Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/38/140338/motiveradehundar.se/public_html/wp-content/themes/skeptical/functions/admin-hooks.php on line 160

Berg- och dalbana

Vill är så väldigt mycket tonåring nu att det nästan är skrattretande. Eller ja, jag slits mellan hopp och förtvivlan. Jag bara väntar på att han ska börja slå i dörrar, skrika att jag inte är hans mamma och skicka iväg mig att köpa öl och acnemedel. Och kanske en moppe. Han tänker bara på tjejer, och är disträ och brölig. Men så nästa sekund – efter han vankat runt, vält ut glas med sin svans som inte har någon styrsel, och skällt upprört på nånting – så kryper han nära, vill gosa eller visar prov på sin stjärnglans.

Oftast är han bara tossigt rolig!

Igår hade vi träningsgrupp i ridhuset. Jag gick dit en stund innan de andra kom och körde igenom Gip och Vill. Vill var supertaggad och så otroligt duktig. Vi tränade freestylemoves och han var lyhörd och lugn. Wow! Satte honom på viloplatsen och tog ut Gip. När jag tränat Gip en stund kom Anders och hämtade honom eftersom jag ville ha Vill ensam med de andra hundarna för en gångs skull. Man kan inte alltid ha en liten storebror att förlita sig på.

Och nu började katastrofen.

Vill ville fram till de andra hundarna (en staffetik och en border colliehanne). Fick han inte gå fram så kunde han i alla fall glo hejdlöst. Och fick han inte det så kunde han pipa, gnälla, skälla, yla. Och vägra att leka. Vägra helt att leka, och bara zooma ut när jag tyckte han skulle ta sin leksak.

Suck!

Fram till nyligen var han alltid så här fokuserad i träning!

Tillbaka på viloplatsen och snabbt fundera ut en ny strategi.

Första steget: leken. Jag vet ju att han hade svårt att leka i nya miljöer när han var liten. Det har blivit mycket bättre, men eftersom han så tydligt föredrar mat och jobbar bra för mat har jag blivit lat. Leker jag med Vill lika mycket som med Gip? Inte tillnärmelsevis. Bakläxa! Så när border collien vilade en stund i bilen tog jag fram leksakerna igen. Såg till att jag fick en engagerad lekstund och nöjde mig så med det.

Satte undan Vill igen och funderade på steg två. Engagemanget. Eller ljudet? Ljudet kommer i alla möjliga situationer (men jag har inte hört honom ljuda på det viset under arbete förut) och han kan mycket väl ljuda även om han är engagerad (kanske mest då?). Så jag fokuserade på att få honom lugn och sansad. Lät honom göra lätta saker och belönade lugn och fokus. Plötsligt var det som han drog en suck av lättnad och var med mig igen. Satte undan honom ett par minuter, och sen fick han komma ut ett par minuter till. Lugn och fokus igen. Bra där! Men vid det laget hade vi varit i ridhuset en timma och fyrtiofem minuter (varav första timman ensamma, och då varvat pausad med Gip som tränade) och det var hög tid att gå tillbaka.

Och så sån här. Jordens mysplutt.

Överodrnade kriterier som jag aldrig får glömma bort:

* lek. Testa honom med leken. Kan han inte leka så kan han inte jobba.

* lugn och fokus. Den lille hetsporren får inte jobba om han inte är lugn.

Allt det här är ju sånt jag vet väl. Sånt jag pratar med mina kursdeltagare om. Sånt jag inte ens borde behöva formulera för mig själv. Vill är ganska lugn och samlad i sina rörelser, vilket inte ska misstas för att han är lugn i huvudet. Igår blev det extra tydligt. Igår föll även beteendena ihop (han kunde inte jobba, bara stirra) men ofta har jag nog släppt igenom ett för hetsigt humör eftersom han ändå jobbar på fint. Jag måste hitta sätt att testa att han är i rätt modus för att över huvud taget få jobba. Under några veckor har han inte fått jobba med annat än lugn attityd när det varit andra hundar i närheten. Han har fått vara tyst i öppen bur, komma ut och leka, göra nån liten miniövning, leka och sen in i öppen bur (jag vill inte att andra hundar ska göra honom jätteupphetsad). Så den biten (utom leken igår) börjar bli bättre. Men nu får jag fundera ut hur jag ska gå vidare.

Det är ingen som kan komma och säga att det är tråkigt med en Vill i huset i alla fall, den saken är klar. Jag vill också tillägga att det var ytterligare faktorer som spelade in igår: Boo höglöper. Naturligtvis är det ett stresspåslag även om killarna faktiskt inte visar så mycket så länge hon är enbart ett kompostgaller bort. Vill var ensam i ridhuset, utan Gip. Det kan ha en större påverkan än jag inser. Han är 14 månader. I den åldern var jag övertygad om att Gip aldrig skulle kunna gå att träna ordentligt med – han var bara intresserad av att kissa. Tack och lov gick det över. Än så länge ger jag inte upp om Vill, han är en fantastisk hund, som just nu har lite annat att tänka på.

 

 

 

No comments yet.

Leave a Reply