Uppfostran – eller inlärning

BE6C5F9F-85AD-4118-B6BF-85B688B23063

En sak som förbryllat mig länge är varför det är så många som har helt motsatta träningsmetoder när det kommer till vardagslydnad och tävlingsmoment. En del går så långt som att säga att det ena är träning och det andra är uppfostran. Om det ena är mer effektivt än det andra – varför inte använda samma metod vid båda tillfällena?

”På tävlingsplanen vill jag ha en hund som inte är rädd att ta för sig och ta i, och vet att det inte gör något om det blir misstag – då kör vi bara igen.” är ett vanligt argument. Jaha? Och på hemmaplan, där vill man ha en hund som ÄR rädd för att ta för sig? Eller? Hur ska hunden veta när det är träning och när det ”bara” är vardagslydnad. Om du tränar sitt kvar i hallen inför lydnadens kvarmoment eller om du tränar sitt kvar i hallen som en vardagslydnadsövning – vari ligger skillnaden? Om du vill ha en hund som strävar efter att göra rätt på tävlingsplan för att få sina belöningar – varför önskar du inte det samma i vardagen? I stället för en hund som strävar för att göra rätt för att undgå ett obehag. För så är det nämligen. Hundar – liksom alla individer – gör enbart beteenden av två orsaker. För att uppnå något den vill ha eller för att undkomma något den inte vill ha eller utsättas för. Är det inte bättre att hunden struntar i att jaga rådjuren för att den vet att den får bästa frisbeebelöningen om den vänder om till dig när den ser dem, än att den låter bli att jaga rådjuren för att den vet att den får ovett om den gör det.

Jag tror inte de flesta hundar är gjorda av porslin och går sönder om man är bestämd eller ens om man blir arg, men varför ha det som utgångspunkt i relationen. Varför inte tänka att jag vill lära min hund vad som är rätt i stället. Belöningar bygger beteenden, och genom att belöna hunden när den gör rätt så kan jag – om jag är smart och planerar i förväg – bygga bra beteenden som jag vill se mer av. Och det är ju det som karaktäriserar en bra belöning – hunden strävar efter att få belöningen igen. Det är därför belöningsbaserad träning är så pålitlig – hunden vill göra det för hunden vill ha sin belöning. Jobbar man med bestraffningar är det lätt att man får en ögontjänare. Hunden gör rätt när man håller ”tummen i ögat” på den – men kommer rådjuret när matte är bakom kröken, så är det inte alls säkert att beteendet upprätthålls. ”Men jag kan vifta med köttbullar hur mycket som helst när det kommer ett rådjur, det skiter väl min hund i.” Okej, och då kontrar jag med ”Jag kan säga ”RUTAN!” hur många gånger som helst till min hund – har hon aldrig sett en ruta eller hört kommandot så kommer hon inte göra rätt ändå. På precis samma sätt som du bygger upp ett tävlingsmoment successivt får du bygga upp vardagslydnaden. Och det kanske är där skon klämmer, egentligen. Det är inte lika roligt med vardagslydnad, och då tar man till det som man tror är enklast och går snabbast. Om jag ska lära min hund rutan så kanske jag börjar med att den får lära sig att den får sin belöning när den trampar på en target. Om jag vill lära min hund att inte springa efter ett rådjur kanske jag får börja med att lära den att den får sin belöning när den inte går snor en utlagd leksak. Börja i det lilla för att få pålitliga moment.

Min kollega Jenny brukar berätta anekdoten när en person kom in på veterinärstationen där hon jobbade för att köpa ett nytt stryphalsband. Det gamla, i nylon, var helt utslitet. Jenny frågade varför personen inte ville prova en sele eller ett fast halsband istället varpå personen såg helt förskräckt ut. Hur skulle hon få sin hund att gå fint i koppel utan strypet? Ja, uppenbarligen hade inte hunden lärt sig så mycket med stryp – i så fall hade det knappast behövts användas till dess det slets ut. Och hon hade absolut inte behövt köpa ett nytt.

Och kanske är det där den andra skon klämmer. Vi är fast i gamla vanor och gamla vanföreställningar. Hundar ska lyda för att vi säger så. Vi tänker att vi är progressiva för att vi i alla fall inte rycker i kopplet på appellplan, men att gå därifrån till att sätta upp en kriterieplan för det som sker utanför är ett stort steg.

En sak vet jag – hunden struntar nog ganska rejält i om du säger sitt på plan eller utanför. För hunden är allt cirkuskonster. Så därmed kan du lika gärna träna dem så att hunden vill sitta – och inte för att den inte vill ha ett obehag.

Motiverade hundar
Det ska vara kul med hund