Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/38/140338/motiveradehundar.se/public_html/wp-content/themes/skeptical/functions/admin-hooks.php on line 160

Skomakarens barn och vittringsapporteringen

Det finns vissa moment som jag drar mig för att träna, utan att egentligen veta varför. Ofta ganska roliga saker för detaljnörden, dessutom. Apportbocken gav mig mardrömmar och jag drog mig i det längsta för att börja träna slalom, till exempel. Nu är det – och framförallt apporten – favoritmoment. En annan sak som jag dragit mig för att börja träna är vittringsapporteringen vilket är ännu konstigare, med tanke på att nosarbete är en sak jag jobbar med ofta med mina hundar. Gip fick prova på det vid ett tillfälle på elitsatsningen, i oktober förra året, men har inte gjort det sedan dess. Då fick han markera en klädnypa som jag höll i handen. Vill fick för ett par veckor sen markera postitlappar som jag satte upp på kylen, med ett jäkla geggande som följd. Kändes inte bra.

Varför jag inte bara lagt pinnarna i sökbanan är ett mysterium, men idag: sagt och gjort. Gip är ju ett litet specialsöksgeni och kan den leken mycket bra – efter en belöning när han nosade på rätt burk fattade han vad det var han skulle leta efter. På filmen ser ni tredje belöningen – inga konstigheter. Jag bytte sen ut rätt pinne mot en som jag i princip bara snuddade vid, för att få honom att leta noggrannare, och då gick han metodiskt över alla burkarna i stället för att bara springa rätt fram mot den rätta. Sedan fick han jobba lite med en tepåse (den doft vi börjar med och som han kan utan någon som helst tvekan) och jag la på lite fart (hetsade upp honom med halsbandsgrepp och skickade honom på lite avstånd) och upphetsning (bollbelöning), vilket är en ny situation. Självklart klarade han det fingemang också. Nästa steg var lite svårare – nu plockade jag ut pinnarna och la dem på golvet. Först ville han plocka upp dem (det är nästa steg), men efter ett par försök så förstod han att jag bara ville att han skulle frysmarkera dem (också något han kan sen specialsöket). Jag varvade mellan att lägga de andra pinnarna tätt intill och utspritt, vilket inte verkade göra någon skillnad för Gip. Tre korta träningspass tog oss så långt – något jag tackar specialsöksträningen för. Nu är det bara resten kvar.

Vill då? Ja, han hade aldrig satt sin fot på en sökbana förut, så jag fick börja från absolut scratch med honom. Han verkar dock ha fallenhet för det, så det kommer nog inte ta lång tid för honom att lära sig leken han också. Men än så länge fick han bara markera tepåsar. Skomakarens barn och specialsöksinstruktörens hundar, ni vet.

No comments yet.

Leave a Reply