Archive by Author

Gör mot andra så som du önskar bli behandlad själv

DSC_8049

Det hetsas mycket i hundvärlden. Jag pratar inte om hundarnas beteende nu utan om människorna. Nästan oavsett vilket område du väljer kan det blossa upp hetlevrade debatter. Vilken mat man ger, hur man ger maten, hur man tränar – både metod och tillvägagångssätt – om man har sele eller halsband, vilken sele och vilket halsband, om man har en renrasig hund köpt hos uppfödare eller en omplacering. Människor har synpunkter på vilken sorts hund man har, hur många hundar man har och vissa aktiviteter räknas som finare än andra. Ofta tittar man inte ens på hundarna i fråga. Hur mår de? Är de glada? Man bestämmer sig för en väg och så kör man likt en bulldozer rakt fram, hunden får bara hänga med på tåget.

Nu i dagarna har det blossat upp en het debatt kring ett inslag på P4 Extra, där en inbjuden hundcoach på några minuter skulle förklara för programledaren hur hon ska få sin hund att sluta hoppa. Håller jag med om tillvägagångssättet? Nej. Håller jag med om förklaringen bakom tillvägagångssättet? Absolut inte. Hennes metod går ut på att helt ignorera hunden när man kommer hem för att sedan när hunden är lugn kalla på den och hälsa. Det låter kanske inte så fel – men varför har det då rört upp sådant rabalder? Jo, därför att den förklaringsmodell som ligger bakom grundar sig på en hel filosofi, Amichien bonding, som är ett hopkok av gammeldags dominans-, flock- och ledarskapsteorier som är förlegade och för länge sedan förkastade av de flesta. Vi vet helt enkelt mer nu för tiden.

Genom forskning vet vi till exempel att hundens stressnivårer – bland annat kortisolet i blodet – går ner när vi hälsar på dem. Att hälsa ökar inte stressen som hundcoachen menar. Anledningen till att hunden verkar lugnare och slutar flamsa när du kommer hem är i bästa fall att den lärt sig ett nytt beteende (om jag är lugn får jag hälsa) och i sämsta fall att den gett upp (hundar gör det som lönar sig). Hundar är mycket sociala varelser som vill interagera med sin familj, både två- och fyrbenta. Att hälsa genom att hoppa upp mot ansiktet är hundars sätt att skaka hand, dunka varann i ryggen och att kramas – slicket i mungipan är inget mer än så. Det handlar inte om att mäta sig eller etablera rollen i ”flocken” som hundcoachen sa. Ända sedan 70-talet har vi vetat att hundar inte försöker ta över, klättra på rangstegen eller ta över någon ledarroll. Amichien bonding har dock inte hängt med i svängarna, utan hela filosofin går ut på att människan måste göra saker i en viss ordning och på ett visst sätt för att inte hunden ska tro den är ledare. Och detta trots att all forskning bevisar motsatsen. Till och med tillvägagångssättet är tokigt om det nu skulle vara så att vi verkligen levde i den strikta hierarki som filosofin menar att vi gör: i det vilda leder den varg med mest energi eller som är bäst lämpad för uppgiften flocken på vandring. Unga djur äter ofta innan de äldre. Det finns inga fixa roller utan man gör det man är bäst på. Med det sagt: varken vi eller våra hundar är vargar. Vi är inte ens hundar!

Sedan pratade de om hundar som matvägrar. Att även det är en kamp om ledarskapet. Det finns många orsaker till att en hund matvägrar. Den kan vara mätt, den tycker inte maten är god, den har ont i magen eller tänderna, den vill bara äta en gång om dagen, den vill ha maten på annat sätt än i en tråkig skål. Det finns massa orsaker. Ledarskapet är inte en av dessa. Samma sak med hundar som följer en från rum till rum. Visst kan det finnas hundar som gör det för att de är oroliga och vill hålla koll, men mest gör de det för att det kan ju hända att jag hittar på roliga saker. Det brukar ju göra det när jag reser mig från datorn. Och är inte det ett tecken på bra ledarskap så vet jag inte? De är så vana vid att jag initierar träning, lek, en stund i trädgården eller promenad att de hoppas att så är fallet även om jag bara reser mig för att fylla på tekoppen. Vill jag inte att de ska följa med säger jag bara ”stanna” när jag går.

Och då kommer vi in på sista punkten av samtalet som jag tänkte ta upp, nämligen den att svara på hundens inviter. Inom Amichien bonding är det strikt förbjudet att svara på hundens initiativtagande. Krafsar hunden på den tomma vattenskålen ska den ignoreras. Kommer hunden med en leksak ska den ignoreras. Ber hunden om att får gos, gå på promenad, eller något annat ska den ignoreras. Sedan kan man – som hundcoachen nämner i inslaget – hämta en ANNAN leksak att leka med. På mitt initiativ.

Detta är kanske det sorgligaste av allt. I en tid när vi mer och mer börjar prata om frivillighet inom alla aspekter av djurens liv ska de inte ens kunna be om så basala saker som vatten, kärlek och att få gå och kissa. I en tid när vi pratar om frivillig hantering, där hundarna får avsluta och påbörja kloklippningssessionen, där fler och fler lär sina hundar att be om saker genom att peka på symboler som betyder ”mat”, ”promenad” och så vidare finns de som inte vågar svara på den mest primitiva begäran. Och sedan säger att det inte handlar om att hunden lär sig, utan att det handlar om kommunikation. Nej. Det handlar om att ta ifrån hunden kommunikationen. Det handlar om att göra hunden viljelös. Avstängd. Hjälplös.

Kan det låta fint på ytan? Absolut. Ser det ut som enkla, väluppfostrade hundar där de går strax bakom sin ägare på promenaden? Kanske. Men det är alltså betydligt större än så och det går mycket djupare.

