Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/38/140338/motiveradehundar.se/public_html/wp-content/themes/skeptical/functions/admin-hooks.php on line 160

Syskonsamling

Jag antar att man skulle kunna ifrågasätta det sunda i att ställa klockan på typ mitt i natten, sätta sig i bilen och köra drygt tre timmar för att sen tillbringa halva dagen i ett kallt ridhus och halva i ett kallt fårhus och sen sätta sig och köra samma sträcka – fast nu i mörker och, skulle det visa sig, bilkö ety det var svenska rallyt, hem igen. Och där den sammanlagda träningstiden för den hund man hade med sig inte ens är en bråkdel av körtiden. Och ändå tycka det var en förbaskat lyckad dag! Men så var det kullträff för Gruset också och både mamma Peg och syskonen Fri (Frida), Fred, Fanny och Frank var med, samt extramamman Cissi och lilla bedårande 12-veckorsvalpen Hellen (Cissis) var med. Bara Flinga saknades. Och Gip? undrar nu nytillkomna tittare, menar jag inte Fip för att vara korrekt. Nej, för att vara korrekt menar jag ju faktiskt Florence, för det är det han heter, mitt lilla Grus, egentligen. Hehe.

Det var otroligt kul att träffa syskonen igen, jag har inte träffat något av dem sedan vi hämtade Gip på åttaveckorsdagen. konstaterade både olikheter och likheter. De var helt klart sina egna personligheter, men alla verkade glad, ganska okomplicerade och trevliga hundar. Utseendemässigt skilde Gip sig mest – med sitt breda bullterrierhuvud och sin ehum, kompakta kropp. Den enda där inget öra står upp, dessutom. Jag fick ingen kamera med mig, men jag hoppas få låna en gruppbild av nån som hade. Ljudligast, men det konstaterades att alla är ganska ljudliga, på olika sätt. Dramatiska. Alla “kramas” precis som mamma Peg, och de flesta gömmer sina ben – precis som Gip. Skojigt vad som kan slinka med genetiskt!

Vi började dagen med agility, och det märktes att det var länge sen herr Florence var på hinder. JAG VILL! ropade han så det ekade över nejden och hoppade alla hinder – en del flera gånger åt båda håll. Nå, han sansade sig så småningom och vi hade himla kul, Gruselag och jag –  och jag funderar på att återuppta det. Han kan ju – det är ju bara jag som har en mental spärr och tror att jag aldrig nånsin kommer fixa det. Jävla threadlar, säger jag bara! Himla glad att Gip dessutom är en sån där hund som faktiskt kan träna trots att det är massa syskon och morsor i närheten. Medan vi tränade var han i bubblan. Hurra, det trodde jag inte för några månader sen. Mycket nöjd med det.

Efter lunch, som Jennies snälla mormor lagat åt oss, begav vi oss ut till fåren. Och nu blev det konstigt för vi skulle valla inne i ett litet hägn, i koppel. Helt ny situation för en Gopeti som började äta fårbajs (det har han inte gjort sen första gången i hagen), var tvungen att kissa och sprätta och skälla och inte sänkte svansen och reagerade på saltstenen och tyckte det var ganska så obehagligt alltihop. Trist! Jag lät honom vara kvar inne i fårhuset när de andra körde, så att han fick ta in atmosfären riktigt, och nästa vända hade han sänkt svansen och kroppen och vallade faktiskt en smula emellanåt. Men det märks att vi är ovana – och att även jag är det.

Det var roligt att se syskonen och Pegi fållan – vilken skillnad det var på dem. Från Fanny som inte träffat får innan (kanske nån gång?) och första vändan tyckte det var alla tiders att äta bajs och andra vändan sa MAMMA! DE FLYTTAR SIG NÄR JAG GÅR MOT DEM! WOHOO! till Frank vars får det är och som visste precis hur det skulle skötas, och Fred som VILLE och KUNDE SJÄLV och var ganska tuff.

Nu har Gruset och jag haft ensamma hemma kväll – Anders har tagit med sig de andra tre på övernattning. Konstigt med bara en hund i huset, en som dessutom har tillbringat kvällen upp och ner i soffan.

No comments yet.

Leave a Reply