I en grupp på Facebook ber en kvinna om hjälp med sin hund, en berger des pyrénées. Han skäller okontrollerat när de får besök, och har vid ett par tillfällen snappat efter besökare. Hunden är ung och på beskrivningen låter den väldigt osäker. Kvinnan får flera tips på hur hon kan gå tillväga med att träna det, innan en person som säger sig kunna mycket om rasen kliver in och säger att det låter precis som en berger des pyrenees, de är sådana, inget att hetsa upp sig över. Som att det gör det okej. Som att det ursäktar att hunden och de besökande måste genomgå detta. ”Alla är inte golden retrivers” fyller någon på, och menar att man inte kan förvänta sig en hund som älskar allt och alla av alla hundar. I och med det bett på ett spädbarn för ett par dagar sedan, av något som diffust benämns som kamphund, har debatten om vissa rasers vara eller icke vara blossat upp igen. Å ena sidan står de som säger att en hund blir vad man gör den till, att allt ansvar ligger på människan och å andra sidan de som säger att en ”kamphund” är ett laddat vapen oavsett i vems händer den är, och att de borde förses med munkorg – om de inte ska förbjudas helt.
Jag tror att sanningen – som vanligt – ligger nånstans i mitten. Jag tror inte att du kan träna alla hundar att älska allt och alla. Men jag är övertygad om att bara skylla på rasegenskaper och inte göra något för att dämpa eller stärka är att göra sig själv, sin hund, och sin omgivning en otjänst. Jag lever ju själv med en hund som har problem med rädslor, och jag vet hur hemskt det kan vara, men också hur träningsbart det är. När hon var yngre så var hon rädd för allt. Allt. Idag finns vissa rädslor kvar, medan de flesta är helt utplånade. Vi har aktivt tränat henne, stärkt henne och med hjälp av motbetingning och BAT lärt henne att a) saker är inte farliga b) du behöver inte interagera med det som är läskigt. För omgivningens skull håller vi henne kopplad och för hennes skull håller vi avstånd. Vi har varit extremt noga med att inte bara dämpa symptomen (utfall, skall etc) utan också känslorna som ligger bakom agerandet. Om vi bara ryckt på axlarna när hon var ung och sagt att det är naturligt för en hund av hennes raser att vara utåtagerande och vaktig (tro mig, vi fick det rådet), så hade hon med all sannolikhet inte varit den hyffsat välfungerande hund hon är idag. Om vi däremot hade fått henne som åttaveckors valp och redan då bestämt oss för att försöka stävja eventuella rasbetingade beteenden som vi inte vill ha så hade hon med all sannolikhet varit ÄNNU bättre. När vi fick henne hade hon redan haft massor av tillfällen att träna på att försöka skrämmas. Och inget hade gjorts för att göra henne säkrare.
När man får hem sin valp behöver man inte vänta på att problem ska uppstå innan man tar itu med dem. Om man dels har funderat ut vilka regler man vill ha och behöver, och dels har satt sig in i vilken sorts hund, med vilka egenskaper, man köpt så har man goda förutsättningar att göra en plan. Om jag vet att jag inte vill att min hund springer ut genom ytterdörren så fort jag öppnar den, eller hoppar på besökare, så kan jag börja träna att valpen sitter när jag öppnar dörren och har fyra tassar i backen när det kommer besök, så fort jag får hem valpen. Jag behöver inte vänta på att valpen smiter ut första gången (och därmed får träna på att smita ut) utan jag tränar det med en gång. Och om jag vet med mig att jag köpt en hund med lätt till ljud (som en tollare till exempel) så kan jag träna som jag gjorde med Vill när han som valp/unghund var med på tollarspecialen: jag visste att 412 tollare (så många var anmälda!) på en campingplats kunde generera väldigt många hundskall. Så jag gjorde en deal med Vill – varje gång en hund skällde fick han en godbit. Det tog inte många minuter innan han tittade med förväntan på mig när han hörde ett hundskall. Inte en tanke på att skälla tillbaka, däremot var han noga med att berätta (skvallra) om någon hund skällde. Om jag hade låtit honom få in en vana att skälla tillbaka när en annan hund skällde, så hade det varit mycket svårare att träna.
På samma sätt lät jag aldrig Gip valla andra hundar när han var valp. Såg jag såna tendenser på promenaden så kopplade jag honom (så att han inte fick möjlighet att träna på att valla andra hundar) och lekte kontaktövningar i stället.
Men, är det möjligt och ens önskvärt att träna bort alla naturliga beteenden? Kan man göra om alla hundar till golden retrievers? Nej det tror jag inte att det är. Vi har medvetet avlat fram specifika egenskaper hos våra hundar. Många av de oönskade beteendena är myntets baksida – något som följer med de beteenden vi faktiskt vill ha. Att både border collien och tollaren reagerar snabbt, impulsivt och instinktivt på vissa saker i omgivningen – och ibland på sätt som är både störiga och jobbiga – gör så klart att de är fantastiska träningshundar. De har förmågan att snabbt reagera på mina kommandon, om det är i fårhagen, på fältet eller på appellplan. Om jag vill ha en hund som kan prestera på lydnadsplanen så får jag köpa att jag har en hund som lever med känslorna på utsidan, litegrann. Men för att detta inte ska utvecklas till ett stress- eller rädslebeteende så dämpar jag beteedena i vardagen. För hundar som border collies och tollare behövs en massa passivitetsträning. För en annan typ av hund kan man behöva stärka upp helt andra sidor. Resursförsvar, vakt, jakt, hur social hunden är mot människor och andra hundar, rädslor och så vidare – listan på vad du kan förväntas behöva stärka eller dämpa kan göras lång. Men! Glöm för all del inte bort att titta på den hund du har fått. Med Gip gjorde jag misstaget att träna alldeles för mycket passivitet när han var ung och har därför behövt stärka upp hans spontanitet och aktivitet när han blivit äldre. Stirra dig inte blind på hur en si eller så ras brukar vara – men använd det som en guide för vad du kan behöva jobba med. Knowledge is key!