Igår skrev jag om inlärning. Om att det inte är någon skillnad på vardag och tävling. Jag skrev om de två anledningarna till att hundar gör saker: för att uppnå eller undkomma något. Jag skrev inte om utsläckning vilket hör ihop med detta. Utsläckning handlar om att när ett beteende som tidigare blivit förstärkt inte längre blir det så kommer det försvinna. Till exempel: en hund som lärt sig att ytterdörren öppnas när den hoppar mot handtaget har fått det beteendet förstärkt – dörren har öppnats. Om man sedan börjar låsa ytterdörren kommer hunden försöka och försöka till dess den ger upp. Beteendet har blivit utsläckt. Detta kan man utnyttja – men det är ofta vanskligt. Till exempel kan beteendet bli extra intensivt precis innan hunden kommer ge upp. Andra beteenden är självförstärkande, det vill säga beteendet i sig är belönande av olika anledningar, och konsekvensen är därför mindre relevant. Och om hunden ändå skulle få sin förstärkning – när den provat öppna dörren 10 gånger så är den olåst den 11 – så har beteendet blivit väldigt uthålligt. Nästa gång kommer hunden försöka många fler gånger. Den enarmade banditen ger ju utdelning någon gång! Det är därför att tigga vid matbordet ofta är ett så uthålligt beteende hos hundarna. Nån gång emellanåt spills en smula och beteendet blir förstärkt.

Vad har då detta med inslaget i radion att göra? Jo, därför att även fundamentalt viktiga beteenden – så som närhet, sociala band och relationer, önskemål om mat och dryck – kan släckas ut. Du har inte lärt din hund att du är en bättre ledare. Du har lärt din hund att ge upp.

DSC_8313

Så till denna bloggtextens andra del.

Tror jag att hundcoachen väljer den metoden för att hon hatar hundar: Nej. Definitivt inte. Jag tror att hon tror på det hon gör och att hon gör det hon gör och säger det hon säger för att hon vill lära andra det hon tror på. Och därför blir jag å ena sidan väldigt ledsen när journalisten drar öronen åt sig när flertalet människor ber henne kolla upp fakta och bjuda in någon som lutar sig på modern forskning. Och å andra sidan blir jag också väldigt ledsen över en del av inläggen på radiokanalens Facebooksida. Jag tänker på de gånger jag själv varit med i teve, radio, tidningar och nu senast i ett par poddar – eller för den delen inför mitt boksläpp. Jag tänker på hur jag hade reagerat om det hade kommit en synkroniserad storm emot mig och mina metoder. Inlägg som förlöjligar och lämnat all saklighet bakom sig. Förstår jag att både hundcoachen och radioprogrammet kramar ännu tightare om varandra efter detta? Absolut. Hade jag önskat att det i stället hade öppnats upp för dialog? Jajemän. De sakliga inläggen försvinner i de osakliga. Det är så förbaskat synd. För det hade behövts en ordentlig diskussion!

Så. Gör så mot andra som du önskar bli behandlad själv. Var saklig och hövlig på sociala medier. Och om någon ber om vatten i sitt glas – eller i sin skål – ge dem det.

………………………………………….

KÄLLOR

 

Här refereras det till forskning som visa att hälsa på hunden minskar stressen: http://www.perjensen.se/etologi/fran-forskningsfronten/halsa-pa-hunden-minskar.html
Här: http://animalsincontrol.com kan du läsa mer om att ge hundar och andra djur MER kontroll
Några länkar om den missuppfattade rangordningen/dominansen/ledarskapsterminologin

Av Per Jensen : http://dogma.nu/artiklar/den-missuppfattade-dominansen/

Av Lars Fält: http://dogma.nu/artiklar/flockbildning-och-ledarskap/

 

 

 

Uppfostran – eller inlärning

BE6C5F9F-85AD-4118-B6BF-85B688B23063

En sak som förbryllat mig länge är varför det är så många som har helt motsatta träningsmetoder när det kommer till vardagslydnad och tävlingsmoment. En del går så långt som att säga att det ena är träning och det andra är uppfostran. Om det ena är mer effektivt än det andra – varför inte använda samma metod vid båda tillfällena?

”På tävlingsplanen vill jag ha en hund som inte är rädd att ta för sig och ta i, och vet att det inte gör något om det blir misstag – då kör vi bara igen.” är ett vanligt argument. Jaha? Och på hemmaplan, där vill man ha en hund som ÄR rädd för att ta för sig? Eller? Hur ska hunden veta när det är träning och när det ”bara” är vardagslydnad. Om du tränar sitt kvar i hallen inför lydnadens kvarmoment eller om du tränar sitt kvar i hallen som en vardagslydnadsövning – vari ligger skillnaden? Om du vill ha en hund som strävar efter att göra rätt på tävlingsplan för att få sina belöningar – varför önskar du inte det samma i vardagen? I stället för en hund som strävar för att göra rätt för att undgå ett obehag. För så är det nämligen. Hundar – liksom alla individer – gör enbart beteenden av två orsaker. För att uppnå något den vill ha eller för att undkomma något den inte vill ha eller utsättas för. Är det inte bättre att hunden struntar i att jaga rådjuren för att den vet att den får bästa frisbeebelöningen om den vänder om till dig när den ser dem, än att den låter bli att jaga rådjuren för att den vet att den får ovett om den gör det.

Jag tror inte de flesta hundar är gjorda av porslin och går sönder om man är bestämd eller ens om man blir arg, men varför ha det som utgångspunkt i relationen. Varför inte tänka att jag vill lära min hund vad som är rätt i stället. Belöningar bygger beteenden, och genom att belöna hunden när den gör rätt så kan jag – om jag är smart och planerar i förväg – bygga bra beteenden som jag vill se mer av. Och det är ju det som karaktäriserar en bra belöning – hunden strävar efter att få belöningen igen. Det är därför belöningsbaserad träning är så pålitlig – hunden vill göra det för hunden vill ha sin belöning. Jobbar man med bestraffningar är det lätt att man får en ögontjänare. Hunden gör rätt när man håller ”tummen i ögat” på den – men kommer rådjuret när matte är bakom kröken, så är det inte alls säkert att beteendet upprätthålls. ”Men jag kan vifta med köttbullar hur mycket som helst när det kommer ett rådjur, det skiter väl min hund i.” Okej, och då kontrar jag med ”Jag kan säga ”RUTAN!” hur många gånger som helst till min hund – har hon aldrig sett en ruta eller hört kommandot så kommer hon inte göra rätt ändå. På precis samma sätt som du bygger upp ett tävlingsmoment successivt får du bygga upp vardagslydnaden. Och det kanske är där skon klämmer, egentligen. Det är inte lika roligt med vardagslydnad, och då tar man till det som man tror är enklast och går snabbast. Om jag ska lära min hund rutan så kanske jag börjar med att den får lära sig att den får sin belöning när den trampar på en target. Om jag vill lära min hund att inte springa efter ett rådjur kanske jag får börja med att lära den att den får sin belöning när den inte går snor en utlagd leksak. Börja i det lilla för att få pålitliga moment.

