För nästan exakt tio år sedan skrev jag ett blogginlägg om det lilla ordet ”Nej”. Detta är ett av mina mest delade inlägg, fortfarande efter tio år ser jag det delas om och om igen. Det är förstås trevligt – men också lite ledsamt att vi inte kommit längre efter ett decennium.
Så här tio år efteråt står jag fortfarande för innehållet, med det lilla tillägget att jag idag lär hundarna att ”nej” betyder ”kom till mig”. Detta gör jag då jag vet med mig att ordet ”nej” slinker ur mig titt som tätt och då kan jag lika gärna ladda det med innehåll. För hunden kan jag lika gärna säga äggsallad eller rondell, ord har som bekant det innehåll vi bestämmer att de har, men för mig är det svårare att lära om. Nå, nu var det inte nej jag skulle prata om idag (men jag länkar det blogginlägget allra sist).
Idag vill jag prata om en annan missuppfattning inom belöningsbaserad inlärning, nämligen det där att ignorera hunden som gör fel. Senaste tiden har jag sett detta på flera ställen, i lite olika versioner. Senast var det någon som gav ett exempel hen hört på en föreläsning, och det löd ungefär så här: ”Säg att jag blir bjuden på fest, och jag tror att det är maskerad. Men när jag kommer dit har alla vanliga kläder. Skulle det inte vara snällare att berätta vad jag gjorde fel än att bli ignorerad”. Typ så. Och visst, att bli ignorerad på fest för att man har fel kläder låter som mobbing, och det vill vi inte ägna oss åt. Men att bara få veta att du har fel kläder hjälper inte heller. Det du behöver är få kunskap om rätt dresscode – och kanske få låna ett ombyte.
Ok, det här exemplet haltar lite när det kommer till hundträning, så jag ger ett från i morse istället. Min unghund Käck gillar att vara på bordet. Jag vill helst inte ha hundar på bordet. Om jag bara hade ignorerat honom när han rumsterade omkring bland frukosten så hade några troliga saker hänt:
1. Han hade blivit bättre på att vara på bord. Han hade tränat det felaktiga beteendet och därmed gjort det beteendet starkare. Motsatsen mot vad jag vill alltså.
2. Han hade sannolikt lyckats sno åt sig en smula eller tre av frukosten. Se punkt ett – att vara på bordet hade blivit ännu mera förstärkt.
3. Han hade lärt sig absolut ingenting av det jag vill han ska lära sig.
Men om jag istället blev arg och irriterad och skällde på honom? Ja, han kanske hade lärt sig att när matte är vid köksbordet är det bäst att hålla sig borta. Kanske hade han lärt sig att hålla sig undan mig. Kanske – och troligtvis eftersom jag känner min hund – hade han gått ner för att en sekund senare försökt gå upp igen. Då hade jag behövt eskalera min ilska, så han hållit sig på marken en minut istället. Och så vidare. Tröttsamt och noll effekt i långa loppet.
Så, hur håller jag hunden från bordet? Antingen kan jag hindra att hunden går upp på bordet. Vi har en grind till köket, och den hade jag kunnat använda. Den använder jag när jag inte hinner eller orkar eller vill träna. Vissa dagar vill man bara dricka kaffe och inte behöva hålla på några kriterier med en stökig unghund – och samtidigt tränar inte han på att göra fel. De dagar jag är en duktig hundtränare förbereder jag genom att ställa fram Käcks säng nedanför bordet och en skål med hans frukost bredvid mig. Och så belönar jag honom när han går till bädden. Att gå till bädden har vi tränat på separat först – det är ett användbart beteende i tusen olika sammanhang – innan jag lägger på störning i form av min frukost. Han lär sig ett beteende som är oförenligt med att vara på bordet, detta beteende blir rikligt belönat och därmed sannolikt även i andra sammanhang.
Så, vad menas då med ”Ignorera det felaktiga beteendet” -jo, att det felaktiga beteendet ska ignoreras. Och inte bestraffas. Och att man sedan hjälper hunden att göra rätt. Och det är i fortsättningen som nyckeln till god hundträning ligger. Strunta i felbeteendet, det har liksom redan hänt, – men lär hunden vad den ska göra istället. Om han skulle hoppa upp på bordet så lyfter jag helt sonika ner honom, eller lockar ner honom med en godbit. Fokuserar på att hjälpa honom att göra rätt istället för att fokusera på korrigera det som blivit fel.
Hoppas att detta kan göra det tydligare för dig som funderat på vad man egentligen menar, och för dig som gått på myten att vi väntar till dess hunden slutar bita barnet och då belönar släppandet (!). Och till sist dig som tror att belöningsbaserad träning tar allt för lång tid och är för otydlig: nej det gör det inte, och nej det är det inte. Tvärtom faktiskt.
Här är inlägget om nej: Men får man aldrig säga nej?
