Min kurskamrat på instruktörsutbildningen, Cecilia, hade som uppgift att prata inkallning vid ett tillfälle, och hade en sån fin bild på sina hundar som målbild. ”Så här vill jag att det ska se ut varje gång jag ropar på mina hundar.” Igår när jag och Gruset var ute så fick jag några bilder på honom så som jag vill att han ska se ut. Glad, angelägen om att komma så fort det bara går, och sprittande.
Att ha en en målbild för inkallningen är ju ganska enkelt – jag vill att hunden ska snurra mot mig innan jag ens hunnit avsluta mitt inkallningsord, sätta fart och komma så fort det är möjligt. Gip gör så – oftast, Mix gör så – alltid och Vill gör så – hittills. Boo däremot, gör i princip aldrig så. För henne betyder inkallningen att hon ska kolla sig omkring och sen kanske hon kommer. Boo är alltid kopplad, och det är så tråkigt, men nödvändigt än så länge.
Däremot har jag senaste månaden jobbat mot en annan målbild med henne och det är hur jag vill att hon ska se ut när hon vill ha nåt. Hon får göra vad hon vill så länge hon uppfyller två kriterier: hon måste vifta på svansen och hon måste adressera mig. Det vill säga – hon behöver inte kolla mig i ögonen (även om det oftast betyder det) men hon måste göra något gentemot mig, för att få tillgång till det hon vill ha – godis, gå ut, hoppa ur bilen, ha sin middag. Ett av sina trick eller bara en positiv attityd är egalt. Jag började med att klicka bara för en liten svansvift och ett ögonkast, inomhus i störningsfri miljö, och har varit noga med att verkligen hålla på kriterierna. Den här månaden har jag i mesta möjliga mån undvikit att ropa på Boo utan hon har fått söka upp mig. Regelrätta träningspass har blivit ganska få – ett eller ett par korta om dagen – utan jag har försökt ta tillfället i akt att fånga henne när hon kommer spontant.
Jag är inte i mål ännu – hon kan mycket väl strunta i både frukost och middag, och adresserar hellre sin vilja att gå ut ut genom fönstret (boff och morr) än genom att komma till mig och säga att nu är det väl ändå på tiden att vi går ut? Och vi är inte därhän att hon kollar på mig för att få ett varsågod för att få gå i rådjursspåret (vilket är målet). Drar hon mot ett spår och jag stannar och inväntar kontakt är det inte alls säkert att ett ”varsågod” gör att hon tar spåret. Långt därifrån.
Men ibland har hon precis den attityd jag vill att hon ska ha, och då vet jag exakt vilken min målbild är.