Min kollega Jenny brukar berätta anekdoten när en person kom in på veterinärstationen där hon jobbade för att köpa ett nytt stryphalsband. Det gamla, i nylon, var helt utslitet. Jenny frågade varför personen inte ville prova en sele eller ett fast halsband istället varpå personen såg helt förskräckt ut. Hur skulle hon få sin hund att gå fint i koppel utan strypet? Ja, uppenbarligen hade inte hunden lärt sig så mycket med stryp – i så fall hade det knappast behövts användas till dess det slets ut. Och hon hade absolut inte behövt köpa ett nytt.

Och kanske är det där den andra skon klämmer. Vi är fast i gamla vanor och gamla vanföreställningar. Hundar ska lyda för att vi säger så. Vi tänker att vi är progressiva för att vi i alla fall inte rycker i kopplet på appellplan, men att gå därifrån till att sätta upp en kriterieplan för det som sker utanför är ett stort steg.

En sak vet jag – hunden struntar nog ganska rejält i om du säger sitt på plan eller utanför. För hunden är allt cirkuskonster. Så därmed kan du lika gärna träna dem så att hunden vill sitta – och inte för att den inte vill ha ett obehag.

Vad är en clinic?

ziggie

 

Jag fick en fråga vad som egentligen skiljer en föreläsning och en kurs från en clinic. Tänkte jag skulle reda ut begreppen så du vet vad du anmäler dig till. Clinics används mycket inom hästvärlden och börjar bli allt vanligare inom hund också. Jag misstänker att det kan finnas lite olika definitioner – så jag redogör bara för min egen.

På en kurs är det ett begränsat antal deltagare – vanligtvis tar jag sex stycken med hund, på blygerkurserna ibland bara fyra. Kursen är upplagd så att vi jobbar med respektive hund på deras nivå och med deras problem. Gruppens sammansättning är slumpad beroende på vem som anmäler sig – det kan till exempel vara fyra hundar som är rädda för människor, eller fyra hundar som tycker underlag är läskigt. Eller för den delen en som vill jobba med rutskick, två med fritt följ och resten med inkallning med ställande om det är en lydnadskurs. Så klart gäller inte detta på temakurserna – är det en kurs i fritt följ så är det det vi fokuserar på, på respektive hunds nivå. På kurserna är det ofta möjligt med ett antal observatörer. Jag håller teorin till ett minimum på kurserna, med det sagt kan det bli en del ändå, beroende på kurs.

blygerkurs

På en föreläsning är det mest prat. Jag föreläser och har oftast hjälp av en power point, ibland med någon film. Nästan uteslutande hundfritt – det har hänt att jag visat nåt med min egen hund, men mest är det teoretiskt. Väldigt roligt och bra för en vardagkväll, till exempel, då föreläsningen är på bara ett par timmar. Antalet i publiken begränsas bara av det fysiska rummet.

Så clinic då, som är det bästa av båda världar! Jag och arrangören väljer ut de hundar som ska vara med (tre-fyra stycken) för att se till att å så stor spridning som möjligt. Jag försöker se till att det är en mycket ivrig hund, en tillbakadragen, en som inte tränat så mycket förut och så vidare. Detta för att publiken – som kan vara så många som får plats i lokalen – ska få se så olika hundar som möjligt för att ha på fötterna att ta hem till sin egen hund. Övningarna anpassas efter respektive hund, och jag väljer ut dem så att deltagarna får stor spridning även där. Mellan de praktiska övningarna håller jag föreläsning så att vi kan nörda ner oss lite teoretiskt också.

anna

Jag upplever att clinicformatet är superbra för det täcker in så mycket och kan ge många människor verktyg på en begränsad tid. Förstås måste man även finslipa sina skills i praktiken – hundträning är ju väldigt mycket hands on – men skillnaden mot föreläsning är att deltagarna har sett någon göra övningen vilket gör det lättare att jobba vidare när man kommer hem. Jag har också märkt att en del drar sig för att gå kurs med sin reaktiva hund eftersom de är osäkra på hur hunden kommer reagera och detta ger möjlighet att luta sig tillbaka och slappna av – för att sedan jobba hemma. Kurserna ger ju dock en större möjlighet att jobba igenom hunden, från start till mål så att säga. På clinicen måste vi snabbare gå vidare till nästa. Jag är dock alltid supernoga med att berätta om stegen vidare för att inte låta någon bli hängande.

blyger

Så, nu hoppas jag att riktigt många blir sugna på att anmäla sig! Här kan du se höstens föreläsningar och clinics. Och psst, om du vill att jag kommer just till er så är det bara att höra av sig. jessica@motiveradehundar.se

Bilderna ovan är alla tagna av Jessica Persson, på Blygerkurs för yrkesverksamma inom hund, som jag höll en het dag i juli. Jag kommer tillbaka och håller den igen i mars.

 

 

IMG_6766

Hej bloggen!

IMG_6766

Jag är inte jordens flitigaste bloggare, direkt. Det är tråkigt, och ganska konstigt: jag är ju i allra högsta grad en skrivande person. Idag tog det mig runt en timme innan jag ens hittade mitt lösenord, och det säger väl ett och annat om att mitt fokus kanske inte direkt legat här. Nå, ett par veckor in på nya terminen, luften känns så där inspirerande klar och höstig och efter att ha legat snorig och ämlig i sängen ett par dagar känner jag mig sådär redo som man bara kan göra när september väntar runt knuten. Så. För att göra mig redo att säga hej höst ger jag en tillbakablick av året som gått.

