Nå, nån fobi – någon överdriven rädsla – kanske det inte var. Men ett visst obehag i alla fall. Jag pratar apportbocken. Och jag pratar om min känsla inför den! Jag tvekade in i det längsta att över huvud taget börja träna Gruset med apportbocken, tänkte det där klarar vi aldrig. Försökte och kom ingen vart. Ända tills jag gjorde det smarta och tog råd av nån som kan . Anna visade med Arvid och aha! det där var ju helt annorlunda mot hur jag hade tänkt det. Det var ju kul med apporten! Och det tycker nu också Gip – vid åsynen av den blir han helt kollrig, och han vill inte alls kampa med leksaken – han vill bara ha apporten. Han släpper blixtsnabbt på ”tack” – för det betyder ju att man får ta den igen! Tänk att nåt som verkar så omöjligt kan vara så möjligt? Dock kanske det är lite väl kul, för ibland kan han liksom inte hindra sig från att busmorra med apporten i munnen, och ibland slänger han upp den i luften i pur glädje. Nåja, det kan vi nog få bukt med, det också.
