Failing to plan, is planning to fail, är ett sånt där motiverande citat som brukar cirkulera på sociala medier. Jag håller med i sak, men mitt problem är inte att jag inte planerar – utan att jag inte genomför. Bob Baileys think – plan – do (med tillägget review) är viktigare. Och så komma ihåg att training is a mechanical skill. Kanske ska vi slänga in en Nike-slogan också? Just do it! Så, då har vi gått hela varvet runt.
Senaste tiden har jag inte orkat träna Vill så mycket som jag borde. Vi har pysslat med småsaker, men det är en extrem mental uppförsbacke att göra om det vi faktiskt kunde. Framförallt då problemet med ljudandet inte fanns där förut, inte i denna utsträckningen, inte i varenda jäkla moment, och det känns som vi inte bara är på ruta noll, utan på minus.
Ute är världen klädd i is, jag bor i ett köldhål och det är halt och slaskigt och jäkligt, men jag vet att jag inte borde gnälla, jag har ju mitt fina fantastiska ridhus. Och jodå, jag tillbringar mycket tid där, det gör jag, men bara själva februari får det att krypa i kroppen, och jag har större lust att ligga under en filt och äta choklad än träna hund.
Men, så i morse vaknade jag med tränings- och tävlingssug! Kanske är det ljuset som börjar komma tillbaka, inte vet jag men härligt är det. Jag tog med Villson ut på träningsplanen med planen att göra en tävlingsmässig kedja: fritt följ, sättande under gång, rutan, metallen och vittringen. Var och en av de momenten har svårigheter, och jag vill inte gärna kedja sånt som inte sitter, men idag var målet att främst se om det skulle fallera helt, och var svårigheterna låg. Jag ska inte tråka er med detaljerna, men kan konstatera att det är två saker som händer när jag kedjar: ljudandet ökar och farten minskar. Inte förvånande egentligen. När jag sedan körde momenten ett och ett var farten högre och ljudandet mindre (utom på metallen som blev värre ju fler gånger jag tränade). Efter all denna träning bestämde jag mig för att köra kedjan igen – och allt blev bättre. Säkrare, snabbare, lugnare och tystare.
Så vad lärde jag mig av detta? En hel massa. Massa bra info om vad som funkar och vad som inte funkar. Förutom all detaljträning så tar jag med mig att jag måste ha en helsickes uppvärmning och att jag måste träna nonsenskedjor. Gärna heta nonsenskedjor med massa mentala tempoväxlingar.
Men är detta något nytt? Inte ett dugg. Och det är just det som första stycket berör. Jag vet och jag planerar, och jag kan men jag gör inte. Så. Första steget: se ut en tävling på SBK Tävling. Sagt och gjort, en är hittad som ligger lagom långt bort i tiden. Tillräckligt långt bort att jag bedömer att jag kan åstadkomma förändring till dess men inte så nära att jag känner mig pressad och gör dumma saker. Jag har tyvärr inte alls en lika avslappnad inställning till tävling som alla andra verkar ha – jag måste känna mig redo och tro att vi kan klara´t för att ställa upp. Jag är för nervös för att bara gå ut och ha kul. Tyvärr.
Fördelen med Vill är att han blir bättre ju mer han får träna. Han är extremt träningsbar och ställer alltid upp. Tävlingen är tio veckor framåt i tiden och om jag tänker att jag kan träna femtio av de dagarna så är det en ganska bra utgångspunkt. Rimligt är nog att tänka att jag kommer iväg en gång i veckan och tränar på andra ställen än hemma (kanske färre så länge isgatan är kvar och fler när våren kommer). Jag vill inte nöja mig med ”en bra känsla” (även om det är viktigast av allt) utan jag vill ut ur trean en gång för alla. Och det kommer kräva att jag håller mig till planen. En kedja varje pass och tre detaljer. Noggrant tänka om det är fart, hålla fast, stadga, störning osv som behöver tränas. Sätta mig och göra en längre planering var fjärde dag, men de ”kampanjer” jag ska lägga krut på.
Låter det tråkigt? Inrutat och för strukturerat? Jamen, det är ju bra. Att ha kul ryms, tro mig! Och tro mig också när jag säger att jag har Vills rehab i åtanke hela tiden, men en del av hans välbefinnande är att han får jobba. Och det är inte så mycket MER som krävs – bara bättre kvalitet. Tror ni jag klarar det? Jag hoppas, och just nu känns det inte ett dugg omöjligt. Så länge både think, plan, do och review är med!
