Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/38/140338/motiveradehundar.se/public_html/wp-content/themes/skeptical/functions/admin-hooks.php on line 160

Superkänsla och tystnad

Idag har jag och trion varit på Hallå Hund och tränat med bästa träningsgänget (vi som går elitsatsningen för Siv Svendsen tillsammans). Eftersom Anders är bortrest, och jag skulle vara borta alldeles för länge, var jag tvungen att ta med alla tre hundarna. Jag är så stolt, och glad, och nöjd över att lilla Boo fixar att sitta i burhagen tillsammans med grabbarna, trots att det är en trång inomhuslokal, och där var fyra andra hundar (varav två tikar – och hanarna är en golden och en cocker, det vill säga svåraste sortens hundar) som hon hon aldrig träffat förut. Hon var glad och fick komma ut i pausen och passade då på att kampa lite i kopplet (!) och tricksa lite. Finaste jänta! Hon sover hårdast av alla just nu.

Villen fick inte heller träna speciellt mycket, men var jätteduktig i buren, även när Gip lekte och tränade – och det är ett stort framsteg! Han fick köra en sitt i grupp, och gjorde det så himla bra. Direkt ut ur buren, placerad bredvid för honom främmande hane, och han satt som en liten stenstod. Det är nästan vad jag älskar mest med den hunden, bland allt jag älskar, jag kan alltid lita på honom. Han gör allt han kan för att det ska bli rätt och bra. Vi körde lite fritt följ-träning också och trots att han var hetare än lava hade han ändå hjärnan med sig. Han är verkligen en superhund!

Mest fokus låg på Gip (det är ju hans träningsgäng, faktiskt ;-)) och jag ska inte sticka under stol med att jag var lite spänd på hur vår kampanj på tystnad och frivilligt fokus i det fria följet skulle fungera på bortaplan. Jag har under en och en halv vecka nästan enbart tränat detta, sedan den ljudliga tävlingen… Han hade inte förlorat sin entusiasm alls – däremot var han helt tyst! Kanske bästa känslan någonsin, och jag är så glad och tacksam att den intensiva träningen gett utdelning på så kort tid. Jag vågade mig till och med på att lägga på ett par kommandon (tystnad) och att skicka runt ett föremål (långt avstånd – fortfarande nåt skall…). När jag märkte att han gick upp i varv så kunde jag lugna innan nåt hände. Och jag kunde faktiskt fokusera på detaljer som position och blicksläpp (få!). Eftermiddagspasset ägnade jag åt snabba gripanden av apporten – all ridhusträning har gjort att han lagt sig till med en tasshjälp och ett något försiktigt gripande, Gippen gillar inte att få sand i munnen. Nå, bara ett par repetitioner så var han tillbaka där han brukar vara.

Världens bästa hundar, världens bästa känsla!

No comments yet.

Leave a Reply