Vaddå Motiverade hundar?

Man skulle, utan att fara med allt för mycket osanning, kunna påstå att jag är lite besatt av förstärkare. Alltså av saker som får hunden att upprepa det beteende den fått belöning för. Orsaken till det är enkel: jag hade en hund – min blandrastik Boo – som har varit oerhört svårbelönad. Hon hade stora rädslor som alltid – nästan – var starkare än den belöning jag kunde ge. Eller så trodde jag att det var i alla fall.

När vi gick valpkurs fick vi sitta på andra sidan fotbollsplanen med vår vilda, vrålskällande valp. Hon vägrade allt annat godis än mjukost. Mjukosttuben blev under hela hennes första levnadsår en sorts nappflaska. Hon kunde slicka och titta på allt som var farligt. Och det var mycket! Jag gick ständigt med vita kladdiga fläckar på kläderna, men det fanns inget annat alternativ.

Att träna henne var svårt. Hon hade inget riktigt driv och jag hade inte hittat något godis som hon ville ha med sådan iver att hon faktiskt var villig att försöka, försöka, försöka. Leksaker var ännu svårare. Dessutom – om jag använde mig av utebliven belöning som felsignal så sket hon i det. La jag in ett ”oj oj” så blev hon en våt fläck.  Svår sits, och jag hade nästan gett upp. Tänkte att hon får leva som aktiv sällskapshund med långa promenader, ett trick då och då, lek med lillebror (mer om honom nedan) och spår (mer om det nedan) men inte så mycket mera.

Naturligtvis finns det massa saker hon älskar. Simma – även simma efter saker -, leka i snö och spela fotboll med husse är sånt hon går igång ordentligt på, men att använda det som förstärkning för att upprepa ett beteende vill hon inte. Men så i tredje löpet hände något. Hon blev mer matglad och något mer driftig, men den stora tankeställaren fick jag en dag när vi var inne i labbet på HundCampus. För att hundarna ska kunna jobba på plattformen med att detektera olika dofter måste de hoppa upp på ett bord. Detta var något Boo länge vägrade att göra. Hon var uppe på bordet precis när vi började på HC, men blev sedan skrämd och vägrade. I nästan ett år vägrade hon. Jag jobbade ju hela tiden med så mycket självförtroendebyggande övningar jag kunde få till, men hade faktiskt lagt bordet – och med det stora delar av specialsöket – på hyllan.  När hon löpte hade hon fattat tycke för en chihuahuahane, och av någon anledning var båda hundarna inne i labbet samtidigt. Vavvan var uppe på bordet – och plötsligt hoppade även Boo upp.

Jag insåg att här fanns det visst något som överskuggade rädslorna. Jag förstod att det fanns i henne att göra saker trots allt. Och jag gav mig tusan på att få henne motiverad.

Eftersom hon hade ätit mycket mer än vanligt under löpet så hade hon lite hull att ta av för en gångs skull. Som alla vet är hunger bästa kryddan och jag beslöt mig helt enkelt för att under några dagar inte ge henne mat. Det är inte så läskigt som det låter – under hela sitt liv har hon bara ätit i snitt varannan dag. Skillnaden var att det denna gången var jag som bestämde att hon inte skulle få. I tre dagar fick hon inte en smula, inte en enda smakbit. Hon verkade inte särskilt brydd över detta, inte mera tiggig eller på något sätt förändrad. Jag bestämde också att det från och med nu var helt slut på gratisutdelningen. Och döm om min glädje när det plötsligt var möjligt att träna henne! Plötsligt kunde jag ta steg framåt som jag tidigare bara drömt om.

I samma veva ramlade jag dessutom över tre grejer som min lilla hipsterhund blev väldigt entusiastisk över: en speciell sorts tysk leverkorv, råa kycklinghalsar och ett kaninskinn.

Med hjälp av kycklinghalsarna kunde jag så till sist få upp henne på specialsöksbordet igen, och i dagsläget är hon full av iver och arbetsglädje över att få jobba där. Och det numer för godis av mindre valör än kycklinghalsar! Jag insåg också att när hon blev ivrig att få sin belöning så gick det också an att fela henne. En utebliven godis, eller ett ”oj oj” blev plötsligt en ytterligare låga på elden, gav henne ytterligare jävlar anamma. Kaninskinnet som var en gåva kampade hon upp i molekyler och jag beställde ett nytt (som omvandlats till en leksak av mer hållbar karaktär av min goda vän Ingerid.).