Igår var det på pricken ett år sedan min bok landade i min hand för första gången, och den har definitivt satt sitt avtryck på året sedan dess. Jag kunde aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, ana att den skulle tas emot på det sätt som den gjort. Boken har hyllats av både vanliga hundägare, instruktörer och kritiker. Den har sålt bra – det är förstås roligt – men framförallt har den ANVÄNTS. Varje gång jag möter en hundägare som kan berätta att den eller den övningen varit avgörande för hundens utveckling, eller får ett mess från någon som läst, eller får veta att den används i utbildning efter utbildning så är känslan WOW. Det gör mig helt överväldigad – så TACK för alla rapporter!

Jag har dessutom haft förmånen att få prata inför massor med folk när jag haft föreläsningar och clinics – återigen allt från den vanlige hundägaren till de som jobbar med problemhundar på heltid – och fått skriva artiklar i tidningen Canis och Brukshunden. Dessutom har väldigt många människor kontaktat med med diverse frågor och funderingar kring deras egna hundar. Detta är lite tudelat, eftersom jag fått tacka nej då jag helt enkelt inte haft möjlighet att hjälpa alla. Men tack och lov så utexaminerade vi första kullen från Attityd hundkunskaps Hundbeteendeutredning i april. Så ett hett tips är att höra av er till Linnea i Floda, Susanna i Alvesta, Marie i Malmö och Joanna i Motala för att få kvalitativ hjälp med hunden.

Attityd hundkunskap är i full gång med sin andra årskull. De ambitiösa eleverna håller just nu på och förbereder sig iför nästa tillfälle som ska handla om hundmöten, ett av de vanligaste problemen, och ett som är ganska klurigt att lösa om man inte vet hur. Snart kommer datum och beskrivning upp för årskull nummer tre på Attityds hemsida.

Mina egna hundar har tränats och tävlats som vanligt. Just nu tränar jag uteslutande heelwork med Vill, heelwork och freestyle med Tesla och Ivy och rally och nosework med Gip. Jag hoppas komma igång med vallningen snart – den heta och torra sommaren har inte gjort det möjligt. Ett mer specifikt tävlingsinlägg kommer.

Jag har också hunnit med att utbilda mig till noseworkinstruktör för SNWK, freestyleinstruktör för SHFK och är mitt i utbildningen till rallyinstruktör för Camilla Bermell och Anna Larsson. Skoj skoj!

 

Bättre att förekomma än att förekommas

739D51C2-7FBE-47E8-A3A3-CCFA43ED27ED

DEN HÄR TEXTEN PUBLICERADES FÖRST I TIDSKRIFTEN CANIS NUMMER 6 2017

Att träna förebyggande är smart. Att lära hunden det du vill att den ska kunna innan den har lärt sig massa saker du inte vill att den ska göra, är betydligt enklare än tvärtom. Det gäller både att träna in rätt teknik i lydnadsövningar och lära hunden sådant den måste kunna i vardagen. Att dessutom träna hundens självförtroende för att kunna hantera potentiellt skrämmande situationer redan från valpstadiet gör att hunden kan klara saker den blir rädd för enklare. Och det går att göra så mycket mer än vanlig miljöträning.
En hund blir duktig på det den tränar på. Om den tränar på att dra i kopplet blir den bra på att dra i kopplet. Om den istället tränar på att gå med slakt koppel blir den duktig på det. Och om hunden aldrig fått träna på att dra i kopplet, utan redan från början enbart på att gå fint vid sidan så är det mycket lättare att träna än vad det är att lära den hund som under lång tid – kanske varje promenad i flera år – fått gå och dra. Så långt tror jag de flesta är med, och redan på valpkursen börjar valpen tränas i trevliga vardagsbeteenden. Sådant som sitt och ligg, komma när matte eller husse ropar, ta kontakt och hälsa fint.

43649B61-B79A-4183-89B4-702578C81636

Att vara lite av en pessimist är inte fel. Jag förutsätter alltid att mina hundar kommer vilja jaga bilar och rådjur, springa fram till människor och skälla på ringklockan – oavsett om jag har sett tendenser till det eller inte. Därför tränar jag det innan problemet uppstår – eftersom det är mycket enklare att lära hunden bra vanor innan de hunnit få en ovana som först måste läras om.

En hel del ledtrådar till vad som kommer bli problem – eller ligger i riskzonen att bli problem– kan du få redan när du väljer ras. Är det en ras som används eller historiskt har använts till jakt? Utgå ifrån att hunden kommer vilja jaga saker även om du valt föräldrar som inte jagar och du själv inte tänker jaga med hunden utan sysselsätta den på annat sätt. En sådan valp ska inte uppmuntras att jaga bort sädesärlorna på tomten och följa efter löv som flyger, eftersom det är embryon till än större jaktlust. Lär den att den får en godisbit eller leka med dig när den tittar på fåglarna eller vädrar efter harar på promenaden. Redan innan den fått syn på sin första flyende hare som väcker lusten att springa efter kan du alltså lägga grunden till bra vanor.

27AABD7E-DCBC-4FC1-8C27-7F97EA78E748

Väntar du istället på valp från en larmande ras eller en ras som har lätt till skall? Utgå ifrån att den kommer skälla på ljud i lägenheten och i möten på promenaderna. Och sätt igång att träna från dag ett – så fort du uppfattar ett ljud från trappen så kasta en godbit till din lilla valp. Lär den att det kommer bra grejer från dig när den spetsar öronen. Om du har en valp ur en vallande ras så misstänk med rätta att cyklister, joggare och bilar som kör förbi kommer vara högintressant. Lär valpen ett bra beteende – innan den lägger sig i diket för att lurpassa på den mötande bilen. Listan kan göras lång. Genom att ta reda på så mycket som möjligt om den hund du ska köpa desto bättre förberedd är du.

