Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/38/140338/motiveradehundar.se/public_html/wp-content/themes/skeptical/functions/admin-hooks.php on line 160

Operation frustrationsfritt fritt följ

I lördags var jag och Gip och tävlade lydnadstvåan. Det var en eftermiddagstävling så jag hann värma upp genom att träna igenom programmet hemma, och dessutom ta en timslång promenad. Dessutom hade min vän Ingerid varit på besök hela veckan vilket inneburit, utöver en hel del lydnadsträning, att Gippen fått träna agility. Och dessutom valla (om än inte mycket). Goda förutsättningar för att den lille räserhunden skulle befinna sig i rätt aktivitetsnivå med andra ord. Vi kom till tävlingsplatsen en dryg timme innan samling, och jag körde på samma uppvärmning som senaste gången – lång kravlös promenad, ingen direkt träning utan massage, godissök och bara lugn och ro. Eftersom det var så kallt så fick jag ändå se till att Gip rörde på sig, inför platsen kändes han dock ganska lugn trots att det blev en massa väntan, vilket verkligen inte är Gips starkaste sida. Vi la i den första gruppen, med en schäfer på varje sida. Gip låg och tittade på mig hela tiden, medan den ena hunden bredvid rörde sig ganska mycket. Duktig pys! Ett DK på uppsittet gav oss 9,5 poäng. Jag har de startnummer tre, men eftersom det var en plats till och dessutom två platsliggningar för klass ett direkt efter så var det gott om tid. Jag körde lite runda föremål, fritt följ och lite fokusövningar. Gip var taggad, men strax innan det var vår tur växlade han upp och blev ordentligt i gasen. Attans! Han inledde fria följet med att skälla. Och skälla lite till. Och lite mer. Efter en stund, då han inte samlade sig självmant, bröt jag momentet och lugnade honom genom att klappa honom på bröstet. Samlade oss och ställde upp för resterande moment. Vilket gick SUPERBRA! Jag är verkligen nöjd med att jag fattade ett så svårt beslut OCH att jag inte gick ner mig utan bara “Ok, nu kör vi!”. Jag hade ju ingen aning om hur det skulle lyckas att samla honom, så 9 på läggandet, 9,5 inkallning, 8 på rutan, 9 apporten, 8 på hoppet och 10 på fjärren, samt en kommentar om fint samarbete på helheten kändes verkligen kanon. De neddrag vi fick fick vi på grund av ljud, men hade jag inte avbrutit fria följet hade det med all sannolikhet blivit ännu värre.

Det fria följet var ju där Gip brukade gå ner sig. Och är det moment där jag lagt överlägset flest träningstimmar. Han har god förståelse för vad som ska göras (uppfattar jag det som), men uppebarligen medföljer där en felaktig känsla. Jag ska inte säga att det är belöningsförväntan (även om det säkert är en del av sanningen) utan snarare en känsla av bubbel. Jag har belönat det fria följet superhäftigt för att få honom att älska det – och den känslan finns naturligtvis inbyggd i själva momentet. Så, idag startade operation frustrationsfritt fritt följ! Jag backade bandet till valplekarna och lät honom söka min sida frivilligt (vilket han så klart gör direkt). Klickade och var noga med att variera den lugna belöningen. En godis från handen, ett godissök på backen, ett omvänt lockande. När jag lekbelönade var jag noga att ge en godis före leken (som fungerar mer som pysventil) och att inleda arbetet med ett omvänt lockande. Ibland kastade jag en godis så han fick söka min sida i lite högre aktivitetsnivå. Jag sa inte ett enda kommando, och berättade bara när han gjorde rätt. Och dra på trissor! Den här leken har vi inte gjort på jättelänge, nästan inte sedan han var liten valp (och inte kunde momentet och dessutom hade helt motsatt aktivietetnivå) mer än att vi tränat uppstart på det sättet, och det kändes helt enormt bra. Superbra flyt, nästan inga blicksläpp pch INGA LJUD. Inte ett enda glädjetjut, och inte ett enda frustrationsljud. Nu är det den här lugna känslan som måste arbetas in i fria följet. Jag kan inte hoppas på att kunna “ställa in” honom rätt med uppvärmningen (även om det är viktigt det med) utan måste få rätt känsla från början och genom hela. Jag ska, under en period, enbart träna fritt följ vissa pass, och inte blanda snabba och långsamma övningar (inte fritt följ och snabba övningar i alla fall, annat lugnt funkar ju). Jag vill ge Gip en klar förståelse för att det är att följa mig engagerat, självsäkert och lugnt är vad som förväntas när inget annat anges. Det ska inte vara några tveksamheter. Och detta innebär att han snabbt måste kunna finna position och förbli där tills jag säger till honom att göra något annat. Jag ska, under en period, slopa kommandon helt i fria följet eftersom “fot” är förknippat med fel känsla och fel attityd. Och inte minst: jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte släppa igenom skall i vardagen. Gip har haft ganska många tillfällen att träna på att skälla i sitt liv. Han gillar att skälla, han har en massa ljud för sig, i alla möjliga situationer. Och det funkar inte. Ingen mer skallträning!

No comments yet.

Leave a Reply