Okej. Ni har säkert märkt att det saknats lite träningsdrive hos mig senaste tiden. Vi kan skylla vintern på det. Eller också är vi (jag) ärlig(a) och lägger skulden där skulden bör läggas: på mig själv och mina kassa tävlingsnerver. Ja, att jag inte höll ihop på tävling var ett hårt slag mot min självbild. Jag tycker helt enkelt inte det är lika roligt att tävla om jag inte har ett mål, och när det kändes som om vi (Gip och jag) aldrig skulle kunna tävla lydnad så tappade jag sugen. Stackars Grusungen har fått träna oväsentligheter bra länge nu. Eller ja, han tycker ju inte det är oväsentligheter, och det är det så klart inte heller, massa bra grejer. Men inget som är färdigt på något minsta sätt. Lite här och lite där. Och på något sätt har Vill fått åka med på det tåget också, trots att jag är övertygad om att om jag bara tränade oss – honom – tävlingsklar(a) så skulle han skita i mig och mina nerver och prestera strålande.
Så idag fattade jag två beslut: Gip ska få tävla agility. Det kräver främst en sak av mig – utöver hundträning så klart – nämligen att jag går ner i vikt och skaffar mig en kondition som inte är en 80-årig storrökande astmatikers. Har börjat bra där. En dag i taget, right. Har dessutom spanat in en tävling tillräckligt långt fram för att jag ska ha en rimlig chans att klara det, men inte så långt fram att jag förlorar fokus. Så. Border collien blir agilityhund, det är ju det han gillar bäst.
Mitt andra beslut är att satsa på lydnaden med Vill. Satsa ordentligt, inget mesigt halvdant. Så idag anmälde jag mig till elitsatsning i lydnad för Anna 3vallare, Canis Sörmland. Jajemän, samma Anna som jag gått både Canis klickertränarutbildning och elistatsningen i lydnad med Gip för. Trivs så himla bra med henne, så jag vet att det kommer bli alla tiders.
Första träffen är i mitten av mars, och jag inser att Vill och jag inte har ett enda moment i ens Lp1 helt färdigt. Så februari och halva mars kommer ägnas åt att lära tollaren de där lydnadsmomenten jag skjutit upp alldeles för länge. Roligt! Ska börja med att gå igenom grundfärdighetsschemat och se vad jag missat där.
Det är inte det logistiskt mest intelligenta att göra så här, men för mig och hundarna hoppas jag ändå att det kommer bli roligast. Det kanske blir färre tävlingar vi hinner med under ett år, men vem vet, det kanske blir bra ändå. Jag tror ju det, annars skulle jag inte göra det så sablans svårt för mig. Jakten, vallningen, viltspåret, rallyn och HtM ligger ju också och skvalpar där i bakhuvudet. En dag i taget, var det ja. Så, nu hoppas jag att det kanske kan komma några träningsbloggar från mig framöver, inte bara massa urtrist planerande.