Men om du nu sitter med den där valpen som redan vid åtta veckor vill jaga allting, valla joggare och vakta trappen då kan vanliga belöningar som godis och leksak vara svårare att använda. Stå du där med din köttbulle, verkar den jaktgalna valpen tänka – jag vill jaga! Tack och lov går det utmärkt att jobba med positiv förstärkning ändå, genom att använda Premacks princip. Dr David Premack var en professor i psykologi verksam vid University of Pennsylvania som forskade på apor och deras beteende. Premacks princip är en förstärkningsteori som berättar att vad som är en förstärkare är relativt. Enligt Premack är det aktiviteter som är förstärkande – att äta snarare än godbiten i sig själv – och något som individen uppskattar att göra förstärker ett mindre sannolikt beteende. För den jaktgalna hunden kan till exempel att få sniffa i gräset där haren varit förstärka kontakt med sin förare. Istället för att förbjuda hunden från att sniffa efter haren – och göra sniffandet än mer intressant – erbjuds hunden att göra ett beteende den vill som belöning för att göra ett beteende tränaren vill att den ska göra. Gå fint i kopplet så får du gräva under busken, ta kontakt när du hör någon komma utanför så får du lov att skälla en eller två gånger. Att utnyttja Premacks princip och använda omgivningen som förstärkare är extra användbart i vardagssituationer eftersom hunden där ofta hindras från att göra sådant den verkligen vill göra – springa fritt, nosa obehindrat, hälsa på grannen eller jaga kaniner. Det fina i kråksången är dessutom att det mindre sannolika beteendet (sitta vid sidan istället för att hoppa på grannen) blir mer sannolikt när hunden vet att den bästa förstärkaren – det den vill göra – kan bli möjlig. Att få sniffa i gräset på spännande kissfläckar är en jackpotbelöning eftersom det är vad hunden själv skulle valt.

BE6C5F9F-85AD-4118-B6BF-85B688B23063

Så, nu har du utifrån rasbeskrivning, genom att titta på föräldradjuren och förstås din egen valp, ringat in en hel rad potentiella problem att jobba med. Toppen! Då går vi vidare till en annan sannolikhet: att hunden under sin uppväxt och i sitt liv kommer bli rädd för något.

Hundar kan bli rädda för alla möjliga vardagliga saker och därför är det smart att träna som om hunden säkert kommer bli rädd. Till exempel antar jag att vi kommer få problem i hundmöten, att min hund kommer tycka åska och fyrverkerier är läskiga, att olika underlag är skumma och att barn är märkliga. Att träna förebyggande är enklare än att träna när hunden redan blivit rädd. Och det lönar sig verkligen mycket att ha pytsat in på hundens självförtroendekonto när spökåldrar, nyårsfyrverkerier, möte med lösspringande hundar och annat dyker upp. Saker som inte går att förutse men ändå går att förbereda för.

Kanske tycker du att det är svårt att veta hur du ska miljöträna på ett bra, lagom och effektivt sätt? För hunden som bor på landet kan en halvtimme i stan vara väldigt uttröttande och ge alldeles för starka intryck, om den är ovan vid att vistas där. Å andra sidan kan stadshunden tycka att en höststorm i skogen, en öppen eld eller att nosa där det varit vildsvin är kusligt. Målet med miljöträningen är inte att hunden ska bli överväldigad. Tvärtom faktiskt. Ofta kan det vara mer effektivt att gå på stan en lugn tisdagsförmiddag än en lördag vid löning. Då kan hunden i lugn och ro nosa och ta in alla spännande dofter, titta på de fåtal människor som finns på gågatan, kanske spana in en hund på avstånd och sitta på en bänk utanför mataffären och studera människor med kundvagnar. Och visst är det bra att hunden får träna hundspråk genom att ”snacka” med hundbekanta. Men att gå en lugn koppelpromenad och nosa på samma gräsfläckar kan ofta ge ett större utbyte än att rejsa omkring som en vettvilling med ett gäng polare i samma ålder. Risken med det sistnämnda – förutom skaderisk och att det slår över i bråk – är dessutom att unghundens förväntan när den ser andra hundar blir skyhög. Adrenalinkicken bara vid åsynen av andra hundar leder till stress och överslag. Och inte sällan till ett beteende i kopplet som vi inte alls vill ha: glädjen byts mot frustration som utvecklas till obehag. Och vips har vi ännu en hundreaktiv hund.

 

4332A6E4-0E0C-4E85-8813-F534DD5C606F

Utöver den sedvanliga miljöträningen är det faktiskt helt fantastiskt hur mycket du kan göra hemma i vardagsrummet med saker som finns i varje hem. Övningar som leder till ett ökat självförtroende hos hunden och som låter den ta itu med konstiga saker i hemmets trygga vrå. Här följer fem fenomenala hemmaövningar för att stärka självförtroendet:

1. Undersöka nya underlag. Många hundar tycker att nya underlag är märkliga. Första gången valpen stöter på en gallertrappa eller ett halt golv är kanske dessutom i samband med valpkursen eller veterinärbesöket då valpen redan är uppe i varv. Bubbelplast, en sticksig dörrmatta, en prasslig IKEA-kasse, ett kompostgaller som ligger på golvet eller en luftmadrass är bara några förslag på underlag att låta valpen undersöka.

2. Låt hunden låta. Lär valpen smälla igen skåpsluckor, slicka av slamrande tallrikar på klinkersgolvet och bröta omkring i en kartong med bollhavsbollar. Gå på loppis och leta efter barnleksaker som låter och låt valpen trycka på knapparna så att oljudet sätts igång. Börja enkelt – kanske med en skåpsdörr som är öppnad 10 centimeter och har en handduk som dämpar ljudet, och första fördisken kanske sker på en filt så det inte låter fullt så mycket. Lär valpen älska oljud genom att låta den leka med tomma petflaskor, pipleksaker och plåtburkar. När du tröttnar på ljudet är det bara att plocka undan.

