Tesla kan! Han kan både springa fort, ta i och fokusera! *Använd leken ännu ännu mer! * Störningsträna!

På måndagskvällen tog jag min trötta lekamen och åkte iväg på träningstävling på Kungsbacka BK. Vill, som legat och laddat i buren hela dagen, fick köra igenom alla elitmomenten. Målet med tävlingen för hans del var att se om jag kunde hålla igop honom (hålla honom tyst och ändå engagerad) samt att prova på upplägget med två ringar. Vill var superdupermegapepp och HELT TYST! Det är ju knappt man tror det är sant, men trots kommendering och tävlingsupplägget så fixade han det. Han fick rikligt med belöning inne på plan och jag hoppas verkligen detta är ett trendbrott. Moment för moment då? Ptja, han KAN ju inte alla elitmomenten, men några ord kan jag väl skriva:

Fritt följ: ett roligt ff, där jag inte fegade ur utan tog alla delarna – och Vill faktiskt klarade det riktigt hyfsat. Vi har massa detaljträning kvar innan vi har ett helt elit-ff, men det viktigaste var attityd och ljud, och där satte vi det! Bara jobba på!

Z: haha, jag har funderat över varför alla tycker det är så svårt att gå ett Z, men efter första konen vände jag åt fel håll, vilken blunder! Vill kan inte skiftena så de gjorde jag inte, men efter att ha vänt om så gick jag i alla fall resten rätt. Måste öva gå på linjen!

Inkallning: här hade jag gett TL i uppdrag att kasta bollen när Vill börjat springa, men det blev ett litet missförstånd och hon kastade fel boll (nån annans). Vill är ju lite känslig för sånt så han blev snopen. Jag fick göra om och då tvärnitade han, och fick rätt boll. Detta är helt klart vårt svåraste moment, jag lyckas inte få honom att förstå att det är tvärnita han ska göra om han inte vet att där ligger en boll.

Rutan: Konskicket har vi bara tränat de senaste dagarna och jag har tyvärr blandat in både rutan och dirr-appen, så Vill visste inte vad han skulle göra, han ställde sig alldeles för långt ifrån, men jag ville inte bråka med det eftersom han faktiskt inte kan det. Sedan blev han tveksam på uppgiften – han letade apporter, alternativt att han trodde att avspärrningsbandet var ett rutband (han skulle springa parallellt med bandet), så jag fick kommendera honom flera gånger innan han sprang in i rutan. Väl där la han sig och låg stilla (bra, det har vi ju jobbat med), för att sedan komma fint på inkallningen.

Därefter var det ring två.

Apportering med dirigering: Bättre konskick, men sen sprang han till mittenapporten. Jag kunde stanna honom, han tog min omdirrigering bra, hämtade rätt apport och kom in med den fint. Det är jag nöjd med! Måste ju träna dirr-app.

Hoppet: inget att säga nåt om, det gjorde han bra.

Vittring: inga konstigheter. Han gick över rätt innan han tog den, så det måste jag träna.

Fjärr: Jag fick ge två dubbelkommandon, men annars så bra som han i dagsläget kan.

Efter Vills runda sprang jag till bilen, plockade ut Tesla och gick direkt in på plan. Tesla hade – så här – stora ögon, såååå mycket att titta på. Det pågick ju massa precis bredvid (alla de andra klasserna) och eftersom jag kört Vill så hade han inte haft en chans att få spana in läget. Svårt att få honom att följa med mig runt (ryggen åt det spännande). Jag körde en jaktinkallning och han sprang som en dåre rakt in i leksaken och lekte superfint. Så är ändå väldigt nöjd! Och att han orkade efter en hel dag på kurs! Han håller minsann på att förvandlas till den superhund jag vet finns där under pälsen! 😀

Bilderna är tagna av Anette Lindgren, en av de trevliga människorna på Siv-kursen!

Sedan jag skrev senast har Tesla vuxit upp till en vacker unghund. Han fyller 11 månader om några dagar, och jag måste nog snart sluta kalla honom för ”valpen”. Det har inte blivit lika mycket tränat med honom som jag trott, då han opererades för osteochondros i båda boglederna när han var ett halvår. Han hade haltat av och till ett tag innan dess, och det var en ganska lång process innan operation, och sedan fick han naturligtvis inte rör sig så mycket medan han läkte ihop. Nu är han friskförklarad sedan ett par månader, och jag har full förhoppning att han ska förbli frisk och stark. Dock är han ett levande bevis på att man får vad man belönar – efter att enbart ha kunnat belöna lugna beteenden under lång tid, har en redan ganska lugn och eftertänksam valp blivit ännu lugnare. Under sommaren har jag främst jobbat med att få upp mer sug för belöningarna. Tesla älskar mat och älskar att leka – men bara ibland. Han är självständig och leker gärna på egen hand, under sommarens alla bad har han stått en bit ifrån i vattnet och lekt med en leksak, medan de andra två kommer till mig och uppmanar mig att leka med dem. Han kan bralla omkring på egen hand på tomten med nåt han hittat, och verkar ganska nöjd med det. Samtidigt är han otroligt kontaktsökande, springer inga egna rundor på promenaderna, utan håller sig där jag är. I träning har han haft väldigt dålig uthållighet, och han har varit jättesvår att få upp i lek, eller rättare sagt – jag har inte kunnat lita på att han tar leksaken som belöning, oavsett om han gjorde det för 10 sekunder sedan. Men han är heller inte supersugen på godiset, och anstränger sig inte nåt vidare för att få sin belöning. Eller: han VAR inte sugen, han LEKTE inte, han ANSTRÄNGDE sig inte. För all träning verkar ha gett resultat, med besked. Måndag-tisdag denna veckan var jag på kurs för Maria Brandel på Kungliga hundar. Hon såg Tesla i våras, och när vi gjorde presentationsrundan hävdade jag att vi inte kommit någonstans sedan dess. Detta visade sig vara helt fel. Tesla lekte superfint, hela tiden, alla pass, och hetsade efter leksaken när jag snott den. Han kunde dessutom växla mellan mat och lek på ett kanonfint sätt och var fokuserad på uppgiften när vi tränade. Dessutom visade han att han visst snappat upp både det ena och det andra vad gäller momentdetaljer, och vi kunde både sätta ihop kedjor och träna moment, med fart och fokus. Så nöjd! Redan nästa vecka är han inbokad på en kurs med Siv Svendsen och jag hoppas få ännu mera skjuts framåt i träningen då. Känns härligt att vara på G!