Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/38/140338/motiveradehundar.se/public_html/wp-content/themes/skeptical/functions/admin-hooks.php on line 160

Vaddå Motiverade hundar?

 

Man skulle, utan att fara med allt för mycket osanning, kunna påstå att jag är lite besatt av förstärkare. Alltså av saker som får hunden att upprepa det beteende den fått belöning för. Orsaken till det är enkel: jag hade en hund – min blandrastik Boo – som har varit oerhört svårbelönad. Hon hade stora rädslor som alltid – nästan – var starkare än den belöning jag kunde ge. Eller så trodde jag att det var i alla fall.

När vi gick valpkurs fick vi sitta på andra sidan fotbollsplanen med vår vilda, vrålskällande valp. Hon vägrade allt annat godis än mjukost. Mjukosttuben blev under hela hennes första levnadsår en sorts nappflaska. Hon kunde slicka och titta på allt som var farligt. Och det var mycket! Jag gick ständigt med vita kladdiga fläckar på kläderna, men det fanns inget annat alternativ.

Att träna henne var svårt. Hon hade inget riktigt driv och jag hade inte hittat något godis som hon ville ha med sådan iver att hon faktiskt var villig att försöka, försöka, försöka. Leksaker var ännu svårare. Dessutom – om jag använde mig av utebliven belöning som felsignal så sket hon i det. La jag in ett ”oj oj” så blev hon en våt fläck.  Svår sits, och jag hade nästan gett upp. Tänkte att hon får leva som aktiv sällskapshund med långa promenader, ett trick då och då, lek med lillebror (mer om honom nedan) och spår (mer om det nedan) men inte så mycket mera.

Naturligtvis fanns det massa saker hon älskade. Simma – även simma efter saker -, leka i snö och spela fotboll med husse är sånt hon gick igång ordentligt på, men att använda det som förstärkning för att upprepa ett beteende ville hon inte. Men så i tredje löpet hände något. Hon blev mer matglad och något mer driftig, men den stora tankeställaren fick jag en dag när vi var inne i labbet på HundCampus. För att hundarna ska kunna jobba på plattformen med att detektera olika dofter måste de hoppa upp på ett bord. Detta var något Boo länge vägrade att göra. Hon var uppe på bordet precis när vi började på HC, men blev sedan skrämd och vågade inte igen. I nästan ett år vägrade hon. Jag jobbade ju hela tiden med så mycket självförtroendebyggande övningar jag kunde få till, men hade faktiskt lagt bordet – och med det stora delar av specialsöket – på hyllan.  När hon löpte hade hon fattat tycke för en chihuahuahane, och av någon anledning var båda hundarna inne i labbet samtidigt. Chihuahuan var uppe på bordet – och plötsligt hoppade även Boo upp.

Jag insåg att här fanns det visst något som överskuggade rädslorna. Jag förstod att det fanns i henne att göra saker trots allt. Och jag gav mig tusan på att få henne motiverad.