3. Låt hunden lösa problem. När hunden gått på fel sida lyktstolpen eller råkat putta in tuggbenet under soffan ha lite tålamod och hjälp den inte utan låt den själv komma på att den måste gå tillbaka för att komma fram, och gå runt soffan för att komma åt benet. Kanske behöver du hjälpa den litegrann, men låt den upptäcka att den kan lösa klurigheter. Det finns en uppsjö roliga aktiveringsspel som stimulerar hundens problemlösningsförmåga. Men du kan göra ditt eget med hjälp av några kompostgaller som sätts ihop med buntband och ställts upp i olika formationer i hallen. Låt sedan hunden klura ut hur den ska komma åt godbiten som placerats där bakom – det blir effektiv hjärngympa. Se bara till att hunden inte är rädd för kompostgallret – då tränas det förstås först – samt att det inte kan välta även om hunden hoppar upp mot det. Att öppna paket med godbitar i eller att fiska fram leksak som gömts under täcket är andra förslag.

4. Rörelse är roligt. För många hundar är det otäckt när saker plötsligt rör sig. Det kan vara allt från hissen, pendeltåget, den gungande bryggan eller den automatiska skjutdörren som öppnas när ni passerar på stadspromenaden. Att lära hunden att den kan få saker att röra sig är både roligt och effektiv träning. Leken ovan – att stänga skåpsluckan – lär hunden att den kan generera både rörelse och ljud. Du kan dessutom lära hunden öppna skåpsluckor genom att knyta fast ett rep i handtaget som den kan dra i (tag bara bort repet när du inte vill att hunden ska göra det själv). Lär hunden putta en basket- eller pilatesboll med nosen och lär den ställa sig med tassarna på en skateboard. Se bara till att du finns där och stödjer den – använd sele så du kan hålla i hunden på ett säkert sätt – så att hunden inte skadar sig eller blir rädd.

5. Lek ”inte nudda golv”. Att balansera på stockar och stenar, murar, bänkar och elskåp är väldigt roligt och förgyller promenaderna. Men du kan börja med att låta hunden balansera på en stabil soffdyna, eller på fåtöljens armstöd, på en stol eller pall, på badkarskanten eller varför inte på ryggen på din sambo. Se även här till att du har sele på hunden så att du kan stödja den om den vinglar.

B12D6AB7-EABD-4747-872E-D098A3AD3263

Det absolut viktigaste när vi låter valpen upptäcka världens alla spännande saker är att aldrig någonsin försöka locka den mot det som är läskigt. Har du en matmotiverad hund riskerar hela träningen få motsatt effekt. Istället för att upptäcka att det var roligt att klampa omkring på den prassliga påsen går valpen efter godbiten och upptäcker för sent att den hamnat mitt på något läskigt. Inte nog med att godisets värde kan försämras (och börja förebåda otäcka saker) – det föremål som valpen inte hade hunnit tycka vara konstigt ännu blir mycket märkligt. Låt istället valpen själv närma sig föremålet och leverera belöningen en bit bort. Om valpen stannar 50 centimeter från kompostgallret, klicka eller säg ”bra” och kasta godbiten en meter bort. Nästa gång kanske valpen kommer 25 centimeter ifrån och då kan du kasta godbiten bara en kortare bit iväg. Försök inte övertyga valpen om att det är ofarligt – utan låt den, med ditt stöd och uppmuntran, upptäcka det själv. Så byggs självförtroendet bäst.

Det är bra att träna olika självförtroendestärkande övningar med alla hundar och lära dem ett bra alternativt beteende i hundmöten och andra potentiella svåra situationer redan innan där finns ett problem. Genom de här övningarna lär du hunden att den är en superhjälte: stark, modig och duktig. Då blir det dessutom lättare att ta itu med problem om de uppstår inom andra områden och se till att de inte blir så allvarliga.

Om du som nu läst detta inte har en valp utan en äldre hund, som kanske redan har problem, är det tack och lov på inga sätt omöjligt att träna om. Det kanske tar lite längre tid men tipsen fungerar faktiskt lika bra för alla. Och att stärka självförtroendet kan både vuxna och valpar behöva – och det är bra att jobba på det under hela hundens liv även om du börjat tidigt.

Får jag lyfta min hund?

DSC_8049

Igår var jag i Rottne och höll blygerföreläsning hos hundbutiken Csigora (kolla in deras fantastiska utbud av hundgrejer – wow!). Det var helt fullsatt och publiken var intresserad, frågvis och engagerad. Så roligt!

En av frågorna som dök upp var från en tjej som undrade om det var okej att hon lyfte upp sin hund vid hundmöten. Hunden blev helt onåbar om mötande hund kom för nära, men lugnade sig märkbart i famnen. Självklart, svarar jag. Gör det som funkar för din hund. Efteråt kom det fram ett par stycken och tackade mig för det svaret. De hade fått utstå så mycket spott och spe från omgivningen när de hjälpte sina hundar genom att lyfta upp dem. Allt från att de klemade med hundarna till att de “förstörde” dem genom att göra så. Och trots att de märker på hundarna att de hjälper dem genom att lyfta upp dem så hade de börjat tveka. Vem vill bidra till att förstöra sin hund, liksom.

Detta är något jag stöter på ganska ofta. Folk frågar om de kan fortsätta som de gör, fortsätta med det de MÄRKER att de får positiv effekt från då omgivningen lägger sig i och säger att de gör fel. Och jag säger som alltid: allt som funkar funkar – så länge det funkar av rätt orsak. Om hunden blir lugnare i nästa hundmöte har du gjort rätt. Om hunden tvärtom blir värre i nästa hundmöte var kanske inte metoden så effektiv ändå.

Låt mig förklara. Säg att du har en hund som tycker det är svårt med kloklippning. Du bestämmer dig för att lägga hunden på rygg i din famn och hålla fast den tills du klippt alla klorna. Vid tredje tassen ligger hunden helt still och du kan klippa. Allt frid och fröjd – eller? Nja. Om hunden nästa gång du tar fram klotången inte bara gömmer sig under sängen utan dessutom försöker bita dig så kan du vara ganska säker på att metoden – trots att den tycktes funka vid senaste kloklippningen – inte var en lyckad metod. Hunden blev förvisso stilla efter en stunds brottande, men av helt fel anledning. Den gav upp, den slappnade inte av. Hade du mätt hundens kortisolnivåer (stresshormon i blodet) hade det sannolikt varit högre än innan. Så trots att det verkade funka – funkade det inte.

