Idag när jag åt middag (i soffan, framför datorn, hrm…) så kom en liten röd graciöst klivande först upp i soffan, och sen – som om det inte riktigt märktes – vidare upp på soffbordet. Min tallrik hann han inte fram till, som tur var. Men han har blivit så stor! Han håller sig länge (hela nätterna från elva till halv åtta – och det utan att behöva rusa ut när vi vaknar), han förstår så mycket mera och jag fantiserar om att han snart har tappat valppälsen och de vassa tänderna (som han bits mer allt sällan). För visst är valptiden underbar, men unghundstiden är ju faktiskt ännu bättre.