Igår kväll summerade jag Vills dag (på facebook):
Idag har Vill: * sovit hela natten, ända till tjugo över sju *gått promenad i skogen med mig och Boo * busat järnet med Gruset * åkt bil till byn där han träffade massa nya saker – och lekte och åt godis helt obekymrat * fått sitt första shejpingpass: gå i korgen – gå ur på ”fri” * hanteringstränats – sitta i min famn, få kyckling och låta sig pillas i öron, ögon, tassar * skutta galet i snön * sovit massa massa * varit toksöt och glad och busig och cool och smart.
Ser ju jättemycket ut, men sanningen är ju att jag antagligen glömt hälften av de viktiga grejer han gjort under dagen. Han var till exempel ensam i köket och tuggade på ett ben (dörren var öppen, jag var i andra rummet bara) och det är ju en jätteviktig grej att kunna. Jag hörde honom skälla för första gången och jag började fila på en plan för att inte råka förstärka hans pip som han tar till med jämna mellanrum. Naturligtvis tränade vi en massa inkallning. Och slängde jag ingen dummy? Det är omöjligt att komma ihåg allt.
Och med flera hundar som tränas, varav två med tävlingsambition, i flera olika grenar är det ju naturligtvis ännu mer omöjligt. Jag har vetat det länge, men dagen har kommit: jag måste ta mina fina träningsdagböcker i anspråk. Jag köpte dem när Gip var liten men sen har det inte hänt så mycket mer. Jag har fört anteckningar sporadiskt i kurssammanhang, men jag har verkligen inte gjort en vana av det. Så nu ligger de bredvid mig – en lila, en svart och en orange och bara väntar på ett smart system.
Och jag känner en faslig prestationsångest.