Men om du utvecklar en strategi – lyfta hunden i hundmötet, ge hunden en leksak efteråt för att få pysa ur sig, låta de orädda hundsyskonen gå före när ni kommer till något svårt på promenaden – som gör hunden lugnare, nöjdare och mer orädd i fortsättningen: go for it! Strunta i vad omgivningen säger, det är du som är expert på din hund. Lita på magkänslan, och låt ingen berätta vad som är rätt eller fel. Varken jag eller någon annan kan ge dig det givna svaret i varje situation, för varje hund är unik. Det enda du med 100 procents tillförlitlighet kan veta är att inlärningens mekanismer är desamma för alla levande varelser och att positiva erfarenheter bygger självkänsla på lång sikt. Samt att i rädslesammanhang är det känslan som måste förändras först och främst, och beteendet kommer i andra hand. Det vill säga: det är faktiskt inte utfallet som är problemet, utan den känsla hunden har som gör att den använder utfall som strategi. Och att utfall som strategi är något den gör för att det har fungerat. Och att om vi vänder känslan – genom att lyfta upp, mata med mjukost, ge bollen, öka avståndet – så kommer känslan bakom utfallet att minska och beteendet bli ett annat, framförallt när det nya beteendet (ta kontakt med matte, gå undan, sitta i famnen osv) blir belönat.

Det är egentligen inte svårare än så.

 

Höstens andra träningstema: Nose work

Gip a  gip b

Jag har inte bara tränat heelwork och freestyle denna hösten. Gip har fått träna massor av nose work också. Han har tränat specialsök från han var fyra månader gammal och vi flyttade till Hundcampus, och är en erfaren hund när det kommer till nosarbete. Han har tränat både te (som jag börjar alla hundar med), lungcancer (i det projekt som pågick på Hundcampus i samarbete med Karolinska), heroin, kokain, amfetamin, LSD och marijuana (syntetiska dofter), kantareller, krut och förstås min doft i både spårarbete och lydnadens vittring. Trots detta, och trots att vi tränat en del på noseworkdofterna, så valde jag att gå en nybörjarkurs i nose work, dels för att det är kul att gå kurs, inte minst med Gip, och dels för att nose work – som den tävlingsgren den är – fokuserar på delvis andra saker än det praktiska specialsöket. Gip har till exempel aldrig uppmuntrats att skynda och inte heller att vinda in källan där han står. Tvärtom har han tränats för att börja söka där han stå och jobba sig metodiskt genom hela området. Han är väldigt noggrann och lugn i specialsöket till skillnad mot nästan allt annat han gör. Så jag var faktiskt lite nervös första tillfället för att det skulle bli väldigt hejsan hoppsan och slarvigt. Som tur var besannades inte mina farhågor utan intruktörerna på Hunddagiset (numera DogEdu) var noggranna och ganska nördiga. Inlärningen var annorlunda – första tillfället fick hundarna leta efter en godbit och resterande tillfällen parades doften med godbit (för de som ville, jag avstod då Gip aldrig jobbat på det sättet). Varken sökplattform eller golvbana användes, istället hade de upp-och-nervända burkar som hundarna lärde sig associera med doften genom att köra många repetitioner med doften/godiset på eller nära dessa burkar. Smart och enkelt!

dp

Vid sista tillfället fick hundarna träna på en doftprovsliknande situation vilket Gip nailade ;-) och jag anmälde honom därför till doftprov redan veckan efter, vilket han klarade med bravur. Duktig pys! Sedan dess har vi varit med på några träningsträffar och Gip och jag har även tränat en del med vännerna Helen och Sophi. Största skillnaden för Gip – förutom tiden som jag inte jobbat något för att korta – är förstås de olika momenten. Inomhussök/rumssök är han van vid, men i nose worken är hunden alltid kopplad vilket tog ett tag för oss båda att vänja sig vid. Lådsök har vi tränat en del på redan innan (både Gip och framförallt VIll ville initialt gärna använda lådorna som targets alternativt slita dem i bitar men de tendenserna verkar Gip helt ha släppt nu). Fordonssöket och framförallt utomhussöket ställde till det lite i början, när Gip inte förstod vad vi gjorde. Men med en tydlig arbetssignal i form av bland annat en sele och en tydlig startrutin verkar han numer förstå vad han ska göra oavsett var vi är. I går sökte vi på ett ställe han brukar träna annat på och där en hund precis kissat och han nosade bara supersnabbt på kisset, konstaterade att där inte fanns nån eukalyptusdoft och jobbade vidare. Duktig!

 

fordon

Nästa helg ska vi tävla för första gången och jag ser fram emot att se hur Gip jobbar i den situationen. Det jag vet är att både Gip och jag älskar att jobba med näsan men att jag motiveras mest att träna när jag har kurs eller tävling på gång så detta passar oss alldeles utmärkt.

 

dp  gip rosett träning ute rosett

 

Velpotta, jo – jag erkänner!

gipflyg

Ny sport nya utmaningar. Jag har blivit hals över huvud nyförälskad i hundträningen i och med HtM och freestyles intåg i mitt medvetande. Gip tricksade till sig uppflyttningsrosett i freestylens första klass för några veckor sedan, och för Tesla har jag ett GRYMT program. På pappret och i mitt huvud i alla fall – Tesla kan inte hälften av tricken som behövs om det ska bli som jag vill, och jag kommer säkert revidera några gånger på vägen. Men det gör inget – det är hans klass 3-program jag byggt och han har ju faktiskt inte ens startat ettan ännu, haha. Lilla Ivy har två låtar – en fs och htm – som jag bestämt mig för men ännu inte kommit till skott att planera så mycket kring. Eller rättare sagt: har ett jättebra fs-program som Frida Binette spånade fram på stående fot när vi var på kurs för henne i somras, men jag har inte börjat bryta ner och anpassa det ännu.

Men, så har vi då Vills program. Klass 3-låten som jag spånat på sedan i våras och sugit på och gottat mig åt var inte rätt för honom när det kom till kritan. För snabb och kanske mest en freestylelåt, faktiskt. Fortfarande asbra, men inte just nu. Så återstår det där att hitta en ny låt. Alla låtar jag valt har jag känt YES! för första gången jag hörde dem, men nu står jag inför det lyxiga problemet att jag har flera som jag tvekar mellan. Eller, egentligen två, tror jag. Två helt olika. En pigg och teatralisk och en mörkare, mer dramatiskt. OCH JAG GILLAR DEM BÅDA. På helt olika sätt.

