Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/38/140338/motiveradehundar.se/public_html/wp-content/themes/skeptical/functions/admin-hooks.php on line 160

Gasa och bromsa

älsk

Lydnadsträning (kanske förresten all hundträning?) handlar verkligen mest av allt om känslor. Bra känslor som fokus, engagemang och glädje – men tyvärr också om frustration, stress och ovilja. Vi vill ha hundar som älskar att träna, som kan reagera på en millisekund, som kan ta i för allt vad tygen håller älska sina belöningar och som kan vara lugna och koncentrerade, tänka rätt och ignorera belöningarna… Handen på hjärtat – hur ofta lyckas vi med den bedriften själva? Trots att vi intellektuellt förstår precis vad det går ut på och vi kan både bestämma vad vi ska göra, hur vi ska göra det och vi framförallt förstår varför vi gör det. Jag misslyckas i alla fall ofta med att vara både superengagerad och superlugn på samma gång.

Vill älskar lydnad. Eller rättare sagt: han älskar allt som leder till belöning. Hans tanke är alldeles för ofta på belöningen och det är något som jag ständigt jobbar med. Hade han kunnat ha tanken på belöningen och ändå vara helt tyst hade det faktiskt inte gjort så mycket, men frustrationen leder till ljudande, det störta no-no som finns i lydnaden. Så jag har jobbat med att dämpa honom och sänka/flytta förväntningarna. Mitt favoritredskap, det omvända lockandet, har tagit mig en bra bit på vägen, med det kan jag få en lugnare känsla och en större koncentration. När Vill har rätt känsla kan han göra momenten så sjukt fint, och det är en fröjd att se honom och träna honom. Därför har jag svurit ve och förbannelse över att jag inte lyckas få honom helt tyst. Jag vill vara en juste och rättvis tränare, och att inte kunna ge honom en häftig boll eller det godaste godiset är inte roligt. Att vara en “lobotomerad gås” och träna i zombiemode är fasen inget kul. Varken för mig eller Vill. Men eftersom det gett så bra resultat på ljudet så har jag fortsatt. Och vi är nästan i mål, men nära skjuter ingen hare. Sista biten når jag inte. Så jag bestämde mig för att helt enkelt säga till honom. Berätta att han gör fel när han låter. Inte vara elak eller dum, utan helt enkelt bara säga till. Det är inte främmande för mig att använda felsignal – jag gör det ju i det omvända lockandet genom att stänga handen, i fria följet med ett oj oj, i rutan genom utebliven belöning och så vidare. Men hur ändrar man en känsla genom att säga att det är fel? Det är lika dumt som att tro att en “Ryck upp dig” åt nån som är ledsen skulle vara effektiv att tro att ett “oj oj!” skulle hjälpa Vills upphetsning. Jag vill med andra ord få honom lite dämpad. Lite eftertänksam. Det är ju inte bara ljudet jag vill åt, det är ju känslan som ligger bakom ljudet.

Så nu har jag haft ett par träningspass där jag helt enkelt säger åt honom. Tillräckligt kraftigt för att han ska tänka efter, men inte så kraftigt att han ska tycka det är obehagligt. Han ska inte vilja att jag gör om det, men han får inte bli rädd. Känslan jag vill ha är ett “Javisstja!”. Och han köper det perfekt, till viss del kan jag till och med tycka att han verkar lite lättad över att jag påminner honom. Och gudar så skönt att slippa tjatet. Och det bästa av allt: jag kan gasa där det behövs. Leka helvilt med bollen, kasta godis, pusha honom att springa supersnabbt till metallen, och belöna med kamplek. Vi har ju så roligt när vi leker! Betyder detta att jag frångått mina principer? Nej. Det betyder att jag lagt ett verktyg till i träningsbagen. Ett verktyg som gör att jag kan utnyttja de andra verktygen bättre. Nånting som gör träningen effektivare och på sikt roligare.

No comments yet.

Leave a Reply