Spår då? Jag hade gått en viltspårkurs, men om sanningen ska fram så tyckte nog varken Boo eller jag att det var någon höjdare. Hon flängde fram över marken med nosen högt, gick i spåret men tyckte sen att skanken var ganska läskig. En rolig sysselsättning men inte så mycket mer. När kursen var slut låg skankarna och blodet i frysen, bortglömda.  När vi gick Specialsökskursen på HC var som sagt bordet läskigt ganska tidigt. Däremot tyckte hon att personspår – id-spår – var kanon. Hon växte, blev plötsligt lite mindre känslig för störningar och var duktig. Jag tror att hon gillade att hon slapp (!) ta godis, att det inte var något pysslande med leksaker och att jag – för mig gillar hon ju – med rösten berättade när det hon gjorde var bra, när det var bättre och när det var riktigt jäkla bra. Så här var jobbet och mattes glädje och inte minst förvissningen om att hon var duktig på det hon gjorde motivation nog.  Det räcker inte i annat arbete, men där var det nog. Hon kommer kanske aldrig bli en hund med superdriv, men så länge hon kan tränas tillräckligt för att vara nöjd och glad, så är jag också nöjd och glad. För tidigare blev hon paradoxalt nog understimulerad vilket ökade utfall och rädslor – men att trötta henne var hart när omöjligt.

Tack och lov så är ju inte alla hundar lika svåra. När det blev dags att skaffa lillebror åt Boo såg jag till att välja det mest lättbelönade jag kunde hitta. Jag valde border collie och en valp som redan som femveckors litet knyte skrek i högan sky när han inte fick som han ville – och kämpade för att nå sitt mål – och som var tjockast och mest angelägen om maten och som dessutom kampade med leksakerna i hagen och bar omkring på stora petflaskor och annat. Kort sagt så valde jag Gip.

Och här är myntets andra sida. Han är nämligen så lättmotiverad att allt – säger allt – är roligt. Det är fantastiskt att leka med mig, att äta godis, att leka agility, att gå spår, andra människor, hundar, mat, toarullar… Ja allt.  Och det gör att jag måste vara hejdundrande rolig för att inte något annat ska locka ännu mera. När han var runt halvåret var jag övertygad om att jag aldrig skulle kunna ha honom lös. Han följde ju gladeligen med vem som helst och sprang fram till precis allt och alla. Han är expert på att självbelöna sig och ser till att få det som han vill ha. Numer har han dock betydligt bättre självkontroll. Dock kunde han länge få för sig att ta sig en vända med leksaken (och när han börjar bli trött: sno den andra hundens leksak) men jag tillskrev det unghundens rätt. Idag, när han närmar sig fyra, händer det aldrig.

Nästa valp som flyttade in, tollaren Vill var ännu mera galen i allt. Emedan Gip kan vara lite försiktig och lite för artig, framförallt när andra hundar är med så är Vill en egoist av episka mått. Han vill och vill och vill – och han vill ha ALLT. Att plocka svamp med honom innebär att han är helt övertygad om att svamp är det bästa som finns, håller jag en sten i handen vill han ha den. Underbart! Vill kan jag fela (be att repetera utan belöning) hur mycket som helst och han tappar aldrig sugen för det. Hans reaktion är den önskade: “Men åh! Denna gången måste det bli rätt för jag vill ju ha det du har!” Och han är väldigt rolig att experimentera med: att välja olika grader av godis för olika intensitet till exempel. Eller se exakt vilken leksak som får inkallningen att bli sådär sjudundrande explosiv som man vill.

Min tredje hund, som flyttade in mellan Gip och Vill, och som inte längre bor hos oss –  Mixi-  är nog så som hundar är mest. Hon älskar godis och gillar leksaker. Låter sig inte störas av omgivningen något nämnbart. Hon gör snällt det man ber henne om, och med svansvift och glädje.  Men världen går inte under om det inte blir något godis, eller om en annan hund närmar sig. En helt vanlig hund, med andra ord.

Detta är historien om varför jag är besatt av att motivera hundar – och därmed valde att kalla mitt företag Motiverade hundar!