Just nu är planen: bygg två program och känn mig för. Känns helt galet, men vad tusan.

Lydnaden då? Äh, den känns fortfarande ganska tråkig faktiskt. Få se om jag någonsin hittar tillbaka till den!

Den fina bilden på Gip och mig tog Mikael Svensson under en tävling i somras.

“Alla hundar älskar mig!”

Olika raser

Ibland verkar det finnas en allmän uppfattning att alla hundar vill hälsa på alla människor de möter. Och emedan det stämmer för en del så gäller det långt ifrån alla. När jag hade Boo fick jag ofta höra meningen i rubriken – “Alla hundar älskar mig!” ofta direkt kopplat till att personen i fråga satte sig på huk och räckte fram handen. Jag förstår att det var av välmening, men Boo ville inte hälsa på främlingar. Och om människan dessutom betedde sig helkonstigt och satte sig ner, kanske till och med med vände ryggen till och dessutom sträckte fram handen så fick hon sina misstankar bekräftade – det var en skum figur. För hundar _utan_ rädslor kan det vara en smart taktik att sitta på huk: hunden behöver inte hoppa för att hälsa och ni hamnar på mer lika nivå rent höjdmässigt. Men för den rädda hunden kan den sortens inbjudningar te sig livsfarliga. Om man då dessutom har låtit främlingar ge hunden godis så kan det verkligen bli en konflikt i hundens huvud.

Men vänta, vad skriver jag nu? Att låta främlingar ge hunden godis för att visa att de är ofarliga är väl jättebra. Eller? Jag vet inte hur många gånger jag sett det tipset på olika ställen. Och även här förstår jag tanken: en främling som bjuder på karameller är ju snäll! Problemen med detta är dock flera. Dels som kan faktiskt rädslan bli ännu större, inte minst om hunden snabbt nappar åt sig godiset och sedan rycker undan. Om då människan dessutom får för sig att hålla fram en hand kan upplevelsen för hunden bli än värre. Dessutom skapar det helt fel förväntningar hos hunden, som omöjligt kan veta vilka av alla främlingar den möter som kommer bjuda på godis. Risken är att hunden vågar sig fram till någon som inte har godis, som kanske inte heller vill ha en hund hos sig och som skrämmer hunden ytterligare med sitt kroppsspråk.

För den ivriga unghunden som vill fram till varje pris liksom för den rädda hunden kommer här några tips på att minska både viljan att gå fram och rädslan för främlingar.

1. Låt belöningen komma från dig! I stället för att låta främlingen locka till sig hunden med en godbit, låt hunden vända rumpan mot främlingen och ta något steg mot dig för att få sin godis. Jag tycker det är bra att ha ett ord eller ljud som betyder “det du gjorde nu var rätt – kom och ta din belöning”, till exempel ljudet av en klicker eller ett kort ord (jag använder “Ja!”). Om du inte använder detta idag kan du träna det separat. Säg helt enkelt “Ja!” och ge en godbit några gånger till dess hunden kopplar ordet/ljudet med godis. I början räcker det med att hunden tittar mot främlingen för att den ska få sitt ja och en godbit. Tänk på att du tar med dig hunden ytterligare något steg bortåt – både godbiten och det ökade avståndet blir en belöning för den rädda hunden, samtidigt som hunden lär sig att det är bra att avlägsna sig. Nästa gång kan du låta hunden ta något steg närmare, och så upprepar du proceduren. Tänk på att det är hunden som bestämmer vilket avstånd som är lämpligt – oavsett om det är 15 centimeter, 15 meter eller mer. Tänk också på att det är hunden som bestämmer om den vill närma sig över huvud taget. För den (över)sociala hunden gör du likadant fast tvärtom. Ett lugnt beteende kan belönas med godbit och ett kortare avstånd. Även här bestämmer hunden vad som är lagom, dvs det avstånd den kan vara lugn på. Ibland kan den sociala hunden få ett “Varsågod att hälsa” när den uppvisat lugnt beteende som en extra belöning (var då säker på att den som hunden får hälsa på är helt okej med hur hunden hälsar, tills du tränat tips tre!). Tänk på att en del hundar uppvisar ett översocialt beteende för att maskera sin rädsla. Den rädda hunden kan tvärtemot få ett extra långt avstånd och kanske tas ur situationen helt. Målet med övningen är att hunden ska veta att främling aldrig betyder att den måste hälsa, samt att goda, roliga saker kommer från _dig_ och inget annat.

2. Låt hunden göra ett trick i stället för att hälsa! Ibland kommer människor – kanske framförallt barn – fram och frågar om de får hälsa. Och istället för att göra barnen ledsna (jag vill belöna dem för att de frågade så fint!) svarar jag “Hen vill inte hälsa, men du kan få se ett cirkustrick istället!”. Oftast tycker faktiskt både barn och vuxna att detta är ännu roligare. Se till att ha tränat tricket hemma i lugn och ro så att hunden vet precis vad den ska göra när du ber den sitta fint, gå på bakbenen, snurra eller vad det nu är. Och se till att avståndet hålls!

3. Lär hunden ett alternativt beteende! Det är bra att lära hunden vad den ska göra i hälsningssituationen, och sedan sätta signal på det. Om du lär hunden att “Varsågod att hälsa” betyder “nosa på skorna” eller ställa sig bakom dig, eller något annat som hunden vill göra och klarar av i situationen så har du ett bra verktyg att ta till. Om svaret på frågan “Får jag hälsa?” blir “Om hen vill – varsågod att hälsa” – hunden ställer sig demonstrativt bakom dig – “Nä, hen ville visst inte” så har många mycket lättare att förstå än ett nej. För ett nej kan så ofta följas av – just det: “Men alla hundar älskar mig!”

Ännu fler tips för den människorädda hunden finns i min bok Blygerhundar.