Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/38/140338/motiveradehundar.se/public_html/wp-content/themes/skeptical/functions/admin-hooks.php on line 160

Engagemang och energi

Hundar och hundträning är för de allra flesta en hobby. En hobby som kan visa sig så att man kommer ut på promenader och att man har sällskap och någon att gosa med, eller att man tränar hårt många timmar i veckan för att nå högt inom någon hundsport, och allt däremellan. Det som förenar hundägare är att de älskar sina hundar, och att många blir extremt engagerade. På gott och ont. I och med Facebook och andra sociala medier (detta är en kanal) kan var och en som vill komma till tals. Här, på min blogg, kan jag stå helt oemotsagd om jag vill (jag behöver inte ens godkänna kommentarer) medan det på till exempel Facebook fungerar helt annorlunda. I många hundgrupper går diskussionsvågorna höga, och det är ofta väldigt roligt, lärorikt och bra. Men ännu oftare spårar diskussionerna ur, och någon blir ledsen och känner sig påhoppad. Alla har inte förmågan att formulera sig så bra, och andra är för snabba i handling och läser in saker som inte står. Missförstånd är kanske ofrånkomligt när det dels ska uttryckas i text, och dels i väldigt kort text.

Jag har också sett exempel på det motsatta, när olika världar möts och får en större förståelse för varandra. Jag minns tex när en av mina vänner skrev ett långt “försvarstal” där hon förklarade hur hon tänkte nu när hon skulle köpa en renrasig valp och inte ännu en omplaceringshund och hur en annan av mina vänner svarade henne att hon aldrig ens kunnat föreställa sig att det är renrasvalpvalet som skulle behöva förklaras, det var i hennes värld det självklara valet. Och om nåt skulle förklaras skulle det vara rescuevalet. Ett fint möte, som jag tror faktiskt skapade förståelse.

Jag tänker att det inte är så konstigt att det är krig i världen när hundägare kan bli ovänner över valet av foder. Torrfoder mot färskfoder, färskfoder mot BARF, icamat mot holistiska produkter. Eller över valet av tillbehör, eller (om man går utomlands) tanken på att inte förvara sin hund i bur. I stället för att ge personen som postar en träningsfilm på sin första lydnadskedja pepp haglar “tipsen” och inte alltid på de vänligaste sätten.

Jag har precis tagit upp Vill i elit. Vårt drömmål är SM. Vi jobbar faktiskt ganska hårt för att nå träningsframgångar, och jag är glad och stolt över den resa vi gjort hittills. Men det finns smolk även i den glädjebägaren. Inom lydnadsvärlden kokar det. Det kokar och bubblar i flera olika pannor och kastruller – över de nya reglerna, över gruppmoment, över bedömning, över kval till SM, över det ena och det andra. En efter en går ut och proklamerar att de minsann inte tänker hålla på med lydnad längre. Och jag känner mig lite snopen. Jag som var så glad. Äntligen var vi i elit och kaxig känner jag mig men ändå: äntligen kan jag ana målet hägra på horisonten. Och ja, jag fattar att om någon tjänar på att antalet deltagare på SM ändras från 50 till 100 så är det jag. Jag som inte ens har momenten färdiga ännu och som _drömmer_ om SM men faktiskt inte vet om vi har någon suck att över huvud taget närma oss målet. Som kanske inte ens hade lyckats om det var 200 starter. Men som inte kommer leta snälla domare och som verkligen inte kommer tänka att det gynnar mig om flera duktiga förare hoppar av, utan som tycker att det är en otroligt tråkig utveckling. Jag kanske är naiv, men jag tänker ändå, som jag skrev först: det är en hobby. Det är inte liv och död.

Den bild som ges på Facebook är naturligtvis inte den enda som finns, men det är den som syns. Och jag välkomnar diskussionen som sådan, jag tycker den namninsamling som startats är jättebra, jag tycker att de som sitter och bestämmer ska lyssna på oss. På oss som tävlar och som brinner för våra hundar. Och jag förstår att diskussionsvågorna går höga, oavsett om det handlar om SM-kval, val av hundmat, halti eller inte, om man säger “nej” i träning, om det är okej att ha ett retrieverkoppel i fickan på skogspromenaden, eller vad det nu månde vara. En del diskussioner är viktiga. En del roliga och lärorika. Många onödiga. Det är inte diskussionerna jag adresserar, utan hur de förs. Så jag vill mana till eftertanke: skriv inte i affekt. Läs igenom det du skrivit. Läs det en gång till, och dessutom den kommentar du svarar på. Och framförallt: lägg mer tid på att faktiskt träna och umgås med din fyrbenta bästis än att prata om det. Livet pågår inte på Facebook.

No comments yet.

Leave a Reply