En flik för de hundar som inte längre finns hos oss.
Boo, älskade älskade Boo.
Boo har blivit en änglahund. Den 24 juni 2014 fick hon somna in. Hennes dåliga höfter började då göra sig hörda igen, och innan det gick så långt som att ha ont, valde vi att säga hejdå till henne. Vi vet sedan tidigare att smärtan och hennes rädslor hänger så mycket ihop, och vi ville minnas henne sådan som hon var sista året – en helt vanlig hund (nästan). Hon var glad, stark och vacker, och skuttade in till veterinären utan tveksamhet. Hon fick avsluta sin tid med att göra sånt som hon älskade: äta kattmat direkt ur burken, rulla sig i bajs, bada, busa med Gip, träna specialsök med sin träningskompis Leo och springa springa springa så mycket hon bara ville. Hon är oändligt saknad och älskad.
…….
Boo är utan tvekan den allra vackraste hunden jag vet. Det går inte att se sig mätt på henne! Hon är född i augusti 2008 och kommer ursprunglingen från Irland. Hon kom till mig när hon var 4-5 månader gammal och är mix mellan schäfer och border collie. Redan när hon kom märkte vi att hon var rädd. Rädd för människor, rädd för ljud, skrammel, rädd för hundar. Trots att hon kom till Sverige som liten valp (åtta veckor), och trots att hon sen hon kom till oss aldrig råkat ut för någonting dåligt så lever en del av hennes rädslor kvar. Hon har väldigt svårt för att ta krav (ett ”krav” kan vara att bli inropad i köket och få mat…) och nya miljöer och nya situationer skrämmer henne. På bilderna ovan ser ni henne i sina rätta element – vid havet, i vår trädgård, när hon spelar fotboll – och då kan man inte tro att ”kravet” att kliva med framtassarna på krukan fick henne att se ut som nedan:
Boo är anledningen till att jag är den jag är idag. Jag var tvungen att sätta mig in i massa specialistkunskap om rädda och utåtagerande hundar, och jag jobbar uteslutande med att få henne trygg och glad. Nuförtiden är hon nästan alltid det och har blivit en riktigt rolig hund att träna med, och viktigast av allt – hon är harmonisk och glad i vardagen. Att få fler hundar i familjen var väldigt bra för Boo.
Med Boo tränar jag mest specialsök och spår, något som hon tycker är roligt och som stärker hennes självförtroende. Målet är att vi ska kunna leka tillsammans på ett bra sätt. Hon är dessutom en riktig myspropp och hennes plats är så nära det bara går. Hon sover på mina fötter på natten. Boo och jag har gått en uppsjö av kurser tillsammans – rallylydnad, hundmöteskurs, seminarium med Emma Parsons, seminarium med ”Kikopup” (Emily Larlham), BAT för Grisha Stewart, agility och flera olika vardagslydnadskurser på olika nivåer. Hon var även den hunden som var med som kurshund under min instruktörsutbildning på Hundens utbildningsakademi, samt under min Hundbeteendeanalytikerutbildning på Hundcampus (så hon kan riktigt mycket hundetologi – läran om djurs beteende – eftersom hon var närvarande på alla lektionerna med Lars Fält :-)), samt under Canis klickertränarutbildning.
…………………………………………………..
Mixi
Sommaren 2011 blev jag tillfrågad om jag var intresserad av en äldre (oreggad) border collie-tik som skulle byta hem. En hund som tappat sugen och gnistan litegrann. Jag var inte alls på jakt efter en hund till då och absolut inte en tik, och inte en senior. Ändå gick jag med på att träffa Mixi, och det visade sig at hon visst skulle flytta in. Det som fick mig att bestämma mig var det fantastiska sätt på vilket hon bemötte Boo. Boo är inte förtjust i andra tikar, och när de träffades (på avstånd) skällde Boo på Mixi, som hon gör om hon känner att en hund kommit för nära. I stället för att svara så vände bara Mixi sig om, nosade i gräset och med sitt kroppsspråk bjöd in Boo att delta. Det tog inte ens fem minuter innan de kunde gå och nosa sida vid sida och maken till fint hundspråk har jag sällan sett!
Mixi bor sedan juni 2013 hemma hos min vän Ida och hennes sambo, katter och hund. Där får hon vara i centrum och tränas i tricks och rallylydnad.
