Igår på annandagen ringde klockan sådär absurt tidigt, och jag och Gip åkte iväg till Kungsbacka för att tävla lydnad igen. Och Hurra! äntligen stämde allt, och vi kammade hem ett förstapris på 170 poäng, en andraplacering, och viktigast av allt: med oss hem har vi en helt strålande känsla! Ni som läst de tidigare inläggen vet att Gip och jag inte haft det så lätt på vägen hit. Första tävlingen (för drygt 1,5 år sen) hade jag ingen förväntan på alls, och förutom några småmissar som kostade en massa poäng var det en helt okej upplevelse. Det var kul, och Gip hade också kul. Tävling två kändes som revansch, och jag var supernervös. Gip tyckte jag var äcklig och ville inte vara med, han blev dessutom jätterädd när någon gormade på sina skällande hundar som satt i bilen, och hela upplevelsen var bedrövlig. Tredje tävlingen bröt jag.
Och började om. Började om med freestyle, med agility, med vallning. Slets mellan hopp och förtvivlan. Beslutade mig för att försöka med lydnaden igen, och gick in för att höja min hund till skyarna. Vilket har resulterat i att jag nu har en hund med en massa hetta – och en massa ljud. Vallningen har varit bra för Gip, tror jag, han har fått en massa självförtroende och jävlar anamma där, och i kombination med att han ju faktiskt är lite äldre och klokare nu har gett en verkligt träningssugen hund. Men det är svårt att släppa bilden av hur det var – och förra tävlingen för några veckor sedan så lät jag honom vila dagarna innan, hade bara med mig supergott godis och roligaste leksakerna och satsade på massa pepp. Hur det gick kan ni läsa om i förra inlägget. En GLAD liten cirkushäst som gnäggade sig igenom programmet. 😉 Bra känsla, men usla poäng.
Denna gången hade jag ett helt annat upplägg. Min plan började med ”träningsläger”. Gip har fått tränat helt absurt mycket under veckan innan tävlingen. Två olika träningshallar har jag och Ida hyrt, han har fått ligga plats utanför köpcenter, han har fått träna på massa olika ställen. Och fokus har legat på att han ska vara tyst och lugn och cool. Dagen innan tävlingen körde jag ett megalångt fritt följ, och en massa annan träning i tillägg.
Själva tävlingsdagen såg jag till att vara i god tid, gick en ordentlig promenad i området, lät Gip kissa och nosa, hade bara halvgott godis, körde lite fritt följ och en massa omvänt lockande (som får honom fokuserad och lugn) innan platsen. Ingen lek. Såg till att han var lugn och tyst, och inte orolig. Tio poäng med kommentaren ”Utmärkt” på platsen! Hurra!
Han reste sig på tandvisningen för att kunna mysa lite mer med domaren, och fick 8,5. ”Något ovan.”
Efter de två första momenten fick Gip en hel portionspåse blöt kattmat, och gos och mys. Jag vill att han ska känna sig rikligt belönad men med bibehållen lugn känsla, så jag hoppas det funkar. Han smaskade glatt i alla fall. 😉
Sedan fick han på sig sin gosiga pyjamas och hoppa in i bilen en stund. Jag kollade på några ekipage, småpratade med mina medtävlande och hade det ganska trevligt. Kände mig nöjd och belåten med första delen, så jag var faktiskt inte speciellt nervös. Härligt!
När det var några ekipage kvar så plockade jag ut Gip igen, lekte litegrann med Jolly Bollen, gick en promenad till, körde igenom ställande och läggande ett par gånger, och lite fotgående. När det var två ekipage kvar kom Gippens fanclub, Kungälv edition i form av min vän Sofia och hennes mamma (vilka tagit alla bilderna utom den på Vill i detta inlägget – tack!), så jag var GLAD när jag gick in på plan. Gippen kändes lugn, men inte sävlig. Han hade lite ljud för sig, men med tanke på hur han utvecklats så är jag mer än nöjd. En sjua på linförigheten (neddrag pg av ojämn position och ljud). Läggande 8 (dk – han låg kvar när jag bad honom sätta sig…). Inkallande 9,5 (”Bra”). Ställande 8,5 (dk. Hm, jag måste ha gjort nåt med kroppen?) Apportering 10 (Dagens bästa enligt domaren :-)). Sedan tror jag Gippen var trött för när jag kommenderade hopp satt han kvar. 7,5 (”tveksam start”), och helheten 8 (”lovande, måste vara tyst”) vilket sammanlagt ger 170 poäng, en andraplacering, och en strålande glad matte!
Efteråt var det FEST med Jolly Bollen, och Gip fick veta att han var världens bästa hund! Jag var osäker på om vi nått upp till uppflyttsgränsen eftersom jag inte sett alla betygen, men oj oj oj så härligt att ha en strålande fin känsla – i det ögonblicket var poängen helt oviktiga. Mycket nöjd med en game plan som funkar!
Vid prisutdelningen så sa domaren (Willy Gustavsson) ett par ord om de tre på prispallen. Om oss sa han jättefina saker om vår kontakt, samt att han tyckte att vi hade förutsättningar att gå långt. Hur fin julklapp var inte det då?
Och med detta så är tävlingsåret 2013 till ända. Det började 4 juni med att Vill debuterade, och det med besked: ett förstapris direkt. Vi har hunnit tävla i tvåan några gånger (för att få tävlingsvana) och har ett par förstapris med oss även därifrån. Så nu tränar vi för fullt för trean, vilket känns superkul. Vill har visat sig vara en strålande tävlingshund, och jag ser fram emot de äventyr som båda hundarna nu ska få uppleva. Så himla roligt!
Det här collaget tycker jag illustrerar precis hur jag vill att det ska kännas efter tävling: eufori, kamratskap, kärlek, glädje, teamwork, så den får avsluta den här lilla nyårskrönikan.
